Språkets byggstenar på Hanaholmen

Den 18 maj var det åter dags för Språkvårdsdagen på Hanaholmen den 18 maj. Temat för dagen var Språkets byggstenar,eller i klarspråk: grammatik. Som Hanaholmens programchef Maria Romantschuk sade, kan grammatik avskräcka. Jag måste erkänna att så kändes det för mig, grammatik hör inte till mina favoriter.

Trots farhågorna om en dag fylld av grammatik som på en universitetsföreläsning började dagen bra. Jannika Lassus föreläsning Skriva svenska utan grammatik? visade att en föreläsning med grammatik som tema inte måste vara fylld med grammatik. Lassus, som är lektor i svenska på Svenska handelshögskolan (Hanken) i Helsingfors, svarade själv på sin fråga: Det går inte att skriva svenska utan grammatik. Men det går att undervisa utan grammatik, trots att det inte alltid är så lätt.

Lassus berättade att hon använder sig av förenklingar för att visa hur man ska och inte ska göra. T.ex. säger hon till sina elever ”se upp för ändelsen -s” istället för att prata om hur svårt det kan vara att översätta objektiv genitiv från finskan. Att lära ekonomistuderande uppnå en bra nivå på sitt modersmål – utan att använda alltför mycket grammatik – är svårare än man kan tro. Lassus berättade att det går att undervisa ”icke-språkvetare” i svenska, men att det är krävande. I synnerhet då det finns situationer när man skulle vilja ge en grammatisk förklaring för entydighetens skull.

En föreläsning med grammatik som tema inte måste vara fylld med grammatik.

Språkliga hjälpmedel var något som Lassus efterlyste, då ekonomiestuderande gärna vill använda sådana. Men de ska helst vara gratis och tillgängliga på nätet och inriktade på ekonomi. SAOL-appen har hjälpt en del, men på Hanken behövs också ekonomisk terminologi.

Sara Lövestam stod näst i tur med sin föreläsning Grejen med grammatik. Det var inte en föreläsning egentligen, utan mer stand-up-komik. Vi fick bevis på att grammatik verkligen inte behöver vara tråkigt, och vi fick många goda skratt under hennes show.

Lövestam berättade om hur hon fascinerats av grammatik redan som barn och hur hon nu ser på grammatik från både en författares och en SFI- lärares synpunkt. Det bästa med att vara SFI-lärare (svenska för invandrare) är att man får syssla med grammatik varje dag, menade hon. Bland språkvetare har Lövestam blivit känd genom sin bok Grejen med verb (recenserad i Språkbruk 2/2014). Den skrev hon för att få skriva något roligt vid sidan om det vanliga romanskrivandet. För den som gillade Grejen med verb, gäller det att hålla ögonen öppna, eftersom hon kommer att skriva fler böcker om andra ordklasser!

Sedan fick vi höra den första av två lite annorlunda föreläsningar. Pecha kucha är en japansk föreläsningsform, där man har 20 bilder i sin presentation som alla visas i 20 sekunder. Det innebär att man som föreläsare har exakt 6 minuter och 40 sekunder på sig att berätta det man vill säga. 

Katarina von Numers-Ekman berättade om språkramsor, och hur hon vuxit upp med dem. Hon talade om rövarspråket i Kalle Blomkvist, Tofslans och Vifslans språk och i-språket (som går ut på att byta alla vokaler till i, ”i-sprikit”). Kom så balar vi taklänges handlade om ramsor, språkroligheter och – framför allt – att bala taklänges.

Man skall värdera sin dialekt, och ge alla talare den språkliga respekt som de är värda.

Den andra pecha kucha-föreläsningen hölls av Pamela Granskog. Granskog berättade om familjens somrar på sommarstället i Jolkka i Nedervetil och om hur någon plötsligt frågade ett av hennes barn, uppvuxet i Helsingfors, Fö vii talar tu så de? Hon beskrev också känslan av förtjusning då en elev i ett Helsingforsgymnasium under en modersmålslektion om dialekter plötsligt pratade Jeppodialekt och sedan fick svar av en annan elev på klingande Vasadialekt. Det som Granskog betonade mest är dock att man skall värdera sin dialekt, och ge alla talare den språkliga respekt som de är värda.

Ann-Marie Malmsten, Nina Martola och Mona Forsskåhl höll en föreläsning med namnet Från byggstenar till informationsdynamik. Byggstenarna i deras anförande innebar kombinationer av form och innehåll/funktion av olika omfattning, såväl textinterna som textexterna. Olika läsare hittar naturligt nog olika byggstenar att bygga sin förståelse på, och de hjälper läsaren navigera i texten. De egna förväntningarna och erfarenheterna styr också sättet att uppfatta texten, och innebär alltid en process. Också syftet med texten påverkar naturligtvis läsförståelsen. 

Mårten Westö – som på språkvårdsdagen belönades med Hugo Bergroth-sällskapets språkpris – fortsatte dagen med sin föreläsning Kan jag lita på min svenska? Den handlade om hans språkliga utveckling som författare och översättare. Han talade bl.a. om att skriva noveller, och hur en bra novell gör att man som läsare inte kan lägga novellen ifrån sig förrän den är slut, för att man inte vill att det rena språket som finns i novellen ska lämna en.

Översättning ska man enligt Westö ägna sig åt som författare. När man översätter någon annans text utvecklas ens eget språk. Slutligen underströk han vikten av korrekturläsning och språkgranskning. En text som är full med fel ger ett amatörmässigt intryck. Han påminde publiken om det tokroliga tryckfelet i en Edith Södergran-utgåva: ”Du sökte en kvinna och fann en säl”.

Dagen avslutades av terminologen Henrik Nilsson med föreläsningen I sig själva nog. Nilsson resonerade kring termer (och ordet term) i förhållande till begrepp och ord. Han pratade även om termighet (eng. termhood) och vad det är som gör ett ord ”termigt”. Med termigt syftar han på att ordet ger ett intryck av att vara en term, då det t.ex. ligger längre från allmänspråket än fackspråket. Vi fick även se 34 ord på skärmen och av dem kunde man göra 3 500 olika sammansättningar, som då blev termer. Alla termer är ord men alla ord är inte termer, sade Nilsson, och påminde om att man inte ska översätta termer, utan hitta ekvivalenter.

En dag fylld med grammatik är med andra ord inte så farligt som man kan tro. Man behöver inte bli orolig på samma sätt som humorgruppen KAJ blev, då de blev uppringda av Hugo Bergroth-sällskapet och fick veta att sällskapet är ett gäng språkvårdare. ”Nu är vi fast!” tänkte de. Hela skoltiden har de fått höra att man måste lära sig standardspråk för att man inte klarar sig med enbart Vörådialekt utanför Vörå. Men det är ju just Vörådialekten som fört dem runt Svenskfinland. Men att bli uppringd av språkvårdare kan kännas som att KAJ gått för långt, och att detta gäng språkvårdare vill se mer standardspråk i KAJ:s repertoar. Så blev det dock inte, utan i stället fick de motta priset Språksporren.