Jag vet att ingen
Växer upp i samma familj
Att alla bröder och systrar
Har en egen bild
Inte ens samma mamma och pappa
Hur gärna vi än vill
Rättspsykologen Julia Korkman, som också är forskare vid Åbo Akademi, citerar Eva Dahlgrens ord när hon beskriver hur minnet och språket hänger ihop. Minnet är selektivt och genom att återberätta händelser till exempel från barndomen rekonstruerar vi vår egen barndom. Orden hjälper oss att minnas, men de formar och förvanskar också våra minnesbilder.
– Orden är alltid en förenkling och en tolkning av en händelse, ingen objektiv sanning, säger Julia Korkman.
Den som berättar minns mer
Även om våra minnen till viss del förvanskas av att vi berättar om dem, spelar språket och det språkliga processandet av händelser en stor roll för våra minnen.
– Hur mycket man kommer ihåg hänger ihop med hur mycket man har talat om händelser och satt ord på sina upplevelser. Barn som talar med föräldrar och syskon om sina upplevelser lär sig strukturera dem bättre och minns mer.
Det är väldigt viktigt att få termer och ord för att beskriva det man har varit med om.
Korkman berättar att en del människor är oroliga för att de minns så lite av sin barndom och undrar om det beror på obearbetade trauman. Så är oftast inte fallet, utan det handlar vanligen om hur snabbt ens språk har utvecklats och hur mycket man har blivit uppmuntrad att prata om saker. Tidpunkten för ens tidigaste minnen varierar mycket och kan vara allt mellan två och åtta års ålder. De flesta minns väldigt lite eller ingenting från tiden då de var under fyra. Vi lagrar helt enkelt vår livshistoria väldigt språkligt – det vill säga de delar av den vi är medvetna om.
Utan språk är vi utsatta
Som rättspsykolog jobbar Julia Korkman mycket med personer som har varit med om traumatiska händelser, till exempel olika former av brott, våld och övergrepp. För att kunna bearbeta och processa svåra händelser är språket oerhört viktigt.
– Det är väldigt viktigt att få termer och ord för att beskriva det man har varit med om. Om man till exempel har utsatts för övergrepp och andra typer av våld kan begreppsliggörandet ge ett bättre perspektiv på upplevelserna och göra dem hanterliga, säger Korkman.
Trots att minnesbilden är densamma kan tolkningen bli mer mångfasetterad och man ser sina upplevelser i ett annat ljus när man blir äldre.
För några år sedan jobbade Korkman med män som i dag är vuxna men som i sin barndom och ungdom utsattes för sexuella övergrepp. På den tiden som övergreppen skedde talades det inte om sexuella övergrepp. Offren hade inget språk för att sätta ord på sina upplevelser.
– För många av dem var det en stor lättnad att tala om övergreppen. En av dem berättade att han inte hade förstått vad han hade varit med om förrän han läste om det i tidningen. Han hade inte haft ord för upplevelserna och därför inte kunnat förstå vad som hade hänt, trots att han hade minnesbilder av händelserna.
I situationer som de här blir det tydligt hur viktigt det är att ha ett språk. Språket ger redskap för att kunna förstå och hantera världen och personer med svaga språkliga redskap och begreppsluckor har till exempel svårare att berätta om saker som bekymrar dem. Det kan göra dem mer utsatta och sårbara. Exempel på språkligt utsatta grupper är barn och asylsökande. Korkman menar att det är uppenbart att språkliga barriärer gör det ännu svårare för de här grupperna att komma till tals på ett jämlikt sätt i våra rättsliga processer, som till exempel asylprocesser, barnskyddsutredningar eller utredningar av misstänkta brott.
Minnet utvecklas länge
Ens sätt att minnas förändras under livet. Faktum är att minnet utvecklas ända upp i 20–25-årsåldern och det sista som utvecklas är förmågan att mer djupgående förstå andras perspektiv och orsak och verkan-förhållanden.
– Trots att minnesbilden är densamma kan tolkningen bli mer mångfasetterad och man ser sina upplevelser i ett annat ljus när man blir äldre. Barn kan inte förstå andras perspektiv och också puberteten är en ganska introspektiv och självfokuserad tid. Först efter det utvecklas förmågan att mer nyanserat se verkligheten ur andras perspektiv. Därför upplever och återger man också ofta till exempel sin barndom på olika sätt under olika tider av livet, säger Julia Korkman. Hur vi i efterhand upplever tidigare händelser påverkas av våra erfarenheter, vår kunskap och emotionella mognad och också det aktuella emotionella tillstånd vi befinner oss i.
Vi minns chockerande situationer
En del människor uppger sig kunna minnas repliker i samtal väldigt exakt, medan andra säger sig ha svårt att komma ihåg vad som sagts. Korkman menar dock att människan överlag har svårt att komma ihåg exakta ordväxlingar i diskussioner. Vi tenderar att minnas kontentan av diskussionen snarare än de enskilda inläggen. Men det betyder att ”kontentan” ofta är en blandning av vad som sades och våra egna tolkningar, både sådana tolkningar som vi har gjort under diskussionen och senare då vi drar oss den till minnes. Det syns till exempel på de olika tolkningar som en och samma diskussion ofta ger upphov till. Våra minnen påverkas dessutom av andra, både närstående personers minnesbilder och offentliga skildringar av händelser.
Om våra minnesbilder av diskussioner är diffusa tenderar däremot starkt känsloladdade, och i synnerhet chockerande eller skrämmande situationer att lämna skarpa minnesspår. Många personer med traumatiska upplevelser kan ha väldigt tydliga minnesbilder, speciellt av centrala detaljer i händelseförloppet. Det gäller också ordväxlingar. Om vi till exempel blir väldigt chockerade av det någon säger, kan orden etsa sig fast i vårt minne. Den som får ett trist besked hos läkaren kan ofta minnas exakt hur det sades och hur det såg ut i rummet.
Det vi berättar är alltid en språklig bild, en tolkning och en förenkling av verkligheten. Det gäller alla våra minnen
Ju bättre språkkänsla man har, desto lättare är det att återge det man minns, men en stor del av minnena är nonverbala. Det gäller många av de allra viktigaste minnesbilderna. Våra tidigaste erfarenheter, som starkt präglar vår personlighetsutveckling och blir en del av oss, kan vi inte dra oss till minnes språkligt. Doften av ens nyfödda barn eller ens känsla för en älskad människa kan inte beskrivas med ord.
– Det vi berättar är alltid en språklig bild, en tolkning och en förenkling av verkligheten. Det gäller alla våra minnen, säger Julia Korkman.