Undersökningar av språklig variation har under de senaste decennierna studerat språkbruket i relation till talarnas regionala hemvist, ålder, kön och etnicitet men däremot mera sällan till social klass. Inom projektet Språk och social klass i Svenskfinland, som pågår vid svenska språket vid Åbo Akademi, undersöks samband mellan språk och klasstillhörighet ur olika perspektiv. Vi är intresserade av att ta reda på hur finlandssvenskarna ser på relationen mellan språk och klass, vilka språkdrag som kopplas ihop med olika samhällsklasser och hur förhållandet mellan social och regional variation uppfattas. I den här artikeln presenterar vi några centrala resultat i projektet.
Lyssnartest om uppfattningar mellan språk, klass och hemort
Vi har bland annat undersökt hur finlandssvenskarna uppfattar förhållandet mellan språk, klass och hemort med hjälp av ett lyssnartest. Testet består av nio korta talprov från korpusen Spara talet vid Svenska litteratursällskapet. Talarna är valda till korpusen som representanter för olika dialekter. De nio talare som ingår i vårt test är i olika utsträckning dialektala, de kommer från olika regioner i Svenskfinland, de är i olika åldrar och av olika kön samt har olika social bakgrund.
Vi är intresserade av att ta reda på hur finlandssvenskarna ser på relationen mellan språk och klass.
Vi gjorde en webbenkät där vi ställde frågor om talarnas föreställda yrke, utbildning, fritidsintressen och hemort. Vi frågade också vilka språkliga fenomen lyssnarna använde som grund för sina svar på frågor om talarnas föreställda yrke, utbildning och fritidsintressen. Förutom med enkäter har vi samlat in material med hjälp av gruppintervjuer där deltagarna har fått associera fritt kring talproven och där vi inte har gett dem färdiga svarsalternativ. Informanterna i båda materialen är från olika regioner i Svenskfinland och har varierande bakgrund även vad gäller ålder, kön, utbildning och yrke.
Gissningar om talarnas sociala och regionala hemvist
Våra resultat visar att informanterna uppfattar talarnas sociala status mycket samstämmigt. Sju av nio talare i testet placeras mycket enhetligt på den sociala skalan, oavsett hurdan bakgrund informanterna själva har. Gissningarna om talarnas sociala bakgrund är dessutom ofta korrekta i relation till talarnas verkliga sociala bakgrund. Svaren om talarnas regionala bakgrund är däremot mycket blandade, och en och samma talare kan placeras på många olika orter i Svenskfinland. Dessutom kan endast få informanter placera talarna på rätt ort i förhållande till talarnas verkliga hemorter. Vissa av talarna i testet placeras aldrig rätt. Våra resultat visar alltså att det är lättare att avgöra vad talaren har för social bakgrund än varifrån talaren kommer.
Talare som antas ha lägre social status antas i sin tur vara exempelvis blyga, flegmatiska eller trötta.
I gruppintervjuerna, där informanterna alltså diskuterar talproven fritt, kommer det fram att nästan alla associationer som görs har en koppling till talarnas föreställda klasstillhörighet och att det finns ett samband mellan olika typer av associationer. Talare som antas ha högre social status förknippas exempelvis med egenskaper som självsäkerhet, kompetens och trovärdighet. Talare som antas ha lägre social status antas i sin tur vara exempelvis blyga, flegmatiska eller trötta.
Språkdrag som kopplas ihop med olika samhällsklasser
Våra resultat i båda materialen visar att gissningarna om talarnas sociala status har ett samband med uppfattningarna om talarnas språk. Då en talare uppfattas vara standardspråklig antas hen alltid ha högre social status, medan en talare som uppfattas vara dialektal oftast antas ha lägre social status. Även i tidigare forskning har det konstaterats att standardvarianter generellt kännetecknar högre samhällsklassers språk, medan dialektala varianter kännetecknar lägre samhällsklassers språk.
Då en talare uppfattas vara standardspråklig antas hen alltid ha högre social status.
Språkdrag som kopplas ihop med högre samhällsklasser i informanternas svar är standardspråk, ett korrekt språkbruk, en mångsidig vokabulär och uttal av ändelser och slutljud, t.ex. ordnaDE, intE. Ytterligare två drag som kopplas ihop med högre klasser är långstaviga former av ord som kan uttalas kortstavigt i ledigt talspråk, t.ex. vaara, gööra, heela och förlängd vokal- och konsonantkombination av typen veetta, läässa.
Språkdrag som kopplas ihop med lägre samhällsklasser är i sin tur framför allt olika dialektala drag. Ett dialektalt drag som många informanter lyfter fram och som starkt förknippas med lägre klasser är kortstavighet, d.v.s. former som myky (’mycket’) och sita (’sitta’) som uttalas med kort vokal och kort konsonant. Exempel på andra dialektala drag som informanterna noterar hos de talare som bedöms representera lägre samhällsklasser är apokope (t.ex. ork ’orka’), europeiskt u-ljud (t.ex. rompan ’rumpan’) och pronomenet he.
Inom projektet har vi även undersökt vilka språkdrag som används när karaktärer som representerar olika samhällsklasser iscensätts i finlandssvensk populärkultur. Resultaten visar att samma språkdrag som nämns ovan utnyttjas i iscensättningar av högre respektive lägre klass. Detta visar att de nämnda dragen bär på social betydelse i finlandssvenskan.
Samband mellan föreställd social och regional bakgrund
Våra resultat av lyssnartestet visar vidare att det finns ett samband mellan föreställd social bakgrund och föreställd regional hemvist, så att talare som antas ha högre social status placeras i urbana miljöer, medan talare som antas ha lägre social status placeras på landsbygden eller i småstäder. Våra resultat kan åskådliggöras med hjälp av kartan nedan, där det gulmarkerade är orter som förknippas med högre social status och det rödmarkerade är orter som förknippas med lägre social status. Det grönmarkerade området avser Vasa, som är den enda platsen som förknippas med både högre och lägre social status. (Åland är gråmarkerat eftersom vår studie inte bidrar med kunskap om hur dess sociala status uppfattas.)
Traditionella dialektkartor, som en stor del av den finlandssvenska dialektforskningen har utgått från, bygger på idén om att varje socken har sin egen dialekt, att språkliga gränser följer administrativa gränser och att alla invånare på en ort talar på samma sätt. Sådana kartor bortser alltså från den sociala variation som funnits och finns på orterna och antar att den språkliga variationen först och främst är geografisk.
Vår karta illustrerar dels att finlandssvenskarna har en ganska diffus uppfattning om var olika dialektala sätt att tala ska placeras regionalt. De flesta informanter placerar dem slumpmässigt någonstans på landsbygden eller i småstäder. Dels illustrerar kartan att det sociala har en regional dimension i finlandssvenskarnas föreställningar om språklig variation. Det talade standardspråket – som oftast definieras som ett sätt att tala som inte kan placeras regionalt – har i människors föreställningar fått en regional hemvist.
Finlandssvenskarna har en ganska diffus uppfattning om var olika dialektala sätt att tala ska placeras regionalt.
När en talare föreställs tala standardspråk och ha högre social status placeras den i vissa delar av huvudstadsregionen (Helsingfors centrum, Eira, Tölö, Grankulla, Esbo), Åbo, Tammerfors eller Björneborg – trots att en sådan talare alltså i princip borde kunna placeras var som helst. Talare vars språk innehåller vissa dialektala drag och som uppfattas ha lägre social status placeras i sin tur i olika regioner, småstäder och landsbygdsorter i Svenskfinland men inte i de nämnda städerna. De två talare som får gissningar om både högre och lägre klass får också varierande gissningar om hemort, så att gissningar om högre klass hänger samman med gissningar om urban hemort och gissningar om lägre klass hänger samman med gissningar om rural hemort. De orter och områden som lyssnarna nämner i sina svar har alltså uppenbarligen en social betydelse för dem. De representerar platser där det bor människor som hör till högre samhällsklasser och talar standardspråk eller platser där det bor människor som hör till lägre samhällsklasser och talar någon dialekt.
Tala om klass!
Våra resultat visar sammanfattningsvis mycket tydligt att finlandssvenskarna hör klasskillnader i språket. Faktum är dock att vi har fått en hel del kritik mot vår forskning och att många opponerat sig mot våra resultat. De flesta av dessa verkar tycka att man helst inte ska tala om samhällsklasser i Svenskfinland. Förutsättningarna för att man ska kunna motarbeta klassklyftor är emellertid att man talar om dem och att man är medveten om hur de kommer till uttryck. Att olika språkdrag bär på social betydelse, att dialekt- och standardspråkstalare bedöms olika på den sociala skalan och att man kanske inte ska tala dialekt om man vill framstå som en självsäker, kompetent och trovärdig person är därför viktiga resultat, som vi anser att språkbrukarna gärna kan göras medvetna om.