Ser man tillbaka på den kunskap om finsksvensk tvåspråkighet som sammantaget har producerats i Finland kan man konstatera att vi har arbeten som gäller språklagstiftningen, demografisk data om minoriteten både på makro- och mikronivå, tvåspråkigheten i funktion i olika sammanhang, majoritetens och minoritetens inbördes attityder, majoritetens självskattade färdighet i minoritetens språk, minoritetens språkval i hem och skola, försvenskning i historisk tid och förfinskning i nutid och elevers skol­språksvårigheter. Till arbeten av detta slag, som klart syftar till att behandla tvåspråkigheten och dess konsekvenser, kan man ytterligare addera namnforskningens och historieforskningens bi­drag till belysningen av vår språkmiljö. Också stora delar av den finlandssvenska språkvården handlar om att handskas med tvåspråkighetens effekt på minoritetens språk.

Det förefaller som om temat i första hand hade intresserat företrädare för den språkliga minoriteten, och som om olika vetenskapliga discipliner i tur och ordning, sällan samtidigt, hade gripit sig an problematiken. Något större och genuint tvärvetenskapligt projekt kan jag t.ex. inte erinra mig också om vi var för sig beaktar resultat producerade av forskargrannen, och några av oss rör sig i gränsmarkerna mellan olika discipliner.

Den disciplin som – inbillar jag mig – utom­stående mer sällan tar sig in i är den språkveten­skapliga. Det är vanligare att man gör halt på en makronivå och endast laborerar med svenska och finska grovt taget. Då blir man också tvungen att nöja sig t.ex. med uppgifter om självskattad språkfärdighet i stället för att försöka nå fram till en mer nyanserad bild av vad en individ kan eller inte kan av ett språk eller två. Vill man undersöka attityder till språk är det inte heller oväsentligt att veta var på skalan mellan oförfalskad dialekt och skrift­språksnära standardspråk man rör sig. Och vill man skapa sig en bild av hur barn med olika språkbakgrund klarar sig i skolan måste man gå in på hur språkfärdigheten utvecklas i olika åldrar på flera olika nivåer. Kort sagt: vill man veta något om individers språk – ett, två eller flera ­– måste man veta något om vad språket är över huvud taget.

Kanske är det just för att jag vet att Marketta Sundman (professor i svenska vid Åbo universitet) har språkvetenskapliga insikter med både djup och bredd som jag finner hennes nyligen utkomna bok ”Barnet, skolan och tvåspråkigheten” så gedigen och välkommen. Jag upplever att den är svaret på det vi i Finland kallar en ”social beställning” eftersom den riktar sig till alla dem som hittills har saknat en grundbok i ämnet. Till dem räknar jag såväl föräldrar (och mor- och farföräldrar) med privat intresse av barn med två språk som skolfolk i bred mening med ett professionellt behov av mer kun­skap på området. Jag kan väl föreställa mig att boken kan användas som kursbok i utbildningssammanhang och varför inte som studiecirkelbok i fortbildningssammanhang.

Det har över huvud taget redan mycket länge funnits ett behov av att lägga ihop utländska insikter med inhemsk erfarenhet, och att låta empirisk kunskap möta språkvetenskaplig teori på ett sådant sätt att också den som endast har egen livserfarenhet av vad det vill säga att växa upp som eller fostra någon till tvåspråkig skall kunna känna igen sig och förstå.

Dagens Svenskfinland

Marketta Sundman inleder med att bygga upp en förståelse för den situation vi har i dagens Finland med tvåspråkiga äktenskap, val av skolspråk och skolans sätt att handskas med den nya situationen. För en del är detta ny information, för andra en saklig och välstrukturerad repetition. Det nya kan sägas vara att författaren anlägger många olika aspekter; hon startar med den ökade andelen äktenskap över språkgränsen, diskuterar sedan vad vi vet om valet av skolspråk, går vidare till det brokiga klassrummet och avslutar detta inledande kapitel med reflexioner kring ungdomarnas egen språkliga identitet.

Marketta Sundman utnyttjar omsorgsfullt de nationella undersökningar som finns, samtidigt som hon hela tiden också tar in internationella forskningsresultat. Hennes bok karakteriseras därför av många perspektivskiften: mellan nationell och internationell kunskap, mellan olika veten­skapliga discipliner, mellan ungdomar och vuxna, mellan föräldrar och lärare etc.

Vem är tvåspråkig?

Ännu för några år sedan löd den klassiska journalistfrågan till tvåspråkighetsforskaren: Kan du kort säga vem som är tvåspråkig? Marketta Sundman ger faktiskt ett relativt kortfattat, men ändå mångfasetterat svar när hon på ca 50 sidor går igenom vad tvåspråkighet är och inte är på individnivå. Hon tar upp olika typer av tvåspråkighet, diskuterar den mångomtalade, och omdiskuterade, halvspråkigheten, resonerar kring olika typer av språklig kompetens för att sedan komma över på tvåspråkig fostran både i hemmet och i skolan. För att kunna svara på journalistens fråga måste man nämligen först säga en hel del om vad språket är och vad man kan göra med det.

Jag föreställer mig att detta kapitel har mycket att ge också föräldrar (och mor- och farföräldrar) i tvåspråkiga äktenskap. Det är lättare att fatta ett beslut och komma till ett välunderbyggt val som passar ens familj om man får både helheten och detaljerna klara för sig. Det är också lättare att hålla ut och vara konsekvent om man förstår att inte heller utvecklingen av ett språk går som på räls, utan att språken kan gå i otakt, att de kan ha olika känslovärde, att de kan användas ”fel”, men ändå ytterst kommunikativt och kreativt. Exemplen här är många så det är inte nödvändigt att kunna språkvetenskaplig terminologi för att häng­a med i skildringen.

Det språkligt brokiga klassrummet

De två första kapitlen kan ses som upptakten till det som är bokens egentliga fokus: finländsk forskning om tvåspråkiga barn i den finlands­svenska skolan. Här går Marketta Sundman grundligt igenom all den forskning som hittills har gjorts på temat, inklusive den omfattande studie hon själv har gjort.

Jag har speciellt fäst mig vid att färdigheten i svenska och finska behandlas av författaren med samma intresse, på ett likvärdigt sätt. Det är ju lätt gjort att man som finlandssvensk bara ser genom svenska glasögon och kanske känner sig alltför osäker att ta på sig de finska. Eftersom Marketta Sundmans eget modersmål är finska har hon ledigt kunnat byta brillor. Tvåspråkig fostran både hemma och i skolan syftar ju till att ge ett barn chansen att nå en så likvärdig färdighet som möjligt i bägge språken. Det tenderar vi finlands­svenskar att glömma bort lite grand, eftersom vi naturligt nog är bekymrade över vårt eget ”lilla” språk i kontakt med det ”stora” finska språket.

Här ser Marketta Sundman både vidare och längre. Hon behandlar tydligt och sakligt – utan att propagera vare sig för eller emot – ett fenomen som beroende på hur man handskas med det antingen kan stärka eller försvaga svenskan i Finland. Samtidigt påminner hon oss alltså om att också den finska komponenten i den dubbla språkkompetensen måste beaktas, bevaras och stärkas.

Nu slipper vi andra

Det känns ärligt talat skönt att nu äntligen kunna säga att det finns en bok på svenska om finländska tvåspråkighetsförhållanden. Hittills har ju mycket av informationen funnits utspridd, publicerad i ibland svåråtkomliga serier och rapporter, skriven på ett akademiskt språk i ett akademiskt, inte folkbildande och alls inte tillämpbart syfte. Jag har redan ett flertal gånger kunnat rekommendera Marketta Sundmans bok som ersättning för ett föredrag, som ändå aldrig kan ge samma mängd information och som förmodligen inte heller lämnar samma spår som läsningen av en bok. Detta är dock inte en lättviktig bok. Man läser inte igenom den rakt av, utan man tar till sig en bit i taget och återvänder förmodligen till den i takt med att ens egen erfarenhet av t.ex. barn, barnbarn och elever växer.

Marketta Sundman: Barnet, skolan och tvåspråkigheten. Yliopistopaino 1998. 197 s.