Det var en gång en generalguvernör vid namn Per Brahe som i nådens år 1638 grundade Postverket i den östra riksdelen av Sverige, bara två år efter att kungariket fått sitt postregale.
Det postverket, i folkmun förmodligen mycket tidigt ”posten” fortsatte som ett autonomt verk också under storfurstendömets tid, från 1890 dock underställt det ryska postverket. En bit in på nya seklet tog man steget in i tele-eran då telegrafverksamheten införlivades med Posten och förvaltades av Post- och telegrafstyrelsen. Det var en institution präglad av ämbetsverksmässig stelhet – men också pålitlighet och trygghet, även för de anställda.
Med nittiotalet kom nya vindar, och det gamla verket blev ett statligt affärsverk, så småningom ett aktiebolag där televerksamheten knoppades av till det som nu heter Sonera i fusion med svenska Telia.
Det var en institution präglad av ämbetsverksmässig stelhet – men också pålitlighet och trygghet.
Sedan började hända saker i rask takt. År 2007 blev postens moderbolag Itella, medan man bibehöll ”Posten” och ”Posti” för kontoren som betjänade allmänheten med den traditionella servicen. Det var ingen som begrep vad ”Itella” stod för, men det sades bättre motsvara den utvidgade verksamheten och företagets internationella profil.
Tja.
I fjol meddelade man att man skulle återgå till ”Posti”. Med i på slutet. Också på svenska. Inget ”Posten” alltså. Det gillade inte vi på språknämnden.
I ett brev till Posten (!) påtalade vi hur myndigheterna enligt språklagen ska förvalta landets språkkulturarv och främja användningen av båda nationalspråken, drog paralleller till att justitieombudsmannen ansett ELY-central vara en olämplig förkortning för NTM-central, och påpekade hur förvirrande det är i löpande text med formerna Posti för företaget och posten för funktionen. Vi tyckte också att Posti inte sitter i det svenska språket och ansåg Posten vara naturligare i nordiska sammanhang än Posti.
Sammantaget uppmanade vi Posti Group Abp att ompröva sitt beslut och ta i bruk namnet Posten som svenskt parallellnamn.
Visst fick vi ett svar. Det kom som ett brev på Posti. Avsändare är inte en person med makt att ta avgörande beslut utan bolagets kommunikationschef.
Man hänvisar till att ”Posti” också har en generell betydelse i allmänspråket och att man därför ”kunde ske enbart genom omfattande bevisning av bruk av namnet”. Sedan menar man att ”Posten” inte etablerats på samma sätt – och att det inte vore möjligt ”på grund av skyddade namn av utländska postföretag”. Man hänvisar till finländska registreringar för Posten Åland Ab, Posten Norge AS och Posten Meddelande AB.
Tre registreringar för ”Posten” och två frågor: Varför inte en fjärde på lika villkor? Tror någon på allvar det finns risk för förväxling?
Posti noterar att Språknämnden medgett att Posti inte är någon myndighet men tillstår att man i alla fall betjänar samtliga medborgare enligt postlagen och språklagen ”på båda inhemska språk även efter namnbytet liksom tidigare”.
Hur var det med de där enspråkiga reklamkuverten, Posti?
Posti kryper bakom juridiska spetsfundigheter när man med en smula kreativitet kunde ha tagit det självklara beslutet, att ta ”Posten” som parallellnamn.
(Du kan läsa Svenska språknämndens ställningstagande till namnet Posti i sin helhet(avautuu uuteen ikkunaan) i Språkbruk 1/2015.)