Den svenska som talas i Helsingfors i dag uppfattas inte som en enhetlig regional varietet. Det är den inte heller. Istället uppvisar den en social variation, som snarast kan kopplas till mycket individuella utomspråkliga faktorer som livsstil, nätverk och identitet. Jag skulle gärna beskriva svenskan i Helsingfors som en samling sociala stilar. Med social stil avser jag individens sätt att använda och kombinera olika språkdrag för att skapa och visa på en särskild identitet. En individ kan dessutom välja att variera sin språkliga stil beroende på kontexten. I min doktorsavhandling Svenskan i Helsingfors. Uppfattningar, perception och variation har jag karakteriserat tre sociala stilar som på olika sätt kopplas ihop med Helsingfors. Jag ska presentera dessa närmare längre fram i artikeln.
Uppfattningar och faktiskt språkbruk
Inom ramen för min doktorsavhandling har jag undersökt den talade svenskan i Helsingfors ur olika perspektiv. För det första har jag intresserat mig för hur personer som kommer från och bor i Helsingfors själva uppfattar sitt språk och den svenska som talas i Helsingfors generellt. Detta har jag studerat med hjälp av intervjuer (40 informanter). För det andra har jag undersökt om personer som kommer från olika delar av Finland kan känna igen en person från Helsingfors utifrån språket, och vilka faktorer som är avgörande för igenkännandet. Jag har alltså undersökt om det finns språkdrag som uppfattas som typiska för Helsingfors. Detta har jag gjort med ett lyssnartest (121 informanter). För det tredje har jag studerat variation i faktiskt språkbruk. Jag har tagit fasta på informanternas uppfattningar om typiska språkdrag och undersökt om de förekommer i faktiskt språkbruk och på vilket sätt de eventuellt varierar. Materialet för den här delen av undersökningen består av inspelade vardagssamtal (34 informanter).
Finska ord uppfattas som typiska
Det som praktiskt taget alla informanter lyfter fram som det mest typiska för svenskan i Helsingfors är användningen av finska ord och uttryck. En del anser att detta är vanligare bland yngre än äldre, men generellt uppfattas det ändå förekomma i alla åldersgrupper. I övrigt finns det dock inga sådana språkdrag som anses vara allmänt kännetecknande för Helsingfors enbart på regionala grunder. De språkdrag som informanterna lyfter fram uppfattas istället som typiska för olika sociala stilar kopplade till Helsingfors. Språkdragen är konsonantförlängning, vokalförlängning vid r-bortfall, knarr och nasalitet. Med konsonantförlängning avser jag ett uttal med lång vokal och överlång konsonant i segmentföljden lång vokal plus tonlös konsonant i betonad stavelse (t.ex. ”praatta”, ”leekka”). Med vokalförlängning vid r-bortfall syftar jag på en markant förlängning av slutvokalen i kombination med finalt r-bortfall i verbens presensändelser (t.ex. ”du hoppaa”, ”vi springää”) och substantivens pluraländelser (t.ex. ”två bussaa”).
Tre sociala stilar
En del informanter menar att ovan nämnda drag, eller något av dem, karakteriserar ett slags stereotypisk Helsingforssvenska – och detta är en av de sociala stilarna som jag nämnde i början av artikeln. Det här sättet att tala frambringar inte sällan negativa attityder och kan till exempel kopplas ihop med ett arrogant och högfärdigt beteende och/eller med olika semiotiska element som dyra märkeskläder. I faktiskt språkbruk förekommer det här sättet att tala emellertid endast hos en enda informant, som i själva verket kommer från Esbo. Detta tolkar jag dels som att den s.k. stereotypiska Helsingforssvenskan i sin mest utpräglade form är en social konstruktion, dels som att den möjligen förekommer i högre grad i områden omkring Helsingfors (som Grankulla och Esbo) och då används för att skapa och visa på en särskild (helsingforsisk) identitet.
Den så kallade stereotypiska Helsingforssvenskan är i sin mest utpräglade form en social konstruktion.
Den andra sociala stilen som jag har utkristalliserat i mitt material karakteriseras av konsonantförlängning, långstaviga former (av ord som t.ex. bara, fara, före) och pronomenvarianten di (istället för dåm). Den här kombinationen av språkdrag förekommer enbart hos informanter som är 65 år eller äldre. Överlag uppfattar de äldre informanterna konsonantförlängningen som ett prestigefyllt och normenligt drag. Den kopplas ihop med formalitet och hög socioekonomisk ställning i positiv bemärkelse. En sådan uppfattning finns emellertid inte alls bland de yngre informanterna. Allt detta tolkar jag som att en förändringsprocess vad gäller (synen på) konsonantförlängning som prestigedrag är på gång – och delvis har skett. Mikael Reuter, som har undersökt social variation i svenskan i Helsingfors i ett material från 1970-talet, har konstaterat att konsonantkvantitet var en variabel som skilde högspråket från lågspråket. Det betyder att de äldre informanterna rimligtvis bedömer konsonantförlängningen utifrån en föreställning om att det är ett prestigefyllt drag. Men, som jag redan nämnde, finns en sådan föreställning alltså inte bland de yngre informanterna som har växt upp under en annan tidsperiod.
En tredje social stil som kan skönjas i mitt material är ett sätt att tala som snarast förekommer bland yngre personer. En del informanter uppfattar det som ett slags ungdomsspråk. Det kännetecknas av vokalförlängning vid r-bortfall, finska och engelska ord och uttryck och kortformer som ”vaa” för vara, ”baa” för bara och ”nåå” för något. Informanterna förknippar de här språkdragen med informalitet och slarv, och i vissa fall även med slentrian och ungdomar som inte bryr sig om sitt språk.
Språkdrag indikerar olika betydelser
De sociala stilar som jag har presenterat ovan indikerar på olika sätt Helsingfors eller helsingforsiskhet. Det betyder inte att de här sociala stilarna är de enda som förekommer i Helsingfors, utan det talas också många andra sorters svenska i Helsingfors. I min avhandling har jag endast undersökt språket hos personer som är födda och bosatta i Helsingforsregionen, men där bor och verkar förstås också många svenskspråkiga personer som har rötter i andra områden i Svenskfinland (och i Sverige). I framtiden skulle det vara intressant att också undersöka variationen bland inflyttade, inte minst ur synvinkeln huruvida de (medvetet eller omedvetet) väljer att anamma eller undvika de språkdrag som så starkt kopplas ihop med Helsingfors. Enligt min avhandling har konsonantförlängning och vokalförlängning vid r-bortfall den starkaste kopplingen till Helsingfors: i den mån dragen indikerar geografisk plats är det alltid Helsingfors(regionen). Det gäller både för personer som själva kommer från Helsingfors och personer som kommer från och bor i andra regioner.
De personliga erfarenheterna avgör
På ett övergripande plan har ett av de viktigaste resultaten i min avhandling att göra med de varierande sociala betydelser som kopplas till olika språkdrag. Som jag har visat kan ett och samma språkdrag ingå i olika sociala stilar och kopplas ihop med olika sociala betydelser beroende på vem man frågar. Vilka sociala kopplingar som görs har framför allt att göra med den enskilda individens personliga erfarenheter: vilka människor och vilka sätt att tala man har kommit i kontakt med och vilka uppfattningar man själv har bildat sig utifrån olika människomöten, vilka samhällsideologier och (språk)normer som har varit rådande under olika perioder i ens liv, och vem man själv vill vara eller utge sig för att vara i olika situationer. Detta visar på dynamiken i den språkliga variationen och på betydelsen av att koppla den till såväl den enskilda individen som det omgivande samhället. Att de sociala betydelser som olika språkdrag indikerar kan variera mycket från individ till individ betyder i sin tur att vi som språkbrukare måste vara försiktiga med att göra förhastade bedömningar av någon på basis av användningen av enskilda språkdrag.