Anni Blomqvists Skormskärsvärld har blivit älskad av många, säkert med hjälp av den filmatisering som gjordes på grundval av romanerna om Maja. Romanernas litterära värde kan man ha olika åsikter om, men deras dokumentära värde är oomtvistligt. Det gäller inte bara seder och bruk i allmänhet, utan i hög grad även språkliga sedvänjor. Anni delar med sig av folkmålets benämningar för det som rör fiske, väder, vind och väglag, djurhållning, årets gång och livets skeden och allt som hör till detta i det forna skärgårdssamhället.
De ord och uttryck som kommer till synes i de fem romanerna om Maja speglar på ett utmärkt sätt inte bara språkbruket i Vårdöskärgården utan också åländskt folkmål i stort. Det kan man se exempel på i de tilltalsord och andra personbenämningar som Anni Blomqvist använder.
Tilltalsord
Det är inte så många som har reflekterat över de folkliga tilltalsorden. En som gjort det är prosten och författaren Valdemar Nyman, som känsligt registrerade språkbruket i kyrksocknen Finström, där han småningom blev ganska så hemmastadd. Nyman skriver i sin roman »Som tusen liljor» från 1944 om förfiningen i de centrala delarna av Finström: man höll noga på titlarna nämndeman och kyrkvärd och Karlsson. I Norrsocknen däremot, fortsätter han, där var det ännu bara du och Lina-moster och Pettböls-Artur.
Nu ska Nymans roman spegla mitten av 1800-talet, men det han skriver här är nog lika mycket en släng åt dem som står för moderniteterna i 1940-talets Finström.
Att använda släktbeteckningarna farbror, faster, morbror och moster som efterled har hursomhelst varit vanligt på Åland en bra bit in på 1900-talet. För min mor som på 1920-talet växte upp i Mångstekta i Sund (med Anni Blomqvists Simskäla inom synhåll om man placerar sig rätt) har det alltid varit naturligt att tala om Lisa-moster och Gusti-morbror.
Den här sortens namngivning kommer till synes också i Anni Blomqvists berättande, och om Nyman lägger in samtida betraktelser i sitt romanskrivande om 1800-talet, så gör Anni på samma vis: det språk hon återger och en hel del av det levnadssätt hon beskriver är sådant som hon själv upplevt under sina uppväxtår på 1910- och 1920-talen.
Det kan göras en lång lista på alla anförvanter som kallas farbror eller moster eller liknande på det här viset i romanerna om Maja, men jag ska bara ge några exempel.
Kajsa Greta moster och Pelle-farbro
I den första romanen möter vi Kajsa Greta moster samt Stina moster, anlitad som brudkläderska när Maja ska gifta sig; längre fram i romanserien är det Majas systrar som inför barnen kallas Annamoster, Fiamoster och Hannamoster. Morbröder som man minns från Annis böcker är Jan morbror och Kallemorbror; båda är bröder till Maja. I samband med Majas bröllop stiftar vi bekantskap med August-farbror.
Anni skriver de här namnen på olika vis: ibland är det särskrivning, ibland är det hopskrivning som gäller; någon gång skriver hon, som just om August, med bindestreck. Uttalet ska hursomhelst alltid vara med betoning på förleden, och i den mån sådana här uttryck syns i skrift brukar de ofta följa den modell som Sally Salminen använder, när hon i sin självbiografi berättar om Inga-moster och Manne-morbror.
Namn av det här slaget kan också användas om andra än nära släktingar, och så är fallet med Pelle-farbro om skomakaren Pelle. Nu är ju farbror även i modern svenska en titulering för manspersoner i allmänhet, däremot knappast faster och moster om kvinnor vilka som helst. I åländskt folkmål har däremot såväl faster som moster begagnats ungefär som ’tant’.
Anni använder efterleden moster bland annat om Ullamoster när barnen talar om Skräddar Ulla inför Maja, och i minnesboken »Vandring i barndomslandet» berättar Anni om Fina-moster, även kallad Folmskärs Fina. Hon kallades så, får vi veta »genom att hon var Mammas kusin och bosatt på Folmskär». I samma minnesbok talas också om Vestergårds Kalle-farbror, och sådana längre benämningar med gårds- eller ortnamnet tillagt har också varit vanliga i åländskan. I Norra Finström talar man fortfarande bland annat om Båssviks-Emma-faster, och begagnar där ordet faster också om en som inte är faster i egentlig mening.
Tilltalsord med faster, farbror osv. som efterled har förutom i åländskan också varit vanliga i på flera håll i de finlandssvenska bygderna, där möjligen förstärkta av motsvarigheter i finskan. Att de är genuina i åländskt folkmål visar väl att ursprunget ingalunda är finskt.
Gummor och guffar
I åländskan är det vanliga uttalet av gudmor och gudfar gummor och guffar. De här formerna hittar vi också i Stormskärsromanerna, även om det på några enstaka ställen onödigtvis kommit att stå »gumor».
Den gummor det främst handlar om är den för Maja viktiga Vallborg-gummor, och vi ser att ordet används som efterled på samma sätt som släktbeteckningarna.
Till Vallborg vänder sig Maja för råd i alla slags frågor, och hon får både tröst och barska visdomsord, ibland sådana som hon bär med sig länge. Vid ett tillfälle konstaterar Maja: Det är nog som Vallborggummor brukar säga: Onödigt till grubbla över den dag som vi inte sett.
I romanerna är det på Östergårds vi finner Vallborggummor, och där finns också Jan guffar, som även han betyder mycket för Maja. Märkligt nog presenteras aldrig Vallborg och Jan tillsammans i romanserien.
Förutom Jan på Östergårds nämns också drängen Hindrik som guffar, först till Maria och senare även till lill-Hindrik. Det är för övrigt Janne som tingat på drängen när Majas och Jannes gemensamma lilla Hindrik ska kristnas. Janne har tingat Hindrik till drängguffar, heter det, och dessutom sägs det att Viggskärs Jan Hindrik och Anna Ulla är bådade som storfaddrar.
Faddrarna hade från början inte bara en roll som dopvittnen, utan skulle också, om fadderbarnet förlorade sina föräldrar, se till att barnet fick en kristlig uppfostran. På Åland har detta i ganska sen tid tagits på allvar, och när man hade flera par dopvittnen var det ett av dessa som tog på sig huvudansvaret. På åländska har de kallats storfaddrar, och av dem var det kanske gudmodern, den som var storgummor, som tog på sig det mesta av förpliktelserna.
Efter att Maja fått sitt andra barn sägs det i »Med havet som granne» om Vallborg att det inte kunde komma i fråga att hon återigen skulle bli storgummor. Hon hade ju förpliktelser redan för Maria, den förstfödda, och för flera andra fadderbarn.
Ogifta yngre dopvittnen kallades drängguffar och piggummor, vilket inte nödvändigtvis behövde betyda att de var drängar eller pigor, även om Hindrik i Maja-romanerna är dräng på Östergårds i Simskäla.
Välar
Det fanns andra än faddrarna som tog på sig ansvar för sina medmänniskor. I den tredje romanen skriver Anni om Lövö, den by som för Simskälaborna låg närmast på Vårdölandet:
Lövi är en riktig by där gårdarna ligger längs vägen – – – allra närmast ligger Jakos. Folket i den gården, fortsätter Anni, har fått namn om sig att vara gästvänligare än andra, och otaliga är väl de skärgårdsbor, stadda på kristningsresor och gravölsfärder i elaka väder, som blivit inbudade för att värma upp sig med kaffe.
En annan gård i samma by (som alltså uttalas Lövi på Vårdömål) har varit Majas föräldrars välar. Det här klargörs i den sista av Stormskärsromanerna, då det är dags att hitta en bostad för Maria när hon ska gå i skriftskolan. Majas mor har frågat sig för hos deras väl på Skären, får vi veta, men där håller gammel matmor inte mera i sleven, så något bestämt besked får hon inte. Vad som menas med väl förklarar Anni närmare i boken »Simskäla»:
För den som inte hade släkt på »Skären» var det nödigt att skaffa en »väl», en gård där det gick att få tak över huvudet vid trängande behov. Anni talar också om hur ett sådant välskap underhölls: man brukade föra med sig något uppskattat i matväg och man bjöd ut välfolket vid kalas av olika slag.
Det här ordet väl är rimligen till ursprunget detsamma som värd i betydelsen gästvän.
Uttrycket Skären är en kortform av Sundsskären, som Vårdö förr kallades, och för Simskälaborna var det helt enkelt benämningen för Vårdölandet.
De som ger ifrån sig kniven
När det gäller att styra och ställa finns det förutom matmors sleven ett annat bildligt uttryck som varit gångbart på Åland: mattmors knivin. (Mattmor är nog det vanliga åländska dialektuttalet.) I Simskäla har man kunnat säga, om en husmor i förtid hade överlåtit ansvaret för hushållet på den yngre generationen: Ha-ddu lämna mattmors knivin ifrån-de? De va lite för tidit, de.
Det här känner förstås Anni till, och i ett avsnitt i »Vägen från Stormskäret» talas det om att Maja inte kan ta alla barnen med sig på besök i Morfarsgården: Man får inte skrämma Johanna som är ung och nygift i gården, även om mor ännu inte gett ifrån sig kniven.
Här kan inflikas att matmors sleven och mattmors knivin också är goda exempel på att man i åländskan ofta begagnar bestämd form i uttryck som de här; det är naturligt att tala om mammas pojkin och Mattssons backan i stället för mammas pojke och Mattssons backe. Uttryckssättet är vanligt i de finlandssvenska dialekterna, liksom i målen i norra Sverige från Uppland och norröver.
Det gamla husbondsfolket på en gård kallas på åländska gamlor, och det kan gälla även innan de lämnat över ansvaret till ungfolket. I »Vägen till Stormskäret» vandrar Maja med brudsäcken och kommer till Norrgårds, där husbonden och matmor tar emot dem. – De var oturligt att alla våra unga gick till byss med arbetet, så de är bara vi gamlor som är hemma, säger matmor som sitter med sin sticksöm vid spisen.
Åländska kvinnor som kommit till mogen ålder och inte gift sig kallades förr gammalpigor, och uttrycket, som är spritt i hela Svenskfinland, lever fortfarande kvar i någon mån. I romanerna om Maja kommer det till användning när Far talar om giftermål för en av Majas systrar. Int har jag tänkt mej att hon ska bli gående som gammalpiga, säger han om Fia.
Det finns ett annat allmänt finlandssvenskt uttryckssätt som Anni begagnar om det som är gammalt, och det är ordformen förriga i stället för förra. Den är särskilt vanlig i ordstäv. I »Vägen från Stormskäret» är det August som säger: De är bara som förriga käringen sa när hon sku gråta, att de är värst till få början. I den första Stormskärsromanen är det Majas syster Anna som påminner om förriga flickan, som satt sju år i väven.
När man talar om anhöriga eller bekanta som inte längre är i livet, brukar man med ett lite gammaldags allmänsvenskt uttryck säga »min salig far» eller »salig farmor». I åländskt folkmål är det vanliga uttryckssättet min far i världen eller farmor i världen. Liknande formuleringar finns också i Stormskärsromanerna, och i den sista boken tänker Maja över vilka som varit goda berättare vid skymningsfirandet: Gammel Olle i världen var den yppersta hon minns.
I den dokumentära »Vandring i barndomslandet» förmedlar Anni några visdomsord, och yttrar då: Mor min, i världen, sa »Blygheten är en prydnad».
Främmanfolk
Blygheten är ofta mer till förfång än till prydnad, och Anni Blomqvist framstår för de flesta som känt henne mer ingående ingalunda som särskilt blyg och försagd. Maja porträtteras i romanserien däremot som en måttligt morsk kvinna, och i sina ungdomsår beskrivs hon som ganska försiktig i sina kontakter med främmande människor: hon känner sig alltid så främmanfolksblyg, sägs det på ett ställe.
Som riktigt liten kan man bli rädd för vem som helst som är främmande för en, och den lilla Maria börjar skrika när de tillfälliga grannarna på Stormskäret dyker upp. – Gråt int, de är bara snälla byor, tröstar Maja. Och bya om främmande är ett ord som brukats i åländskt folkmål i Vårdö, i Lemland och österöver i skärgården. Det har använts just i tilltal till barn, och det betyder inte i första hand någon från byn, utan besökande eller gäst i största allmänhet.
Främmanfolk om dem som inte hör till gården eller släkten skriver Anni om också när hon skildrar hur Mor och Far resonerar om att få husrum när de ska bege sig till Skären, Vårdölandet. Mor tänker att det är många, särskilt de som har ont om rum, som tycker att det är besvär med främmanfolks intrång. Far ser mer optimistiskt på det hela: – Det beror int på stort eller smått, å int på släkt eller osläkt när det gäller till ge färdfolk tak över huve.
---
Ett främmande öga märker, lyder ett ordspråk som ofta brukats på Åland, och som Anni Blomqvist också använder i sina romaner. Främmande är vi alla i någon mån inför gångna tiders skärgårdsliv, men vi kan åtminstone få inblickar i det genom att läsa skildringar som dem om Stormskäret.
Våra främmande ögon lägger också märke till språket i romaner som de här, och vi kan av texterna få mer kunskap om folkmålets nyanser. För den som känner sig osäker på färgskalan i det här språket hoppas jag framöver kunna tydliggöra den med flera bidrag.
Anni Blomqvists fem Stormskärsromaner utgavs 1968–73 och har följande titlar: Vägen till Stormskäret, Med havet som granne, Maja, I kamp med havet och Vägen från Stormskäret.