Samband mellan satser

En text är en väv av innehållsmässiga samband. Satserna och meningarna i en text måste höra ihop på något sätt – annars är det inte fråga om en text.

Som läsare tycker vi knappast att följande lösryckta meningar normalt kan kallas en text:

Tycker du att gräset är grönt? Han fick inte köpa en biljett i den långa stationsbyggnaden. Utan tvivel är denna art mycket vanligare än andra liknande arter. Ställ kandelabern på bordet.

Texten ovan är inte innehållsmässigt sammanhängande. Men även om det finns ett innehållsmässigt samband mellan satserna och meningarna i en text är det inte sagt att sambandet alltid är tydligt för läsaren. Därför finns det speciella sätt att markera samband på textytan.

Satskonnektion
De mekanismer i språket som används för att markera samband i en text brukar med ett gemensamt namn kallas textbindning. Den här artikeln ska handla om ett speciellt slag av textbindning, nämligen satskonnektion, det vill säga olika sätt att uttrycka det logiska sambandet mellan satser och meningar i en text.

Explicit satskonnektion
Sambandet mellan satser och meningar markeras ofta med sambandsord, så kallade konnektiver, som i följande mening:

Lisa åkte till stranden eftersom det var vackert väder.

Subjunktionen eftersom är en konnektiv som uttrycker sambandet mellan satsen Lisa åkte till stranden och satsen det var vackert väder. Här är det fråga om ett ett kausalt samband, ett orsakssamband, men det kan lika gärna handla till exempel om ett temporalt samband, ett tidssamband. Ett sådant samband uttrycks av subjunktionen innan i följande mening:

Lisa hann hem innan det började regna.

När samband markeras med sambandsord kallas det explicit satskonnektion.

Implicit satskonnektion
Alla samband i en text markeras inte med konnektiver. Ibland är sambandet mellan satser eller meningar tydligt för läsaren utan någon markering alls, som i följande exempel:

Det började regna. Lisa skyndade hem.

Här drar de flesta läsare säkert automatiskt slutsatsen att Lisa skyndade hem därför att det börjat regna. Man läser alltså in ett orsakssamband utan att det finns någon markering. Samband som kan uppfattas utan markering brukar kallas implicit satskonnektion. Det finns ett innehållsmässigt samband mellan satserna även om det inte markeras formellt. I själva verket är många samband i texter omarkerade, och ändå går de flesta texter utmärkt att läsa. Vi uppfattar de innehållsmässiga sambanden utan markering. Som läsare är vi inställda på att texter ska hänga ihop och försöker därför aktivt tolka in samband mellan satser och meningar. Vi söker sammanhang och logik.

Implicit satskonnektion kan användas när det gäller samband som är väntade och sannolika, som orsakssambandet i exemplet ovan. Det finns dock många samband som det är svårt att uttrycka utan en konnektiv, till exempel motsättningen mellan satserna i följande mening:

Lisa åkte inte till stranden trots att det var vackert väder.

Läsaren skulle ha svårt att uppfatta något samband om satserna skrevs efter varandra utan konnektiv:

Lisa åkte inte till stranden. Det var vackert väder.

Konnektiver
De ord som räknas som konnektiver i svenskan återfinns i allmänhet i kategorierna konjunktioner, subjunktioner och konjunktionella adverb, men Catharina Nyström konstaterar i boken Hur hänger det ihop? att språkbruket i praktiken är så kreativt att ganska många olika fraser kan göra tillfällig tjänst som konnektiver.

Konnektiver i elliptiska satser
Catharina Nyström påpekar också att de satser som binds ihop av konnektiver inte alltid behöver vara fullständiga satser. Det kan vara fråga om elliptiska satser som saknar subjekt eller predikat eller om satsförkortningar av olika slag, till exempel infinitivfraser. I följande exempel är frasen om möjligt en elliptisk sats med konnektiven om:

Om möjligt reser vi på måndag.

Frasen är en förkortning av satsen Om det är möjligt som binds ihop med satsen reser vi på måndag.

Flertydiga konnektiver
Det är relativt vanligt att en och samma konnektiv kan uttrycka olika slag av samband. Så kan till exempel medan uttrycka både temporalt samband och motsättning:

Medan de åt diskuterade de politik. (temporalt samband)

Kalle tyckte om att diskutera politik medan Nisse avskydde det. (motsats)

Konjunktionen och som i allmänhet uttrycker ett additivt samband kan också användas för att uttrycka ett konditionalt samband:

Stör mig en gång till och du kommer att ångra dig!

Meningen skulle kunna omskrivas med en om-sats:

Om du stör mig en gång till kommer du att ångra dig.

Man kan också tänka sig att och uttrycker en följd och kan ersättas av så:

Stör mig en gång till så kommer du att ångra dig.

Subjunktionen då kan uttrycka såväl temporalt som kausalt samband:

Vi skulle just åka då Lisa kom hem. (temporalt samband)

Då hon inte köpt biljett kunde hon inte följa med. (kausalt samband)

Betydelsen av då framgår naturligtvis ofta av sammanhanget, men om det finns risk för missförstånd är det bäst att välja subjunktionen när för temporalt samband och subjunktionen eftersom för kausalt samband.

Betydelseskillnad mellan närliggande konnektiver
Konnektiver av samma slag som i stort sett har samma betydelse är inte nödvändigtvis helt synonyma. Det gäller till exempel de kausala subjunktionerna eftersom och därför att, som är de vanligaste och stilistiskt mest neutrala av alla kausala subjunktioner.

Eftersom och därför att är visserligen ofta utbytbara mot varandra, men det finns enligt Svenska Akademiens grammatik (SAG) ändå vissa tendenser till syntaktisk eller semantisk differentiering. Subjunktionen därför att används huvudsakligen när den bisats som den inleder har ett högt informationsvärde i förhållande till huvudsatsen. Detta är enligt SAG orsaken till att bisatser med därför att normalt inte står som fundament i deklarativa huvudsatser. Man skriver alltså inte

*Därför att det var vackert väder åkte Lisa till stranden.

Däremot går det bra att skriva

Eftersom det var vackert väder åkte Lisa till stranden.

I en läromedelstext fäste jag mig vid följande mening:

Talet 2 är ett primtal därför att det inte är delbart med andra tal än sig självt och talet 1.

Här borde därför att enligt min mening bytas ut mot eftersom. Stöd för min uppfattning har jag hittat i SAG, där det står: ”För att ange talarens skäl till att anta något … används hellre eftersom än därför att.” I meningen ovan anger bisatsen talarens skäl att anta att talet 2 är ett primtal. Huvudsatsen (Talet 2 är ett primtal) är alltså talarens konklusion på grundval av bisatsen. Det naturliga skulle därför vara att skriva:

Talet 2 är ett primtal eftersom det inte är delbart med andra tal än sig självt och talet 1.

Sambandsmarkering på andra sätt
Samband kan markeras på många andra sätt än med konnektiver. I själva verket är språkets resurser när det gäller att uttrycka samband nästan outtömliga. Jag ska ta några exempel på olika sätt att markera samband utan konnektiver.

Skiljetecken
Ibland används skiljetecken som semikolon och tankstreck för att markera samband. I den följande meningen har semikolon använts som sambandsmarkör mellan satserna:

Andmaten är en utmärkt indikator på vattnets näringshalt; den förekommer rikligt endast i näringsrikt vatten.

Här skulle man kunna använda konnektiven eftersom i stället för semikolon. I följande mening uttrycker tankstrecket motsättning:

Lisa tycker om att resa – Lars trivs bäst hemma.

Tankstrecket skulle kunna ersättas till exempel av subjunktionen medan.

Konnektiva verb
Vissa verb kan ha en konnektiv funktion. Så pekar till exempel verbet medföra på att något är en följd av något annat (Hellspong & Ledin):

Högre doser än rekommenderat kan medföra risker.

Ordföljd
Det finns ett intressant fall där konditionalt samband kan uttryckas med hjälp av ordföljd. Det är fråga om det som i SAG kallas oinledd konditional bisats. Ett exempel:

Följer du inte med åker jag ensam.

Satsen följer du inte med har samma ordföljd som en frågeformad huvudsats, men räknas ändå som en konditional bisats. Den är synonym med en bisats inledd av konnektiven om:

Om du inte följer med åker jag ensam.

Att uttrycka villkor med omvänd ordföljd som i en fråga är något som har gammalt ursprung i svenskan. Så skrev man i gamla lagar. I boken Svenskt lagspråk i Finland finns följande exempel ur gammal lagtext:

Vill man hjonelag bygga, då skall han mö av hennes giftoman begära ...

Omvänd ordföljd i villkorssats används också i modernt språk, både i tal och i skrift. Enligt SAG är en oinledd konditionalsats semantiskt helt jämförbar med en om-inledd konditionalsats. Syntaktiskt finns det emellertid vissa restriktioner. Det går till exempel inte att vända på ordningsföljden för bisats och huvudsats i exempel som Följer du inte med åker jag ensam och säga

*Jag åker ensam följer du inte med.

En villkorsbisats som inleds av om kan däremot placeras efter huvudsatsen:

Jag åker ensam om du inte följer med.

Läsaren förväntar sig samband
En förståelig text är full av logiska samband av olika slag, men alla samband är inte explicit markerade på textytan. Det hindrar oss i allmänhet inte från att läsa texten, eftersom vi kan förstå de omarkerade sambanden utifrån vår kunskap om verkligheten. Som läsare förväntar vi oss att det ska finnas samband, och därför försöker vi aktivt konstruera sådana när vi läser.

I många fall lyckas vi ändå inte konstruera samband utan hjälp av sambandsmarkörer. Det finns samband som måste markeras för att läsaren över huvud taget ska kunna förstå texten, och även i sådana fall där markörer inte är helt nödvändiga kan de avsevärt underlätta läsningen och förståelsen.

Språket erbjuder rika resurser för sambandsmarkering av olika slag. I den ovanstående framställningen har jag försökt beskriva några av de många möjligheter som finns.



Litteratur
Hellspong, Lennart & Ledin, Per, 1997: Vägar genom texten. Handbok i brukstextanalys. Lund

Hultman, Tor G., 2003: Svenska Akademiens språklära. Stockholm.

Källgren, Gunnel, 1979: Innehåll i text. En genomgång av faktorer av betydelse för texters innehåll, uppbyggnad och sammanhang. Lund.

Nyström, Catharina, 2001: Hur hänger det ihop? En bok om textbindning. Uppsala.

SAG, Svenska Akademiens grammatik 1–4, 1999. Stockholm.

Svenskt lagspråk i Finland, 2004. Helsingfors.

Äikäs, Monica, 2004: Vart tog sambandsorden vägen? Om konnektiver och andra småord i översatt läromedelstext. I: Språkbruk 4/2004, 12–17.

Äikäs, Monica, 2006: Vad händer med sambandsorden vid översättning? I: Folkmålsstudier 45, 2006, 89–117.

Äikäs, Monica, 2010: Om sambandsord i översatt text. I: Språkbruk 3/2010, 21–25(avautuu uuteen ikkunaan).