Den aktuella kommun- och servicestrukturreformen (regeringens proposition 155/2006 rd) medför att kommuner kommer att sammanslås. Om två eller flera kommuner slås samman ska den nya kommun som uppstår ha ett namn. Att välja ett nytt namn är inte alltid en enkel uppgift: namnet på den egna hemorten är viktigt för invånarnas identitet, men namnet utgör även en del av det språkliga nationallandskapet; gamla traditioner bör föras vidare i namnbruket, och även när vi skapar nya namn bör vi beakta att det nya namnet överensstämmer såväl med den lokala namntraditionen som med vårt svenska språksystem.

Vad en kommun ska heta bestäms i kommunens fullmäktige, och det nya namnet måste godkännas av kommunfullmäktige i alla de kommuner som är med i sammanslagningen. Bestämmelserna om namn på nya kommuner finns i 28 § i kommunindelningslagen (1196/1997). Om kommunerna inte vill ge den nya kommunen ett namn som tidigare har betecknat en av de kommuner som ingår i den nya storkommunen, måste de begära ett utlåtande om det nya namnet från Forskningscentralen för de inhemska språken. Detta gäller såväl det svenska som det finska namnet om kommunen har namn på båda språken. Om kommunerna inte kan komma överens om den nya kommunens namn, bestäms detta av inrikesministeriet.

Svenska språknämnden har behandlat frågan om namngivningen av de nya kommuner som uppstår genom kommunsammanslagningarna, och ger följande rekommendationer:

1. Etablerade namn bör bevaras i så hög grad som möjligt, bl.a. så att tidigare kommunnamn bevaras som namn på kommun- eller stadsdelar eller på bosättningsområden. Exempel på denna princip är Lappfjärd som numera är en del av Kristinestad och Degerby som är en del av Ingå kommun. Kommun­erna bör även värna de finska namnen på svenskt område och de svenska på finskt område så att inte språkhistoriskt och bebyggelsehistoriskt värdefull information går förlorad.

2. Enklast och bäst vore att de kommuner som sammanslås kan komma överens om att namnet på en av kommunerna överförs på den nya kommunen. En del kommuner har exempelvis i sammanslagningen använt den ena kommunens namn och den andra kommunens vapen. Ett exempel är sammanslagningen mellan Fredrikshamn och Veckelax där den nya stadens namn blev Fredrikshamn och Veckelax vapen blev den nya stadens vapen. En egen grupp utgör de fall när kommuner som omger en större stad går samman med denna stad. Då får den nya kommunen utan vidare centralortens namn. Så har skett när en del grannkommuner till t.ex. Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Kuopio har införlivats med centralorterna.

3. Om de kommuner som slås samman tidigare har hört till samma kyrksocken eller kommun, kan det gamla gemensamma namnet lämpligen tas i bruk. Till exempel tog den nya kommun som uppstod när Värtsilä och Tohmajärvi på nytt slogs ihop efter 95 år som självständiga kommuner namnet Tohmajärvi, och när Övermark och Pörtom slogs ihop med Närpes som de också tidigare hade hört till, blev namnet Närpes återinfört också för dessa områden.

4. I områdets historia eller omgivning kan det finnas ett namn (som eventuellt fallit ur aktivt bruk), som kan användas som namn på den nya kommunen. Till exempel kunde ett gemensamt namn för en ny storkommun i västra Nyland vara Raseborg, ursprungligen namnet på en medeltidsborg. Den övergavs 1553, men namnet har även använts som benämning på län, grevskap och olika förvaltningsenheter. Denna namngivningsprincip kunde tillämpas åtminstone i sådana fall då alla de kommuner som berörs har varit del av det historiska området.

Namnet på en by som blivit betydande och känd i ett större sammanhang kan även överföras som namn på en ny kommun. Även naturnamn kan lyftas upp och bli namn på den nya kommunen; t.ex. kunde Gullkrona bli namn på en storkommun som omfattar de åboländska skärgårdskommunerna. Gullkrona fjärd är en fjärd som binder samman flera av de åboländska kommunerna.

5. Om man överväger ett helt nytt namn bör man följa de namnmodeller som är karaktäristiska för området, bland annat genom att använda ord som är typiska för de lokala bebyggelsenamnen.

6. När man planerar namnet på en ny tvåspråkig kommun bör man ta hänsyn till att såväl det svenska namnet som det finska bör följa rådande rekommendationer. Är den nya kommunen svenskspråkig bör man även beakta möjligheten att ta i bruk ett finskt parallellnamn, liksom man i en enspråkigt finsk kommun bör överväga ett svenskt parallellnamn. Namnen bör då utarbetas samtidigt på båda språken. Parallellnamnet kan spegla ett äldre namnbruk i området, vara baserat på namnet i det andra språket eller, om etymologin är helt klar, utgöra en översättning. Ett exempel på ett äldre namn som kunde ha tagits i bruk är sv. Ackas för den nybildade staden Akaa (Toijala och Viiala). Ett exempel på ett namn skapat till namnet i det andra språket vore Gullkronan kunta till Gullkrona kommun, eftersom etymologin till Gullkrona inte är helt entydigt utredd.

Om namnplanering inom tvåspråkiga områden se Språkbruk 3/2001, s. 18–23.

7. Man bör undvika:

•  dubbelnamn, som Nummi-Pusula, Vörå-Maxmo eller Helsingfors-Vanda, eftersom sådana namn förorsakar problem i stavning och – när det gäller finskan – böjning.
•  namn som sammanfaller med namn på landskap eller delar av dessa, ekonomiska regioner eller regioncentrum, tex. Åboland, Syd-Österbotten, Ålands skärgård och Östra Nyland.
•  ord som inte är typiska för namnförrådet i området, t.ex. fjäll i andra delar av landet än i Lappland.
•  tillfälliga namn som ibland använts som arbetsnamn. Dessa är ofta lekfulla bildningar, förkortningar eller främmande ord, som Jeppis, Sydbooten, Air Port City.