I framtiden syftar ordet ”finlandssvensk” alltmer på en person som talar både finska och svenska ungefär lika bra oberoende av modersmål, visar en undersökning av elever i 26 svenska skolor runt om i Finland. Ju mer tvåspråkigheten breder ut sig, desto oftare blir ”finlandssvensk” och ”tvåspråkig” synonyma begrepp. Det innebär utmaningar för traditionella svenska institutioner.
I en rapport för tankesmedjan Magma kartlägger pedagogie doktor Camilla Kovero hur 1780 elever ser på sin språkliga tillhörighet och språkets betydelse för den egna identiteten. I motsats till dagens rätt kärva språkklimat, där landets tvåspråkighet ofta ifrågasätts, visar resultaten att barnen och ungdomarna är stolta över sin tvåspråkiga tillhörighet. De har få fördomar mot begreppet finlandssvensk.
Svenskans betydelse upplevs på olika sätt i olika språkliga miljöer. I undersökningen, som genomfördes under lektionstid, deltog skolor från Helsingforsregionen, de övervägande svenska städerna i Österbotten och de svenska ”språköarna” i det utpräglat finska Finland (Tammerfors, Kotka, Uleåborg och Björneborg).
I Helsingforsregionen kom 50–70 procent av eleverna i de svenska skolorna från tvåspråkiga hem och högst en tredjedel från svenskspråkiga hem. I skolorna på språköarna, där de finsk- och tvåspråkiga hemmen dominerade, kom ytterst få elever från svenskspråkiga hem. I Österbotten kom 70–80 procent av eleverna från svenskspråkiga hem. Skillnaderna påverkar synen på språkets roll för den egna identiteten.
Många elever som kommer från tvåspråkiga – och till och med från finska – hem upplever sig ha en finlandssvensk identitet även om deras svenska inte är särskilt stark. Valet av språklig identifikation har snarare att göra med känslan av gemenskap och tillit än med uppfattning om språklig kompetens. Majoriteten av ungdomarna, också de som bor på språköarna, säger att det inte är svårt för dem att uttrycka sig på svenska. Även om tvåspråkigheten breder ut sig hade över hälften av österbottningarna oroväckande nog svårigheter att uttrycka sig på finska.
Begreppet finlandssvensk är omstritt och väcker ofta negativa associationer hos äldre generationer. Största delen av ungdomarna i undersökningen förhåller sig dock neutralt till begreppet. I huvudstadsregionen och på språköarna associeras finlandssvensk ofta till en person som talar både finska och svenska. När ungdomarna får välja vad de vill kalla sig är den finlandssvenska identiteten populärare än den tvåspråkiga. En försvinnande liten minoritet av eleverna i huvudstadsregionen väljer att definiera sig som svenskspråkig. I Österbotten, där svenskan är stark, föredrar ungdomarna ofta att lyfta fram sin nationella tillhörighet och många väljer termen finländare hellre än finlandssvensk. Sammantaget kan man dock säga att termen finlandssvensk hade ett mycket starkt understöd.
Undersökningen ger en mångfacetterad bild av språkets betydelse för de unga. De yngsta barnen identifierar sig ofta utgående från den språkliga hemmiljön, medan kulturella, språkliga och sociala faktorer påverkar hur de äldre ungdomarna väljer att definiera sig språkligt. Eleverna får svara på frågan om vilket språk de tänker på, och berätta med vem de talar svenska och med vem finska. De unga får också beskriva hur de ser på framtida språkval – majoriteten av eleverna antar att de i framtiden kommer att prata svenska med sina barn. Frågeställningen kan te sig hypotetisk för en ung människa, men svaren pekar ändå på en stark vilja att låta svenskan leva vidare.
– Skolmiljön och skolspråket visade sig ha en alldeles central betydelse för hur barn och ungdomar oberoende av hemspråk och språklig omgivning väljer att definiera sig språkligt, säger docent Camilla Kovero.
Undersökningen antyder att finlandssvenskheten står inför stora förändringar. De traditionella kännetecknen för en finlandssvensk person förändras och de faktorer som karakteriserar det svenska blir diffusare.
– Framtidens språkkunniga finlandssvenskar är mindre språklojala än tidigare generationer och troligen mer benägna att välja det bästa av utbudet i samhället, oberoende av språk. Alternativet ’sämre på svenska’ har inte en chans, vare sig vi talar om undervisning, medier, teater eller litteratur, kommenterar Björn Sundell, utredningsansvarig vid Magma, resultaten av undersökningen.
Klart positivt är att en stor del av morgondagens svensktalande finländare verkar vilja föra språket vidare till följande generation. Finlandssvenskheten har alltså attraktionskraft också i fortsättningen.
Inom den svenska språkgruppen är det viktigt att värna om mångfald och öppenhet, så att var och en som väljer att definiera sig som finlandssvensk eller tvåspråkig känner sig hemma i en svenskspråkig gemenskap.
Camilla Kovero: På spaning efter den nya finlandssvenska identiteten. Magma-studie 3/2012. Rapporten går också att läsa på nätet via Magmas webbplats >>(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)
