I förra numret av Språkbruk (3/2015) skrev Lars Huldén om Amerikaexpeditionen 1971(avautuu uuteen ikkunaan), en forskningsresa till USA och Kanada för att samla in material om finlandssvenskarna i Amerika och framför allt spela in deras språk. I expeditionen deltog, förutom expeditionsledaren Lars Huldén, etnologen Ragna Ahlbäck och nordisterna Ann-Marie Ivars och undertecknad, Mikael Reuter. Under sammanlagt 80 dagar körde vi ca 13 000 kilometer och spelade in intervjuer med över 600 personer. Det var ett av de största enskilda finlandssvenska språkinsamlingsprojekt som genomförts, och för oss som deltog var det nog vår mest hisnande reseupplevelse.
Österbottningarna emigrerade
Man räknar med att över 70 000 finlandssvenskar emigrerade till Nordamerika under den mest intensiva utvandringsperioden mellan början av 1870-talet och slutet av 1920-talet. De allra flesta kom från Österbotten, men också Åland var proportionellt sett väl representerat. En hel del av utvandrarna återvände senare till hemlandet, vilket också har satt sina spår särskilt i de österbottniska dialekterna.
I Amerika sökte sig de finlandssvenska invandrarna främst till fyra områden: 1) östkusten, från Philadelphia i söder till Boston i norr; 2) centralstaterna Minnesota, Michigan, Illinois och Wisconsin samt Ontario i Kanada; 3) bergsstaterna från Arizona i söder till kanadensiska British Columbia i norr; 4) västkusten, från Kalifornien i söder till British Columbia i norr. Invandrarna slog sig ofta ner på orter där det fanns folk från de egna trakterna. Sydösterbottningarna har främst varit koncentrerade till städer på östkusten som Worcester i Massachusetts och New York, ålänningarna har varit starkt representerade i Norwood i Massachusetts, Karlebyborna i Coos Bay i Oregon på västkusten osv. Som Lars Huldén berättade i sin artikel i Språkbruk 3/2015 gick expeditionens rutt gick genom nästan alla dessa trakter.
Spännande livsöden
Det fanns ofta inte så många andra finlandssvenskar i närheten att tala svenska med.
De intervjuade kunde ofta bjuda på fascinerande berättelser om förhållandena i gamla landet som fått dem att emigrera, om resan över till Amerika och om hur de hade funnit sig en plats i det nya landet. Till de mest spännande hörde en skildring av Titanics undergång, berättad av en äldre dam som själv var med och blev räddad när det begav sig 1912. Delar av inspelningen kunde sändas i radio på hundraårsdagen av katastrofen för tre år sedan. Och för mig personligen var det lite speciellt att jag kunde intervjua min nyblivna sambos och blivande hustrus moster och morbror.
De allra flesta av dem vi intervjuade var första generationens invandrare. Det har att göra med att andra generationens finlandssvenskar sällan talade svenska flytande – de förstod, men när de skulle tala blev det mest engelska. Orsaken var att det ofta inte fanns så många andra finlandssvenskar i närheten att tala svenska med, och kontakterna med sverigesvenskar var tydligen ganska begränsade.
”Mycket roligt, inga pengar”
Men visst fick vi höra berättelser också av många som var födda och uppvuxna i Amerika och aldrig hade besökt Finland. Särskilt kommer jag ihåg JC, en kvinna vars mor var åländska och vars far ursprungligen var finskspråkig från Åbo men hade flyttat till Åland som tonåring. Hon berättade om livet på farmen i Klaskanine, Oregon: ”mycket arbete och mycket roligt och inga pengar”. På farmen fanns husdjur i mängder och en ”vilig spring” (dvs. en fin brunn), och i närheten bodde indianer som de var lite rädda för.
Alla inspelningar vi gjorde har sedermera digitaliserats och finns arkiverade i Svenska litteratursällskapets arkiv. Ett redigerat urval publicerades 1976 i boken ”Amerikatrunken” (Schildts 1976), redigerad av Marianne Blomqvist i samarbete med expeditionsdeltagarna. Tio förkortade personintervjuer och fyra sammanställda temafokuserade program sändes likaså på 1970-talet i radio, men de finns tyvärr inte längre i Yles arkiv.