Ett evenemang som säkert är rätt okänt för en större allmänhet är ”Dagarna för Europas byggnads­arv” (The European Heritage Days, Les Journées européennes du Patrimoine). Bakom byggnadsarvsdagarna står det snart femtio år gamla Europa­rådet (som inte skall förväxlas med EU). Dagarna har arrangerats årligen sedan 1991 och är inriktade på byggda miljöer. Finland har varit med från första början och som teman lyft fram bl.a. kyrkorna, torgen, arkitekturen under själv­ständighetstiden och åter­uppbyggnaden efter and­ra världskriget. I år står ortnamnen i tur, och temat är ”Ortnamnen – minnen i miljön” (”Paikannimet – paikan muisti”). Syftet är att göra oss medvetna om värdet av våra byggda miljöer och de ortnamn som hör ihop med dem.

Varför ortnamn?

Sveaborg, Senatstorget och Gumtäkts äng; Kungs­gatan, Mannerheimvägen och Urho Kekkonens gata; Espen, Alexen och Kattpiskargränden; Breidablick, Musikcafé After Eight och Lepakkoluola; Gillet, Socis och Kalle’s Inn ...  listan på mer eller mindre associationsmättade eller lyckade namn på olika ställen i vår närmiljö kunde göras hur lång som helst. Men vad betyder alla våra namn, hur har namnen i våra byggda miljöer kommit till, hur fungerar de, och hur skall namn­skicket utvecklas framdeles? Det här är frågor som tas upp under temaåret ”Ortnamnen – minnen i miljön”.

Dagarna för Europas byggnadsarv fokuserar alltså på en viktig del av vårt kulturarv, sett ur nationellt och europeiskt perspektiv. Vårt kon­kreta kulturarv är rätt fattigt, mätt med europeiska mått; det består av mestadels tämligen osynliga fornlämningar, av relativt sentida historiska byggnader eller byggda miljöer, och av själva  kulturlandskapet. Kulturarvet utgörs också av immateriella värden, av vår ”historia”. Någonstans här mittemellan det påtagliga och det immateriella finns våra ortnamn; de är abstrakter men utgör i många fall det äldsta vi har kvar av det förflutna i vårt konkreta landskap. Namnen är fast för­ankrade minnen i miljön, vare sig miljön är obygd, landsbygd eller stad.

Ortnamn står för ett mångfasetterat begrepp. Till ortnamn räknas allt från benämningar på t.ex. enstaka träd och stenar till namn på oceaner och fjärran himlakroppar. Vi lever i en värld fylld av namn. När vi rör oss i byggda miljöer ser vi namnen konkretiserade som namnskyltar vid gator och vägar, som vägvisare och som ljus- och reklamskyltar för affärer, hotell och restauranger. Med hjälp av ortnamn håller vi reda på hållplatser, hamnar och flygfält. Med ortnamn anger vi var våra vänner eller vår älskade bor; ortnamn kan få oanade individuella övertoner. Utan ortnamn skulle vårt dagliga liv te sig rätt opraktiskt och vår miljö en hel del torftigare.

Ortnamnen är ett så självklart inslag i vår tillvaro att vi sällan tänker på hur mycket de betyder och hur de egentligen har kommit till. Vi noterar ett namn först när vi tycker att det inte passar in på stället eller bryter mot den övriga namnmiljön, eller när vi uppfattar namnet som en produkt av något okänsligt överhetligt beslut. För det mesta fungerar våra ortnamn bra – och då lägger vi knappt märke till dem. Att ett ortnamn inte uppmärksammas är alltså egentligen ett tecken på att det fungerar som det skall.

Vad betyder ortnamnen?

Vi tänker sällan på vad ortnamn ”betyder”, för ett ortnamn betyder ju egentligen – språkvetenskapligt sett – bara den ort det syftar på: Kronohagen betyder inte ’kronans hage’ utan är helt enkelt namnet på en stadsdel i centrala Helsingfors. Bara undantagsvis reflekterar den vanlige namnbrukaren över ett namns lexikaliska innebörd. Ibland stannar vi ändå upp inför ett visst namn, kanske när vi konfronteras med det för första gången eller när vi ser det i dess finska version. Varför heter det Stålarmsgatan; efter någon person ”Stålarm”, efter en historisk kraftkarl eller protesbärare? Varför heter det Vikinga; bodde det vikingar här, landsteg de här? Varför heter det Skattmans; har namnet något samband med tax free-försäljning­en på flygplatsen intill?

Bland annat reaktioner av det här slaget har Europarådet velat beakta genom att välja ”Ortnamnen – minnen i miljön” som tema för 1999 års byggnadsarvsdagar. Om vi t.ex. känner historien bakom namnet på vår egen gata kan det bidra till att öka vår hemkänsla. Om vi vet vad namnet på vår förort egentligen ”betyder” har vår adress fått en historisk dimension. En förklaring av namnet på vår hemby kan t.o.m. föra oss rakt in i medeltiden.

De många nya ortnamnen i nytillkomna byggda miljöer är mycket mer än bara mekaniskt tillyxade adresser. De knyter ofta an till traktens förflutna, för de platser där de nya namnen planteras ut är sällan helt orörda av mänsklig hand; våra nya förorter finns för det mesta på områden som i hundratals år har använts för jord- och skogsbruk av dem som har levt och verkat före oss. Om namnplaneringen beaktar orternas och namnens samband med det förflutna är det till fördel för såväl de kvarvarande ursprungliga invånarna – deras gamla namnmiljö finns kvar – som för de nyinflyttade – de kan känna att de kommer till en trakt med rötter i något förflutet. De är inte utkastade i en namn- och historielös öken.

Det lönar sig att försöka utforma namnen i växande tätorter på ett sätt som gör att traktens förflutna och de traditionella ortnamnen tas till vara. Lyckad namnplanering innebär bl.a. att namn­et på en ort visar i vilken språklig och geografisk miljö orten finns, samtidigt som dagens och morgondagens namnbrukare kanske får veta ett och annat om den lokala historien. Det är vi själva som väljer vad vi vill bevara eller riva ned i vår fysiska miljö. På motsvarande sätt kan vi göra vår namnmiljö bättre eller sämre, eller mer eller mindre historielös.

Aktiviteter under temaåret

Europarådets tema  ”Ortnamnen – minnen i miljön” syftar förstås inte bara till att i största allmänhet göra folk uppmärksamma på ortnamns vård och värde. Arrangörerna önskar också att invånarna i kommunerna skall se kritiskt på namnen i den egna närmiljön och hålla ett vakande öga på namnplaneringen. Hur sköts namngivningen egentligen, vilka principer tillämpas, vem är det som sist och slutligen bestämmer, hur kan den enskilde påverka namnplaneringen? Temaårets ”byggda miljöer” omfattar mycket mer än bo­stadsområden, vägar och parker. Till det som invånarna också borde bevaka hör t.ex. namnen på hållplatser, skolor, fritidslokaler och andra offentliga byggnader.

Namnfrågorna kan på det lokala planet uppmärksammas på många olika sätt. Arrangörerna föreslår att de namnplanerande myndigheterna ordnar utställningar om sin verksamhet och där berättar om bakgrunden till speciella namn och till nybildade tematiskt samhöriga namn. Allt beslutsfattande och faktasamlande i namnplaneringen borde också dokumenteras. Materialet kan efter hand resultera i publikationer där kommunen beskriver det lokala namnskicket och namnplaneringen. Erfarenheter från skilda håll har visat att skrifter av detta slag uppskattas av ortsborna. En ortnamnspublikation är också ett sätt för kommunen att bidra till att öka invånarnas hemkänsla, oberoende av om de har sina rötter i trakten eller är första generationens inflyttare.

Skolorna kan göra grupparbeten om ortnamn­en i trakten, utarbeta broschyrer om namnen eller rentav försöka dramatisera historien bakom något ortnamn. Det lokala namnförrådet borde i högre grad än vad som nu är fallet kunna utnyttjas för att skapa eller befästa ortens image. Har den kommunala namngivningen förmått ta till vara den traditionella namnskatten och arbeta vidare på detta underlag? I vilken grad avspeglar gatornas och vägarnas namn ortens förflutna och språkets alla rikedomar – i såväl original som översättning?

Europarådets byggnadsarvsdagar ”Ortnamnen – minnen i miljön” kommer att manifesteras på olika sätt. Den 23 april ordnas en kommunal namndag i Kommunernas hus i Helsingfors. Denna temadag med inbjudna föreläsare är avsedd för personer som arbetar med eller är intresserade av namnplanering eller namnvård. Föreläsning­arna hålls på finska. Till ortnamnsdagen utges en tvåspråkig skrift som ur olika synvinklar behandlar ortnamnen i våra byggda miljöer. Huvud­evenemanget under byggnadsarvsåret äger rum på Kulturcentret i Esbo under två dagar i höst: den 11 september ordnas ett seminarium om kommunal namngivning avsett för inbjudna gäster och den 12 september en ”ortnamnsmässa” för allmänheten.

Temat är aktuellt hela året – och förhoppningsvis ännu nästa årtusende – och med tanke på detta sammanställs en handbok i ortnamnsplanering, som utkommer i höst. Boken innehåller bl.a. ett antal tidigare svåråtkomliga centrala artiklar på svenska och finska om ortnamnsplanering och ortnamnsvård.

Arrangörer för Dagarna för Europas byggnadsarv är i år Suomen Kotiseutuliitto, Finlands svenska hembygdsförbund, Finlands kommunförbund, Utbildningsstyrelsen, Museiverket, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Miljöministeriet och Forskningscentralen för de inhemska språken. Färsk information om namndagen och om publikationerna kring temat ”Ortnamn – minnen i miljön” ges på  Forskningscentralens webbplats http://www.kotus.fi/svenska/aktuellt.html och på Finlands Kommunförbunds webbplats http://www.kuntaliitto.fi/tapahtumat. Kommunförbundet tar också emot anmälningar till namn­dagen.