Som namnbrukare har man flera möjligheter att hänvisa till en plats i sin omgivning och det är situationen och kontexten som avgör vilken beskrivning man väljer. Spontant kunde man tänka sig att det skulle vara både enkelt och ändamålsenligt att använda gatunamn (t.ex. Porthansgatan) eller gatuadresser (t.ex. Porthansgatan 13) för att orientera sig eftersom dessa uttryck – åtminstone objektivt sett – är både specifika och bestämda.
I forskningsmaterialet för min doktorsavhandling som består av gruppintervjuer med helsingforsare med olika lång boendetid i Helsingfors har jag ändå märkt att detta inte alltid är fallet. Namnbrukare orienterar sig också genom att ange vad som ligger intill, bredvid eller framför något annat och utgår alltså från landmärken: invid Björnparken eller mittemot Mokomarket. Behovet av att använda gatunamn framträder om man söker något på en karta eller förklarar vägen för någon.
Vilka landmärken kan man utgå från?
Ett landmärke kan vara vilket objekt som helst i stadsbilden, inte enbart synliga objekt som exempelvis byggnader och monument. Det finns landmärken som kräver lokalkännedom för att man ska kunna orientera sig efter dem och landmärken som också personer utan lokalkännedom kan iaktta i stadsbilden och därmed orientera sig efter. I mitt forskningsmaterial används till exempel nöjesfältet Borgbacken återkommande som ett landmärke. Dels befinner vi oss i flera av intervjuerna i samma område som nöjesfältet, dels höjer sig dess pariserhjul högt över marken och blir därför ett synligt landmärke. Men också affärer, pubar och caféer (Mokomarket, Stella Star och Tin Tin Tango) används som landmärken och eftersom dessa inte är synliga förrän man befinner sig på ett visst avstånd från dem krävs det viss kännedom om stadsbilden för att man ska kunna utnyttja dem för detta syfte.
Kortare och längre beskrivningar
Beskrivningar med landmärken som utgångspunkt fungerar i princip som i exempel (1) nedan, där mittemot Borgbacken används som en beskrivning för att specificera var på Helsingegatan informanten Ulla i exemplet bott.
(1)
Ulla: jag bodde här på Helsingegatan alldeles nära där nära var du
[[en av de övriga intervjudelta-
garna]] bor
Interv.: okej jå
Ulla: ((harklar sig)) men jag kommer inte ihåg det där numret var det tjugofyra eller
Heikki: tjugofyra
Ulla: det är alltså alldeles mittemot
Borgbacken
Beskrivningen fungerar väl oberoende av om man har lokalkännedom eller inte eftersom Borgbacken är ett så synligt landmärke. Det är ändå inte självklart åt vilket håll mittemot är eftersom Borgbacken ligger uppe på en höjd, men i och med att beskrivningen görs i relation till Helsingegatan kan den förstås.
Ibland kan en längre diskussion vara nödvändig innan man kan vara säker på att andra förstått och konsensus kan uppnås, som i exempel (2) nedan. En så här detaljerad beskrivning kräver god lokalkännedom eftersom diskussionen inte utgår från stora, synliga landmärken.
(2)
Niklas: och Kola på Hesaren var ju en av
dem det var ju liksom så där
Ulla: nå det är just den
Niklas: första supertrendiga
Ulla: jå
Niklas: eller så där liksom som det tar
direkt modell från Nylandsgatan
ungefär liksom att Kola är så
där
Ulla: jå
Heikki: cool
Ulla: det är just den som jag har
märkt riktigt på
Niklas: jå jå
Heikki: var är den
Niklas: på Hesaren
Ulla: Helsingegatan
Heikki: i hörnet av
Ulla: inte är det i hörnet egentligen
Niklas: jag minns inte
Ulla: det är ve- mot ö- alltså det är
efter den där Tenho eller heter
den Tenkkan nu Tenkka nu och men
är
Niklas: Tenkka
Heikki: Tenkka nuförtiden
Ulla: det på den stumpen eller är den
längre
Niklas: nå där någonstans alltså där
ganska i mitten
Ulla: men i alla fall ungefär
Heikki: ja där okej
Ulla: i mitten på den sträckan halv-
vägs till metrostationen
Malin: nära Stella Star eller ((skrat-
tar))
Ulla: ((skrattar))
Niklas: närmare metrostationen
Ulla: ja vad är det
Malin: okej ((skrattar))
För behovet av lokalkännedom talar bland annat det att Niklas jämför Kola med krogarna på Nylandsgatan, vilket förutsätter att de övriga diskussionsdeltagarna vet att Nylandsgatan är en trendig gata i centrum av Helsingfors. Slangnamnet Hesaren för Helsingegatan kräver också bakgrundskunskap för att beskrivningen ska kunna förstås. Att Ulla känner till namnet Tenho för Tenkka som har hetat Tenkka i cirka tjugo år visar att hon känner till området väl. Också var intervjun är gjord och var informanterna bor i relation till Helsingegatan inverkar på diskussionen.
Den punkt informanterna befinner sig på är markerad med en etta på kartan. Den punkt de utgår från när de orienterar sig är markerad med en tvåa. Den är ungefär i mitten av Helsingegatan, alltså inte i någon av gatans ändar, utan i närheten av den plats de själva befinner sig på. Folk som bor eller ofta rör sig i ena ändan av gatan skulle antagligen beskriva platsen ur ett annat perspektiv. Kola är markerat med en trea och metrostationen med en fyra.
I exemplet förklarar Niklas och Ulla för Heikki och Malin var Kola ligger. Malins sätt att skrattande fråga om Kola ligger nära Stella Star visar dels att hon vet var de andra rör sig, dels att hon ändå är lite osäker på om hon kunnat placera Kola rätt på kartan. Hon har bott en mycket kortare tid i området än de andra informanterna i intervjun och känner inte till kvarteren lika bra som de. Heikkis frågor om i vilket hörn Kola ligger och hans bekräftelse av namnet Tenkka visar att också han rör sig i rätt område. Både Malin och Heikki har alltså en mental karta i sitt huvud vilket man kan ha enbart om man känner till ett område.
Karta över området kring Helsingegatan som diskuteras i exempel (2). Siffrorna på kartan illustrerar de platser som diskuteras i exemplet: 1 den plats där informanterna befinner sig, 2 den punkt på Helsingegatan som informanterna utgår från, 3 Kola, 4 metrostationen. Karta ritad av Sami Suviranta, Esbo stadsplaneringscentral.
Mentala kartor och landmärken
Som vi har sett orienterar sig människor inte enbart med hjälp av gatunamn och gatuadresser utan också med hjälp av beskrivningar. Det finns åtminstone två orsaker till bruket av dessa beskrivningar. Den ena är att man känner till ett område så väl att man kan välja att orientera sig med hjälp av landmärken. Den andra är att man inte känner till ett område tillräckligt väl för att kunna utgå från gatunamnen i området om man inte har en karta framför sig. Av denna orsak måste man använda synliga landmärken som utgångspunkt. När en plats man känner till beskrivs för en med utgångspunkt i ett landmärke kan man skapa sig en mental karta över området i fråga genom att utnyttja den kunskap man har av stadsbilden. Känner man inte till platsen kan beskrivningen hjälpa en att orientera sig när man väl befinner sig i området i fråga. Om en plats däremot beskrivs med hjälp av en gatuadress kanske man måste använda en karta eller en gps för att orientera sig, trots att man kanske känner till området väl.
Kontext och perspektiv är avgörande för vilken typ av uttryck som används och vilka landmärken man kan utgå från. Ibland är utgångspunkten ett landmärke som kräver lokalkännedom (t.ex. Stella Star), ibland ett som inte gör det (t.ex. Borgbacken). Oberoende av utgångspunkt diskuterar informanterna sig fram till ömsesidig förståelse och når konsensus i sina lägesbeskrivningar.
Beskrivningarna kan ha olika funktioner. En viktig funktion är den praktiska, den som ska underlätta orienteringen och som framträder när man med hjälp av en beskrivning kan bilda sig en mental karta i huvudet och kanske därför komma ihåg en vägbeskrivning bättre. Beskrivningarna kan också ha en gemenskapsbildande eller en uteslutande funktion i och med att man kan använda en beskrivning man vet att mottagaren – och kanske just enbart mottagaren – känner till (”vi känner till den här platsen båda två, därför kan jag beskriva den så här”).
Litteratur
Schegloff, Emanuel 1972. Notes on a conversational practice: Formulating place. I: Studies in Social Interaction. Red. av David Sudnow. New York. (Free Press.) S. 75–119.
Vidberg, Maria, 2009. Finskt inflytande på ortnamnsbruket hos svenskspråkiga namnbrukare i Helsingfors. I: Namn och kulturella kontakter. Handlingar från NORNA:s 37 symposium i Hapsal den 22–25 maj 2008. Red. av. Leila Mattfolk & Terhi Ainiala. Helsingfors. (Forskningscentralen för de inhemska språken/Skrifter 5, NORNArapporter 85.) S. 41–61.
Vidberg, Maria, u.u. The use of relational place formulations for spatial orientation. I: Names in everyday usage: Construing social identities. Red. av Terhi Ainiala, Elwys De Stefani, Jan-Ola Östman & Nicolas Pepin. Amsterdam (John Benjamins.)