Svenska språket under sjuhundra år
Det ställs stora krav på en bok som skall fungera som introduktion till ett delomåde vid universitetsstudier i språk. Många viktiga aspekter skall presenteras klart och överskådligt. Också när man inte hinner gå på djupet, måste man säga något väsentligt, som kan ge läsaren aha-upplevelser. Läsningen skall väcka mersmak, och studiet av området skall motiveras genom att anknytningarna till angränsande områden görs tydliga, så att det kan uppstå en helhetsbild av språket. Gertrud Petterssons introduktion till den svenska språkhistorien är en bok som i hög grad uppfyller dessa krav, ett välkommet tillskott till den tidigare floran av kursböcker, som har hunnit bli lätt föråldrad efter den senaste tidens forskning i historisk syntax, språkkontakt och språksociologi. Boken är också så lättillgänglig att den blir intressant för den breda allmänheten.
En del språkhistoriker kan förstås ha invändningar mot den något avvikande dispositionen –den klassiska periodindelningen presenteras t.ex. på rätt undanskymd plats i mitten av boken. I stället för att behandla de olika språkhistoriska perioderna var för sig, presenterar Gertrud Pettersson den klassiska fornsvenskan utförligare och beskriver sedan hur utvecklingen på olika områden har fortskridit fram till våra dagar. Runsvenskan berörs mest i samband med presentationen av skriftens utveckling. Ljudhistorien, som är rätt väl utforskad och brukar få mycket utrymme, är nedbantad, medan syntaxen får en utförligare behandling. Men detta speglar utvecklingen inom dagens språkhistoriska forskning.
I inledningskapitlet behandlas bl.a. språkhistoriens anknytning till nuet, och i det andra kapitlet beskrivs den språkhistoriska vetenskapens utveckling. Olika typer av språkhistoriska förklaringar presenteras. I det tredje kapitlet presenteras språkhistorikerns viktigaste material, texterna, och de tre specialgrenarna runologi, paleografi (läran om skriftformer och -material) och filologi (texttolkning) får en genomgång. I ett kort fjärde kapitel presenteras utvecklingen från indoeuropeiska till urnordiska och fornsvenska, men beskrivningen av hur de olika germanska språken har skilt sig från varandra är medvetet rätt skissartad och ger inte speciellt många exempel på systematiska skillnader.
Kapitlet om den klassiska fornsvenskan är som sagt mer genomarbetat. Först beskrivs källor och kommunikationsförhållanden, rätt kortfattat, men på ett sätt som gör att man förstår att språkutvecklingen är beroende av samhället. Därefter beskrivs ordförrådet, även om detta avsnitt främst växer ut till en allmän beskrivning av hur nya ord överhuvudtaget kan skapas. Avsnittet om ljudsystemet betonar att språkets ljudförråd måste ses som en helhet, där utvecklingen av ett element är beroende av de andra. Presentationen av böjningsparadigm för de olika ordklasserna är fortfarande rätt utförlig (14 sidor), men den fungerar säkert bra både som översikt över systemets kategorier och som kortfattad uppslagshjälp vid textläsning. Avsnittet om syntax är kanske längre än i tidigare introduktionsböcker, men beskrivningen av bruket av kasus, artiklar, genusberoende pronomen och konjunktiv samt redogörelsen för subjektlöshet, ordföljd och bisatser ryms fortfarande på 10 sidor.
Kapitel 6 är det längsta i boken och behandlar utvecklingen från fornsvenska till dagens svenska. Beskrivningen av källor och kommunikationsförhållanden begränsas till den yngre fornsvenska tiden, och det innebär att motsvarande uppgifter om nysvenskan finns inströdda i den övriga texten, t.ex. i den utförliga beskrivningen av ordförrådets utveckling, som samtidigt blir en genomgång av kontakterna med de olika långivande språken lågtyska och högtyska, franska, engelska och latin. Avsnittet om ljudsystemets utveckling koncentrerar sig på stora samband – det visar t.ex. på hur förändringarna av vokalkvalitet är beroende av stavelsekvantitetens utveckling. Redan här tas ortografin upp, eftersom ljudutvecklingen ibland direkt återspeglas i ortografin, ibland inte. I följande oväntat långa avsnitt (11 sidor) får ortografin illustrera en normeringsprocess, framväxten av ett riksskriftspråk. Att avsnittet om böjningssystemets och syntaxens utveckling fyller hela 28 sidor är kanske mera väntat. Här illustreras på ett utmärkt sätt hur de språkliga förändringarna växer fram och stöder varandra.
Kapitel 7 handlar om uppkomsten av de svenska dialekterna. Den traditionella dialektologins bild av hur innovationerna sprids presenteras, men den moderna språksociologiska synvikeln, som berördes i kapitel 2, kunde kanske också här ha fått en tydligare plats. Speciellt förtjänstfull är grupperingen i sydliga och centrala novationer –nyheter som har spritt sig från Köpenhamns- respektive Stockholmsområdet. Till en tredje grupp hänförs utvecklingen av stavelsekvantiteten, där innovationscentra inte är lika klara. Kapitel 8 handlar om ortnamn och personnamn och ger utmärkta introduktioner inför mer specialiserade kurser i ämnet. Här framkommer klart att namnen är beroende av kultur och mode, men eventuellt kunde man ännu tydligare diskutera på vilket sätt namnens utveckling skiljer sig från det övriga språkets utveckling.
Det avslutande kapitlet om språkhistoriska handböcker är en god hjälp för den textläsning som bör åtfölja en språkhistorisk kurs. Några välvalda texter ingår som illustrationsmaterial i de övriga kapitlen, men boken bör nog kompletteras med ett textkompendium av något slag för att kunna användas som den idealiska kursboken.
Universitetsläraren i språkhistoria vill kanske göra andra kompletteringar, kanske ge översikter över universella tendenser till ljudförändringar, olika typer av betydelseutveckling, modern grammatikaliseringsteori. En anknytning som gärna kunde komma fram ännu mera i finländsk universitetsundervisning är förstås de gamla språkkontakterna mellan svenskt och finsk, som kunde tas upp vid beskrivningen av svenskans utveckling i förhållande till de andra germanska språken. Vidare kunde bosättningshistoria, t.ex. den svenska invandringen i Finland under tidig medeltid, gärna tas upp i dialektavsnittet. Ortnamnsarkivet vid Svenska litteratursällskapet i Helsingfors kunde nämnas i samband med de andra arkiven. Men det hindrar inte att Gertrud Petterssons bok är en mycket innehållsrik bok som kommer att fungera utmärkt som kunskapskälla för såväl nordister som andra språkintresserade.
Gertrud Pettersson: Svenska språket under sjuhundra år. En historia om svenskan och dess utforskande. Studentlitteratur 1996. 251 sidor.
Svenskan i tusen år
Svenska språknämndens skriftserie har alltid stått för kvalitet – böcker om väsentliga språkliga ämnen som både allmänhet och fackfolk har utbyte av. Denna essäsamling är inget undantag. Elva författare har här gjort punktnedslag i lika många sekel – ja, de tre bidragen om medeltiden är visserligen inte knutna till något speciellt sekel, och 1700-tal och 1900-tal representeras av två bidrag var, men ett bidrag går faktiskt in i framtiden.
Henrik Williams något kalejdoskopiska bidrag ”Vikingasvenska” besvarar kort de tre frågorna 1. Hur gammalt är svenska språket? 2. Hur talade vikingarna? 3. Hur skulle vi prata om inte svenskan påverkats utifrån? Utrymmet tillåter inte så utförliga svar, men glimtarna bör vara intressanta för den som vill gå vidare till större språkhistoriska arbeten. Likt Alf Henriksson illustrerar han ordhistoria genom att konstruera en text med enbart lånord: Omständigheterna blir oerhört komplicerade, måste kommittén konstatera: accelererande statsfinansiella besvär, olyckliga politiska manövrer samt naiva ekonomiska kompromisser riskerar nationens välstånd.
Omskrivet med vikingatida ord blir detta: Läget varder mycket svårt, tvingas nämnden slå fast: stigande trångmål för landets rikedomar, illa valda drag i styresmål och godtrogna uppgörelser om penningskötsel hotar rikets blomstring.
Lars Wollin ger en bredare exposé över ”Munklatin och riddarsvenska” och Lena Moberg skriver om ”Svenskt och tyskt i det medeltida Stockholm”. Här framgår med önskvär tydlighet vilken roll latinska förebilder spelade för framväxten av de medeltida genrerna och vilka mänskliga kontakter som förmedlade språkliga impulser från lågtyskan. De språkliga illustrationerna från kurialstil och avslöjande rättegångsprotokoll ger en en påminnelse om att redan den tidens kultur och umgängesstil var mångskiftande. Båda bidragen avspeglar den moderna språkhistoriska forskningens intresse för språkkontakt, och parallellerna till dagens utveckling i Europa med handelsavtal och maffiametoder gör dem egentligen rykande aktuella.
Det tredje medeltida bidraget, Sven-Bertil Janssons ”Konstans och variation i ’den medeltida balladen’” tar upp en genre från en annan synvinkel. Han visar med balladen Herr Peder och hans syster hur en muntlig tradition varierar innehålls- och formelement. I östra Svealand sjöng man år 1600 om hur ’Ståltz kirstin hon sitter på Rinnaren röd’, i Säby, Småland år 1820 om hur ’de satte liten Malmfred på förgyllande stol’, och i Lojo år 1935 om hur ’bolsterna är blåa och lakanen röd’, när herr Peders syster möter sitt grymma öde. Temat försök till incest, falsk angivelse för hor och avrättning på bål överträffar till och med intrigerna i dagens ”The bold and the beautiful”, men den litterära analysen kunde lika väl tillämpas på dagens TV-serie.
Också Lars-Erik Edlunds ”Kudh förbanne tigh tu Horakaxa” tar fasta på det dramatiska och behandlar bl.a. invektiv i 1600-talets skoldramer med utblickar mot tidens kultur. Speciellt diskuterar han ett avsnitt i Alle bedlegrannas spegel – bedlegrann är den mö som är granntyckt på friare. Också här förekommer språkkontakt. Avsnittet är nämligen en parodi på en finsk friares brutna svenska – jfr Alexander Hacks visor från Åbo. Ungmön är redan färdig att falla för den rike, skrytsamme finnen, men när han triumferande utbrister ’Men nu har tu rätta Kara fått / Som tigh kan lägkia i plöt hwar tagh’ (dvs. prygla upp dig), då ångrar hon sig. Det hela slutar tragiskt med att finnen hugger kniven i henne och flyr till Finland.
Sigurd Fries ”Lärdomsspråket under frihetstiden” och Gun Widmarks ”Den lätta prosan växer fram” visar hur 1700-talet utvecklar en något lugnare och mer civiliserad kultur. Dels beskrivs hur Vetenskapsakademien med Linné i spetsen börjar skriva vetenskap på svenska, dels illustreras med elegans hur Olof Dalin imiterar stilar både ur samtiden och ur det förflutna. En orsak till hans mästerskap kan vara att han som hallänning med landsbygdsbakgrund blev tvungen att anpassa sig till flera regionala och sociala varianter, t.ex. i Stockholm.
De modernare bidragen har en klarare politisk anknytning, Olle Josephson beskriver i ”Chronschoug på kommunalstämman” hur folket erövrade ett offentligt språk för hundra år sedan. Utgångspunkten är hur ett överdrivet statusspråk används till och med i frierier och diskussioner om kärlek. Jan Svensson ger i ”Det offentliga samtalet” en översikt över hur dagens massmedier har givit utrymme för en ny muntlighet (eller sekundär oralitet), där det lediga samtalet vinner terräng också i offentliga sammanhang. Mats Thelander skriver i ”Från dialekt till sociolekt” om dialektutjämning och uppkomst av regionala dialekter.
Alla dessa uppsatser bildar en mångsidig bakgrund för Margareta Westmans diskussionsinlägg ”Har svenska språket en framtid”? Hon indelar (liksom tidigare t.ex. Ulf Teleman) språkanvändningen i en privat sfär och en samhällssfär, men tillfogar också en global sfär, där svenskan inte har någon användning utan engelskan är nästan allenarådande. Håller engelskan på att erövra också en del av den samhällssfär som tidigare har varit det svenska standardspråkets domän? Dvs. kommer vetenskap, teknik, näringsliv, offentliga angelägenheter och kulturliv också i sammanhang inom Sverige att övergå till engelska för att underlätta anpassningen till den globala sfären? Detta är säkert en diskussion som många kommer att få anledning att återvända till. I avslutningen framförs åsikten att skolan är den faktor som är mest avgörande för utvecklingen.
Boken illustrerar hur dagens språkvetare och språkvårdare är medvetna om de nära förbindelserna mellan språk, kultur och samhälle. Språkvetarna sysslar kanske ibland med detaljer i språksystemet och gonar sig åt underhållande texter. Men de låter också detaljerna fogas in i en bild av hur hela vår kultur utvecklas och reflekterar över vilken roll vi låter språket spela i denna utveckling.
Lena Moberg och Margareta Westman (red.): Svenskan i tusen år. Glimtar ur svenska språkets utveckling. Skrifter utgivna av svenska språknämnden 81. Norstedts 1996. 194 sidor.
Nordiskan förr och nu
Fyra lärare vid Institutionen för nordiska språk i Lund har här skrivit en jämförande översikt över de nordiska språken. Liksom Gertrud Petterssons bok från samma institution behandlar denna bok ett antal temaområden där den historiska utvecklingen beskrivs, men i flera kapitel får dagens situation större utrymme. Urvalet av behandlade ämnen är dock lite mer slumpartat, dispositionen något splittrad och framställningen en aning ojämn. Men flera kapitel kompletterar Petterssons bok på ett utmärkt sätt – det gäller speciellt avsnitten som beskriver teorierna om hur språk förändras och om hur germanskan växte fram, avsnittet om bebyggelsehistoria och minoriteter samt avsnittet om 1900-talets språkpolitik. Beskrivningen av standardnormernas utveckling är också utförlig och välskriven. Dessutom ges jämförelser mellan dagens nordiska språk, som ibland blir lite mekaniska men som säkert kan knyta ihop kunskaper som läsaren tidigare har fått av kurser i de enskilda språken.
Kapitlet om hur språk förändras tar klart och tydligt upp stamträdsteori, vågteori och sociohistorisk teori, diskuterar folkvandringshypotesen och blandspråkshypotesen (dvs. kulturspridningshypotesen). Men när det utmärkande för junggrammatiken sägs vara hopkopplandet mellan ras och språk, frågar man sig vad författarna anser om en så central junggrammatisk tes som tesen om ljudlagarnas undantagslöshet.
Kapitlet om ordförråd går igenom hur ordförrådets tillväxt speglar kulturens utveckling och beskriver hur dagens ordförråd skiljer sig i de nordiska språken – bl.a. ges belysande statistik för hur många ord i en löpande text som är identiska, partiellt likadana och helt olika. Avsnitten om namn och namnskickets utveckling har också en klart kulturell och social anknytning, även om den intressanta behandlingen av tilltalsbruket egentligen inte har med bara ordförråd att göra. Avsnitten om pronomen, artiklar, prepositioner, bindeord, hjälpverb, vissa adverb och räkneord blir däremot mer mekaniska uppräkningar som illustrerar skillnader i ordval och ljudstruktur.
Den gemensamma behandlingen av uttal och ortografi i samma kapitel kan också verka lite oöverskådlig och katalogartad, men ger en myckenhet av intressant information. Dels ges en översikt över hur utvecklingen har gått till, och dels beskrivs hurdant resultatet har blivit, hur dagens språk skiljer sig från varandra. Översikten över vilka drag som skiljer de olika dialektområdena från varandra blir dock mycket skissartad och innehåller övergeneraliseringar som glider över i rena felaktigheter. Hur många finlandssvenskar känner månne igen sin dialekt i följande beskrivning av de östsvenska dialekterna:
- Ingen monoftongering utom på Åland.
- Brytning i ord som [jäta] ’äta’.
- Slutet uttal av en del vokaler, t.ex. i [vid] ’ved’.
- Klusil före främre vokal i ord som [gäva] ’ge’, [skin] ’skinn’.
- [d] och [l] uttalas framför [j].
- Ingen skillnad mellan grav och akut accent.
Kapitlen om böjningsformer och ordföljd blir samtidigt en översikt över de viktigaste dragen i den syntaktiska utvecklingen. Det finns ett speciellt kapitel med språkhistoriska texter omfattande ca 80 sidor – ett alternativ hade kanske varit att spränga in texterna i den övriga framställningen. Fylliga referenser till relevant litteratur ges för varje avsnitt och dessutom en samlad litteraturförteckning på 23 sidor. Den ger ett bra urval av centrala verk för vidare studier, även om man alltid tycker sig hitta luckor – så saknas t.ex. Hugo Bergroths Finlandssvenska. Naturligtvis kan författarna försvara sig med att regionala varianter inte kan täckas i boken, men egentligen är detta lite synd, när dialekterna ändå behandlas.
Trots ovanstående reservationer är också denna bok en stimulerande sammanställning som mycket väl kan användas både som kursbok och som uppslagsbok.
Jóhanna Barðal, Nils Jörgensen, Gorm Larsen och Bente Martinussen: Nordiska. Våra språk förr och nu. Studentlitteratur 1997. 536 sidor.