Som före detta lingvist, journalist, författare och tillfälligt t.om. översättare, har jag ofta varit tvungen att fundera över de frågor som professionella översättare och tolkar dagligen möter.

Mina egna erfarenheter på området är inte särskilt omfattande men dock ganska mångsidiga. Jag har beställt översättningar av yrkesöversättare, jag har själv översatt olika texter, jag har samarbetat med en översättare, Camilla Frostell, som översatt min roman Sarvikuonojen aika (WSOY 1991) från finska till svenska under titeln Noshörningarnas tid (Studiekamraten 1997) – och våren 1998 översatte jag Tuva Korsströms essäbok Tidsresor (Symposion 1997) från svenska till finska (Takinkääntäjiä Tashkentissa, Like 1998). Hur det gick till framgår av denna dedikation som finns i boken.

– Du har översatt fel!

– Du har tänkt fel.

– Men det här är ju min bok!

– Det här är min översättning.

– Aldrig har jag sett en så envis översättare...

– Är det en komplimang?

– Ta det som du vill... Ska jag dedicera boken till dig?

– Förstås.

– OK. Härmed tillägnas boken Takinkääntäjiä Tashkentissa den klåfingrige och synnerligen temperamentsfulle översättaren, min man Tapani Suominen ... Är du nöjd nu?

– Ja.

Jag har alltså lyckats bryta mot alla etiska och yrkesmässiga regler en översättare borde följa. Ett bra varnande exempel.

Det kan förstås hända att ett arbetsförhållande makarna emellan är lite farligt i sig. Vi hade nämligen för några år sedan preliminärt kommit överens om att jag skriver en doktorsavhandling på finska och Tuva översätter den till svenska. Men det slutade illa. Efter att ha sett de första sidorna hon hade översatt tyckte jag att det på något sätt inte alls var vad jag hade velat säga. Texten var nog flytande men jag kände inte igen den. Jag var också dum nog att säga det. Tuva som hade viktigare saker att syssla med än mina udda akademiska alster blev arg och sa att om det inte duger får du översätta själv.

Jag hade aldrig skrivit någonting på svenska men någonstans måste man börja och jag skrev faktiskt hela grejen på svenska. (”Verre en Quislings hird” Metaforiska kamper i den offentliga debatten kring 1960- och 1970-talens student- och ungdomsradikalism i Norge, Finland och Västtyskland). Att det krävde mycket arbete av språkgranskaren (i det här fallet också Tuva) är en annan sak.

Jag skulle ljuga om jag påstod att språket blev särskilt bra. Ett problem var att jag hade börjat blanda in danska och norska i min svenska. Min räddning blev kanske att ingen i den akademiska granskningskommittén vid Oslo universitet hade svenska som modersmål. I kommittén satt tre professorer – en norrman, en dansk och en finne. Alltså som i början av en vits. Men min fällesnordiska rotvälska gick igenom.

Att sen senare själv få översätta boken till finska (”Ehkä teloitamme jonkun”, Tammi 1997) var en spännande erfarenhet. Det var nämligen inte fråga om att översätta som jag trodde utan att skriva om hela texten. Det hände mer än en gång att jag märkte hur forskaren/författaren hade tänkt fel. Och jag hyste inga etiska betänkligheter när jag kallblodigt ändrade textens innehåll. Men sist och slutligen blev samarbetet mellan översättaren och författaren ganska bra.

Det omöjliga begreppet översätta

Då och då har jag hört tolkar och översättare klaga över att folk inte förstår vad detta arbete kräver. Att vara översättare eller tolk är av allt att döma ett exklusivt yrke. De flesta utanför yrkeskåren tycks inte fatta arbetets natur.

Att översätta är väl bara att översätta – vända till ett annat språk precis det som står i den ursprungliga texten. Hitta motsvarigheter till alla uttryck. Om någon kan t.ex. flytande finska och flytande svenska borde han eller hon hux flux kunna översätta flytande och i båda riktningarna, heter det. Om man på jobbet försöker förklara för en chef att det kanske inte är alldeles så enkelt och att det åtminstone kräver lite tid, undrar han eller hon om du kanske har berättat halvsanningar om dina språkkunskaper när du ansökte om jobbet. ”Du menar väl inte att vi borde betala utomstående översättare!”

Häromdagen kom jag över från Finland med båt. Båten var fin, hytten var fin. På hyttvideon fanns det säkerhetsinstruktioner. Av allt att döma hade man försökt att ge dem också på finska. Men språket var hårresande, fel i praktiskt taget varje sats. Man hade dock sparat flera hundra eller t.o.m. tusen kronor genom att låta den egna personalen ta hand om översättningen. Tack och lov finns det konkurrens och båtar i olika färger att välja emellan. Man behöver åtminstone inte se samma språkliga våldtäkter två gånger.

Min tes är att hela begreppet översätta – ty. übersetzen, lat. transferre, traducere – är ett missförstånd. Det går nämligen inte att lägga en text över en annan och påstå att det är samma text, bara på ett annat språk. Det är inte så sällan som någon amatöröversättare försöker göra det, alltså översätta s.a.s. ordagrant vilket leder till att man skriver t.ex. svenska med finska ord eller finska med svenska ord. Jag har själv fått motta sådana texter. Att korrigera sådant är ytterst besvärligt. Att det inte går att översätta från finska till svenska eller från svenska till finska framgår redan av själva begreppet översätta – kääntää.

Både det svenska ordet översätta och det finska ordet kääntää är metaforiska, även om vi inte tänker på deras metaforiska ursprung. Kääntää – vända eller vända om – och översätta, sätta över är fysiska metaforer som syftar till en konkret hand­ling, sätta över, vända om. Men är det kantänka samma sak att sätta över och vända om? Hur kan man översätta när man inte ens kan översätta ordet översätta? Upplever vi i själva verket värld­en på helt olika sätt beroende på vilket metaforiskt system – dvs. vilket språk vi lever i?

Metaforer som skapar världen

Alla som har studerat lingvistik på 1970-talet har säkert bekantat sig med Noam Chomsky och hans generativa transformationsgrammatik. Chomskys neorationalistiska språkteori lämnade den mänsk­liga faktorn helt utanför språket. I tiden verkade dessa teorier mycket fina och vetenskapliga. Jag vet inte hurdana erfarenheter Chomsky hade haft som översättare. Men jag tror att alla som har sysslat med översättningar snart märker att språket är mycket annat än bara ett matematiskt system.

Amerikanerna George Lakoff och Mark Johnson har varit några av Chomskys skarpaste kritiker. Enligt dem består en helt central del av vårt vardagstänkande av metaforer (Metaphores we live by, 1980). Det abstrakta tänkandet kan till stor del förklaras som metaforiska övergångar från begreppsområden som har anknytning till direkta fysiska observationer. Man kan beskriva abstrakta företeelser bara genom att använda uttrycksmedel som man beskriver konkreta varelser och förhållanden med. I detta sammanhang kan man ta just ordet översätta som exempel.

Metaforerna har enligt Lakoff och Johnson en avgörande betydelse i kommunikation mellan människor. Kulturerna skiljer sig från varandra i hög grad på grund av hurdana metaforer de har konventionaliserat. Dessa två amerikaner går så långt att de t.o.m. hävdar att metaforerna inte bara beskriver och strukturerar världen utan att de också skapar världen.

Lakoff och Johnson är inte de enda som har betonat metaforernas stora betydelse. Uppsalaforskaren Olof Peterson har gett ut en bok under titeln Metaforernas makt (1987). John Fiske har påstått att beskrivningen av verkligheten alltid är metaforisk, närmare sagt metonymisk. Ifall vi ens delvis accepterar Lakoffs och Johnsons nyssnämnda påstående, alltså att kulturerna skiljer sig från varandra i hög grad på grund av hurdana metaforer de har konventionaliserat, måste vi oundvikligen ifrågasätta möjligheterna att översätta från ett språk till ett annat.

Men även om det inte skulle vara möjligt att översätta behöver detta inte innebära att man inte kan idka språklig interkulturell kommunikation. Och vad betyder detta? Jo, det betyder att en människa som behärskar flera språk kan förmedla tankar från ett språk till ett annat. Hon kan berätta ungefär samma sak, hon kan tolka. Men översätta kan hon inte.

Finskan och svenskan, semantiska kusiner

Det påstås med fog att även om språkstrukturerna är helt olika, är finskan och svenskan semantiskt mycket nära varandra. Därför är det förhållandevis lätt att översätta mellan dem. Detta är dock en sanning med modifikation. Sant är att vi har otaliga ord och uttryck som sammanfaller med varandra. Detta beror förstås på våra sekellånga ömsesidiga kontakter och snarlika samhälleliga institutioner. Men ändå tänker man på finska på annat sätt än på svenska. Det är uppenbart att skillnaderna i tänkesättet mellan finskan och finlandssvenskan är mindre än mellan finskan och rikssvenskan, men de finns. Det upplevde jag när översatte Tuvas bok. Visst var jag envis, klåfingrif och synnerligen temperamentsfullt, men åtminstone delvis berodde det på äkta språkliga problem – jag märkte helt enkelt att det inte går att översätta, jag måste tolka.

Och till slut ännu en familjehistoria: Min son började för några år sedan studera engelska vid Helsingfors universitet. Han talar flytande svenska och engelska och hade antagligen räknat med att engelsk filologi var det minst ansträngande ämne han kunde hitta. Den första övningsöversättningen var en stor överraskning och besvikelse för honom. Vitsordet var uselt. Jag var också överraskad och ville se översättningen. Jag läste igenom den. Den var usel. Dags för en allvarlig far-till-son-diskussion.

”Hördu min son. Du vill studera språk. Din första översättning var undermålig. Och vet du varför? Du har försökt översätta. Du har tänkt på engelska när du har skrivit finska. Jag kan avslöja en sak för dig: Man kan inte översätta. Du kan försöka förmedla ungefär samma tankar på finska som det står på originaltext, men då måste du tänka på finska. Skriva om, tolka.” Jag såg den lilla lampan som tändes i gossens huvud. Och nästa översättning blev lysande.

En annan sak är att pojken lite senare tyckte att filologi är för nördar. Nu studerar han vid sjöstrids­skolan. Det som jag i smyg skrattar åt är att hans förmän ofta brukar anlita honom som tolk och översättare.