För jämnt hundra år sedan konfronterades almanacksköparna i Sverige med en helt ny namnlängd. Vetenskapsakademien, som då hade monopol på utgivning av almanackor i vårt västra grannland, hade inför det året omarbetat namnlängden radikalt. Från att i huvudsak ha varit en helgonkalender alltsedan katolsk tid blev den en profan namnförteckning, lämpad för namnsdagsfirare och föräldrar i beråd att välja förnamn.

Den svenska namnlängden 1901 tjänade som förebild för Helsingfors universitet, som i sin tur tog in tidsenliga namn i almanackorna för år 1908. I de bägge länderna ströks omkring 150 namn, medan något fler nya togs in och en del fick en modernare form: Laurentius blev Lars och så vidare.

Då de reviderade namnlängderna infördes, var tanken att en uppdatering i framtiden skulle göras vid behov. Så skedde på 1900-talet i Finland: 1929, 1950, 1964, 1973, 1989, 1995 och 2000. Men av olika anledningar moderniserades namnlängden inte i Sverige.

När Vetenskapsakademien år 1972 miste sitt almanacksprivilegium, fanns ingen instans som ansvarade för namnlängdens utformning. Ett interregnum uppstod, genom att olika företag lanserade almanackor med varierande namn.

Nu ska det bli slut ”på den anarki som en tid har rått på namnsdagsfronten” meddelades det i svensk press den 12.2.1999. Den goda nyheten kom från Namnlängdskommittén, en grupp fackmän som under mer än två år arbetat fram en längd att tas i bruk den 1.1.2001. I kommittén har representanter för olika intresseområden suttit, bl.a. Sture Allén (Svenska Akademien), Eva Brylla (Namnavdelningen vid Språk- och folkminnes­institutet i Uppsala), Birgitta Lindgren (Svenska språknämnden) och Karl Henrik Martling (Svenska kyrkan).

Året är nu inne och den nya, gemensamma namnlängden föreligger. För att man lättare ska förstå innehållet i den, har kommittén gett ut en handledning, Namnlängdsboken. Historien bakom namnen i almanackan. Den kommer mycket väl till pass, inte minst för de yngre generationer som förbryllats av de senaste 20–30 årens namnkaos och för vilka namnsdagsfirandet kanske är bortglömt eller obekant. Boken har redigerats av Eva Brylla och den består av olika artiklar skrivna av medlemmar i kommittén.

Att revidera en almanackas namnlängd är ett komplicerat pusselarbete, där vissa bitar av tradition har sin givna plats, medan andra är alternativa beroende på vilka aspekter pusselmakarna vill anlägga: onomastiska, historiska, nationella, politiska, teologiska, etnologiska eller rent formella. Kommitténs mål har enligt guiden bl.a. varit ”att 2001 års namnlängd ska visa vilka namn och namnformer som är och har varit de vanligaste, som har rötter bakåt i vår historia och som har utsikt att överleva tillfälliga modevågor”.

Det historiska och teologiska visar sig vid närmare studium väga tungt. 1901 års längd fungerar som bas både vad val av namn och dag beträffar. Man har också klavbundit sig i fråga om antalet namn per dag. Medan almanackan 1901 hade ett enda namn per dag, tillåts 2001 ett eller högst två. Ett undantag görs: på trettondagen möts legendens tre vise män Kasper, Melker och Baltsar. Antalet namnsdagar har ytterligare minskats, genom att ut­­om ny­års­da­g­en och juldagen ock­så de kyrk­li­ga helgerna kyndelsmässodagen, Marie be­bå­delse­dag, Johannes Dö­parens dag och allhelgonadagen på nytt gjorts namnlösa.

Inskränkningarna till trots innehåller den nya svenska längden 615 olika förnamn, varav 313 mansnamn och 302 kvinnonamn. En lång lista med andra ord. Som jämförelse kan nämnas att den finlandssvenska har 302 + 312 = 614, den finska 401 + 380 = 781 och den samiska 334 + 230 = 564.

Stommen av namnen i den svenska almanack­an är bekant för en finländare, men så har vi också en gemensam historia som återspeglar sig i namn­skicket. En fjärdedel av namnen är likväl olika i dagens svenska och finlandssvenska almanackor. Störst är skillnaden bland kvinnonamnen. Man frestas se lite närmare på och fundera över olikheterna.

Namn som finns i den nya svenska almanackan men saknas i den finlandssvenska är bland annat Abel, Bartolomeus, Moses, Set, Tiburtius, Vega; Blenda, Borghild, Frideborg, Agne, Ansgar, Botvid, Gudmar, Seved; Jane, Simone, Virginia, Douglas, Morgan. Här finns som synes bibliska namn och helgonnamn, av vilka svenskarna bevarat fler. Urvalet gamla nordiska namn tycks variera, likaså valet av nya modenamn. Hos oss får i regel namnbruket avgöra, i Sverige förefaller andra aspekter ibland styra valet. Frideborg finns förmodligen med för att den första kristna kvinnan i Birka ska ha hetat så, Blenda är ett mytiskt namn från Småland och Tiburtiusdagen påminner om att sommaren i det gamla bondesamhället då ansågs vara i antågande. Båtnamnet Vega står kvar som hyllning till A.E. Nordenskiöld.

Principerna för att låta namn dela en dag har på 1900-talet varit, att namnen är etymologiskt be­släktade med varandra (Magnus och Måns; Frej och Freja), senare också att de har någon led gemensam (Ingeborg och Borghild) eller att de förbinds med varandra ge­nom någon friare associa­tion. Av den sistnämnda typen har den svenska längden några finurliga exempel. Den för­enar nämligen Selmaoch Fingal (Ossians sånger), Gurlioch Leila (Tusen och en natt) samt Pontus och Marina (havet). Men däremot får inte Adam (23.12) och Eva(24.12) bilda ett par.

Olyckligt finner jag att besläktade namn som Nikolaus, Niklas (6.12) och Nils (8.10) och några andra spjälks upp på olika dagar, endast för att man håller fast vid en tvånamnslängd. Kunde inte ”tomtarna” bilda en trio liksom de tre vise männen? Då ser lekmän bättre vilka namn som hör ihop, då ges rum för fler namn i almanackan och namnsökaren har en fylligare guide till sitt förfogande. Kanske Brita, Maja, Stina, Gustava, Benita, Dora, Elna, Hilma, Isa, Lina, Nina, Nora, Runa, Saga, Synnöve, Olle, Ole, Petter, Tom, Hannes, Henry, Jerker, Viking, William, Öjvind och andra gångbara namn, som nu uteslutits, då hade fått plats? 

Ovan nämndes att namnlängden 1901 betecknats som radikal. Ville man ge 2001 års variant ett epitet, vore det snarast arkaiserande. Det är förmodligen en sådan svenskarna också vill ha i globaliseringens tidevarv. Namnlängdskommittén har gjort ett stort arbete och förtjänar många tack därför. Nu får man bara hoppas att förvirring­en från de gångna åren inte tagit kål på namnsdagsfirandet, utan att det kan fortsätta i den enkla, familjära form det haft på 1900-talet. Om utgivarna dessutom fogade till ett alfabetiskt register där mans- och kvinnonamn är separerade, skulle mången namnletare bli tacksam. Då blev det också klart vilket genus t.ex. tvekönade namn som Conny och Kim rekommenderas.