De nordiska undervisningsministrarna godkände på sitt möte den 1 september i år en deklaration med rubriken ”En demokratisk språkpolitik för det mångspråkiga Norden”. De är den första språkpolitiska deklarationen i Norden som är antagen på så hög nivå. Ministrarna förklarar att deklarationen ska vara ett fundament för en samlad, långsiktig och effektiv språkpolitisk insats och förpliktar sig att förverkliga de långsiktiga målen i deklarationen, även om den inte är juridiskt bindande. Deklarationen har under en längre tid beretts av Nordens språkråd, ett organ under Nordiska ministerrådet.
Några citat ur deklarationen:
”Utgångspunkten för den nordiska språkpolitiken är att Nordens språk är och förblir starka och levande, att de som är samhällsbärande språk förblir samhällsbärande och att det nordiska samarbetet även fortsättningsvis bedrivs på de skandinaviska språken, d.v.s. danska, norska och svenska.”
”Nordisk språkpolitik tar sin utgångspunkt i att alla nordbor har rätt
- att tillägna sig ett samhällsbärande språk i tal och skrift, så att de kan delta i samhällslivet,
- att tillägna sig förståelse av och kunskaper i ett skandinaviskt språk och förståelse av de övriga skandinaviska språken, så att de kan ta del i den nordiska språkgemenskapen,
- att tillägna sig språk med internationell räckvidd så att de kan delta i utvecklingen av det internationella samfundet,
- att bevara och utveckla sitt modersmål och sitt nationella minoritetsspråk.”
”En nordisk språkpolitik bör därför sikta mot
- att alla nordbor kan läsa och skriva det eller de språk som fungerar som samhällsbärande i det område där de bor,
- att alla nordbor kan kommunicera med varandra i första hand på ett skandinaviskt språk,
- att alla nordbor har grundläggande kunskaper om språkliga rättigheter i Norden och om språksituationen i Norden,
- att alla nordbor har mycket goda kunskaper i minst ett språk med internationell räckvidd och goda kunskaper i ytterligare ett främmande språk,
- att alla nordbor har allmänna kunskaper om vad språket är och hur det fungerar.”
”En konsekvent politik för parallellspråkighet innebär
- att såväl Nordens samhällsbärande språk som engelska bör kunna användas som vetenskapliga språk,
- att förmedling av vetenskapliga resultat på Nordens samhällsbärande språk bör vara meriterande,
- att utbildningen i vetenskapligt fackspråk, särskilt i skrift, bör ges både i engelska och Nordens samhällsbärande språk,
- att universitet, högskolor och andra vetenskapliga institutioner kan utveckla långsiktiga strategier för språkval, parallellspråkighet, språkutbildning och översättningsstöd inom sina verksamhetsområden,
- att nordiska terminologiorgan kan fortsätta koordinera terminologin inom nya områden,
- att företag och arbetsmarknadsorganisationer bör uppfordras till att utveckla strategier för parallellspråkighet.”
Andra frågor som tas upp i deklarationen är bl. a. att grannspråksundervisningen i skolan bör förstärkas liksom undervisningen i skandinaviska språk som hjälpspråk och främmande språk, att nordbor med ett icke-nordiskt språk som modersmål behöver både en väl utbyggd utbildning i landets samhällsbärande språk och möjligheter att använda och utveckla det egna modersmålet och att det bör utvecklas maskinöversättningsprogram för Nordens samhällsbärande språk och program för flerspråkig sökning i nordiska databaser.
Norden ska ses som en föregångsregion när det gäller språkfrågor. Språkgemenskapen präglas av en strävan att förstå och respektera varandras modersmål. Nordiskt språksamarbete är demokratiskt och öppet för insyn och i centrala delar offentligt finansierat. Den nordiska modellen för språkgemenskap och språksamarbete bör lyftas fram i internationella sammanhang.
Allt detta är i och för sig sådant som vi inom språkområdet alltid har arbetat för, inte minst i samband med de språkpolitiska handlingsprogram som har utarbetats under de senaste åren. Men det är anmärkningsvärt och i högsta grad lovvärt att frågorna nu har lyfts fram och antagits som en deklaration på så hög nivå. Ur finlandssvensk synvikel är det till exempel långt ifrån trivialt att vår undervisningsminister förpliktar sig att verka för att undervisningen i skandinaviska språk som hjälpspråk och främmande språk ska förstärkas. Det gäller nämligen också svenskan i de finska skolorna.
Nu får vi hoppas att det inte bara blir en vacker deklaration som man hänvisar till i festtalen, utan att det också får konsekvenser för den praktiska politiken.