När man skriver en text gör man alltid språkliga val genom att man använder vissa språkliga uttryckssätt i stället för andra. Även om man inte är medveten om att man gör olika val, påverkar varje val den slutliga produkten, d.v.s. texten. Man kan alltså säga att språket är ett nätverk av möjliga val och att en text är en samling av förverkligade val. Därtill riktar den eller de som skriver en text mer eller mindre medvetet sig till den eller dem som ska läsa texten. Texten har alltså en interpersonell funktion: den används i kommunikation mellan olika personer.
Om man analyserar skribenten och läsaren i en text studerar man inte verkliga skribenter eller läsare, utan de roller som tilldelas textens skribent och läsare genom olika språkliga val i texten. Hur deltagarnas roller utformas i texten beror bl.a. på den kulturella och samhälleliga kontexten för texten och den situation och verksamhet texten är en del av. Ett sätt att undersöka hur skribenten och läsaren framställs i texten är att undersöka de uttryck som explicit syftar på dessa två parter i texten. I denna artikel gör jag detta och utreder hur skribenten, d.v.s. myndigheten, och läsaren, d.v.s. medborgaren, synliggörs i ett urval informerande myndighetstexter på svenska och finska i Finland och Sverige.
Informerande myndighetstexter riktade till vanliga medborgare hör till s.k. institutionell kommunikation, där den ena parten, myndigheten, har makt, kunskap och auktoritet som den andra parten, medborgaren, inte har. Det handlar alltså om en formell situation där parterna har olika, ojämlika roller. Myndighetstexter kritiseras därtill ofta för att de är svårbegripliga och inte tar hänsyn till mottagarens perspektiv. Myndighetsspråkvård motarbetar detta genom att satsa på klarspråk: klara och begripliga myndighetstexter som är mottagaranpassade. Mottagaranpassning betyder att skribenten bl.a. tar hänsyn till läsarens behov och kunskaper, förklarar svåra, men nödvändiga termer och vägleder läsaren med hjälp av mellanrubriker.
Det är rimligt att anta att både den formella och ojämlika kontexten och idealet om mottagaranpassade texter påverkar språkliga val i myndighetstexter.
Kontrastivt perspektiv
Det är välkänt att det finns kulturella skillnader mellan Finland och Sverige. Därtill är det också ett faktum att det finns många strukturella skillnader mellan svenska och finska. Ett exempel är att passiva satser i finskan alltid förutsätter att den handlande är en människa, medan det i svenskan inte finns sådana restriktioner. Dessutom kan det finnas skillnader i hur man använder svenska och finska i sociala sammanhang. Ordet du kan t.ex. passa in i en kontext på svenska, även om man inte skulle använda ordet sinä eller suffixet -si i en liknande kontext på finska. Det kontrastiva syftet i min artikel är alltså att analysera om det finns skillnader å ena sidan mellan myndighetstexter utgivna i Finland och Sverige och å andra sidan mellan myndighetstexter utgivna på finska och svenska, vad gäller val av uttryck som syftar på myndigheten och läsaren.
Materialet
Jag ska här diskutera en del av resultaten i en pilotstudie (för mer detaljerade uppgifter se Tolvanen u.u.). De undersökta myndighetstexterna är informationsbroschyrer om sociala förmåner till studerande och barnfamiljer år 2010. Texterna har utgetts av Folkpensionsanstalten (FPA) i Finland samt Försäkringskassan och Centrala studiestödsnämnden (CSN) i Sverige. Materialet består av två finlandsfinska (fifi.), två finlandssvenska (fisv.), två sverigesvenska (svsv.) och två sverigefinska (svfi.) informationstexter (texter i sin helhet eller delar av längre texter).
Hur talar man om myndigheten?
Det vanligaste sättet att synliggöra myndigheten är att använda institutionsnamnet (dels institutionsnamnet i sin förkortade form):
fisv. FPA betalar moderskaps- och föräldrapenningar i efterskott [...]. (broschyr till barnfamiljer)
fifi. Korkoavustus tarkoittaa, että Kela maksaa opintolainojesi erääntyvät korot ilman, että joudut maksamaan niitä Kelalle takaisin. (broschyr till studerande)
svfi. Lisätietoa tästä voi saada Vakuutuskassalta. (barnfamiljer)
Det förekommer även platsuttryck där institutionsnamnet ingår, t.ex. webbadresser:
svsv. Blanketterna kan du beställa på www.csn.se. (studerande)
Ett annat alternativ är att myndigheten talar om sig själv som vi, d.v.s. med former i första person pluralis. Några exempel:
svsv. Dessutom kontrollerar vi om den utbildning du har sökt till ger rätt till studiestöd. (studerande)
svsv. På vår webbplats kan du planera hur du ska ta ut dina dagar med föräldrapenning. (barnfamiljer)
svfi. Kun olemme saaneet todistuksen, lähetämme lisätietoa vanhempainrahasta. (barnfamiljer)
Antalet belägg på institutionsnamn i de olika textgrupperna är följande: fisv. 74, fifi. 64, svsv. 27, svfi. 31 (inklusive uttryck där institutionsnamnet ingår). Den mest påfallande skillnaden mellan de undersökta texterna är att man i de finlandssvenska och finlandsfinska texterna oftare använder institutionsnamnet (FPA/Kela). I texter utgivna i Sverige nämner man myndigheten överhuvudtaget mer sällan, och när man talar om myndigheten använder man ibland vi, som inte alls förekommer i de finlandssvenska och finlandsfinska texterna.En möjlig tolkning av skillnaden mellan texterna är att texter utgivna i Sverige oftare utgår från läsarens perspektiv, medan de finlandssvenska och finlandsfinska texterna i större grad utgår från myndighetsperspektivet. I ljuset av detta kunde man konstatera att texter utgivna i Sverige på denna punkt är mer mottagaranpassade. Val av uttryck som syftar på myndigheten kan också handla om formalitet och distans: vi kan upplevas som mer informellt och närmare läsaren än det högtidliga FPA. Överhuvudtaget nämns myndigheten emellertid betydligt mer sällan i texterna än läsaren.
Hur talar man om läsaren?
Det klart vanligaste sättet att syfta på läsaren i hela materialet är att använda du eller andra former i andra person singularis. När man använder tilltal med du talar texten alltså direkt till den som läser. Exempel:
fisv. Du kan få studiepenning för dina studier från och med månaden efter din 17-årsdag. (studerande)
fifi. Jos vaaratekijät eivät ole vältettävissä eikä työn-antajasi pysty järjestämään sinulle muita työtehtäviä raskauden ajaksi, voit jäädä pois töistä ennen varsinaista äitiysvapaata. (barnfamiljer)
svsv. Blir du sjuk under tiden du får föräldrapenning och inte kan ta hand om ditt barn ska du anmäla det till Försäkringskassan. (barnfamiljer)
svfi. Siitä on hyötyä sekä sinulle itsellesi että työn-antajallesi. (barnfamiljer)
Att texten tilltalar läsaren skapar ett mer informellt och direkt intryck. Tilltal är effektivt när man ger anvisningar och uppmuntrar läsaren till handling. Direkt tilltal kan också uppfattas som ett tecken på att texten är mottagaranpassad, även om mottagaranpassning är ett vidare fenomen än så. Direkt tilltal är emellertid inte det enda sättet att nämna läsaren i texterna. Man kan också tala om läsaren i tredje person:
fisv. Ensamstående föräldrar och studerande kan inte få partiell föräldrapenning. (barnfamiljer)
fifi. Adoptiolapsen vanhemman on nostettava vanhempainraha kahdeksan vuoden kuluessa siitä päivästä, jolloin hän sai lapsen hoitoonsa, […]. (barnfamiljer)
svsv. Dessutom betalas föräldrapenning ut till den som bor tillsammans med föräldern och har eller har haft andra gemensamma barn med föräldern […]. (barnfamiljer)
Informationen gäller här oftast endast en del av de tänkta läsarna, t.ex. adoptivföräldrar bland alla föräldrar som läser texten. I de sverigesvenska texterna använder man ofta tilltal även i sådana fall. Exempel:
svsv. Du som inte uppfyller villkoret om två års arbete men som är gift och bor med en svensk medborgare kan också få rätt till svenskt studiestöd. (studerande)
Här måste läsaren avgöra själv om han eller hon hör till den grupp som informationen gäller, även om han eller hon tilltalas direkt. Man kunde även ifrågasätta om läsartilltalet i dessa fall faktiskt fyller sin funktion: är inte syftet med direkt tilltal att det är direkt?
Undviker man tilltal?
Antalet belägg på tilltalsformer i de olika textgrupperna är följande: svsv. 290, fisv. 331, fifi. 311, svfi. 43. Det framgår alltså direkt att läsartilltal används genomgående för att synliggöra läsaren i såväl de finlandssvenska, finlandsfinska som de sverigesvenska texterna. De sverigefinska texterna utgör emellertid ett undantag, eftersom de på de flesta ställen undviker läsartilltal. Följande exempel visar samma mening ur de parallella sverigesvenska och sverigefinska texterna:
svsv. Om du har uppehållsrätt och varaktig anknytning i Sverige, kan du få rätt till svenskt studiestöd. (studerande)
svfi. Henkilölle, jolla on oleskeluoikeus ja pysyvät siteet Ruotsiin, voidaan myöntää oikeus Ruotsin opintotukeen. (studerande)
I den sverigesvenska meningen tilltalas läsaren två gånger, medan den motsvarande sverigefinska meningen utnyttjar andra språkliga former för att undvika tilltal. Du har försvunnit bakom nominalfrasen henkilölle, jolla on oleskeluoikeus ja pysyvät siteet Ruotsiin. Om man väljer att undvika tilltal leder det också till andra ändringar i texten: det aktiva du kan få som utgår från läsarens perspektiv har förvandlats till det passiva voidaan myöntää.
Tendensen att undvika tilltal kan tolkas på olika sätt. I Sverige gick man över till ett läsartilltal med du i svenska myndighetsbroschyrer redan i början av 1970-talet. FPA införde aktivt läsartilltal i sina svenska broschyrtexter år 2006 och senare infördes det direkta tilltalet även i FPA:s finska broschyrer. (Om införandet av tilltal se också Lassus artikel i Språkbruk 1/2006.) En möjlig tolkning är alltså att övergången till konsekvent läsartilltal ännu inte har skett i de sverigefinska texterna. Inom sverigefinsk språkvård har man emellertid påpekat att direkt tilltal kan upplevas som påträngande och svenskpåverkat i myndighetstexter på finska. Trots detta används läsartilltal i de finlandsfinska texterna ungefär lika ofta som i de finlandssvenska och sverigesvenska texterna. Det kvarstår alltså att undersöka om direkt läsartilltal faktiskt är mer problematiskt på finska än på svenska och vad det eventuellt kan bero på.
Det är också värt att komma ihåg att man i vissa sammanhang undviker tilltal oberoende av språk. Då handlar det oftast om negativa kontexter där det är artigt att undvika direkt syftning på läsaren. Direkt läsartilltal kunde t.o.m. vara kränkande. Se följande parallella exempel:
svsv. Att medvetet lämna felaktiga uppgifter […] kan vara brottsligt. (barnfamiljer)
svfi. Virheellisten tietojen tahallisesti ilmoittaminen […] voi olla rikollinen teko. (barnfamiljer)
Helhetskommunikation
I Sverige verkar det finnas en tendens mot mer informellt språkbruk på svenska i fråga om uttryck som syftar på myndigheten och läsaren: både du och vi är vanliga. I de sverigefinska texterna är institutionen likaså informellt vi, men texterna undviker direkt syftning på läsaren. Om detta är t.ex. ett något ålderdomligt drag som strider mot tanken om mottagaranpassade texter eller ett medvetet val som utgår från hur tilltal uppfattas bland sverigefinnar kvarstår att avgöra. I Finland följer man däremot huvudsakligen samma principer på båda språken: läsartilltal med du används genomgående men institutionen håller sig till ett mer formellt uttryck, institutionsnamnet, i sina texter. Delvis signalerar de undersökta texterna formalitet och delvis informalitet, även s.k. intimisering: att det offentliga språket tar över drag som hör till den privata sfären, t.ex. språkbruk i hemmet. Det är graden av formalitet som varierar i de olika texterna. Texterna är alltså en blandning av det privata och det offentliga, vilket avspeglar parternas roller: läsaren är en privatperson, medan myndigheten är en offentlig institution.
Som jag ovan konstaterade påverkar olika språkliga val den slutliga texten. Det finns naturligtvis andra språkliga drag som påverkar relationen mellan myndigheten och läsaren än de som jag har tagit upp här. Men hur är det med andra än rent språkliga drag?
En av de sverigefinska texterna har en betydligt enklare grafisk utformning än den parallella sverigesvenska texten. Om man ställer de parallella broschyrerna bredvid varandra ser de alltså inte lika ut. Också detta kan tolkas som ett val som påverkar kommunikationen, även om det inte handlar om ett val mellan språkliga uttryckssätt. Myndigheten har – antagligen oavsiktligt – valt att satsa mera på kommunikation riktad till en viss mottagargrupp, dem som talar landets majoritetsspråk, och mindre på kommunikation riktad till en annan grupp, en språklig minoritet. När man analyserar texterna får man alltså intrycket av att de olika mottagargrupperna inte är jämlika. Om det är myndighetens avsikt att bemöta olika grupper på lika villkor vore det alltså viktigt att betrakta texterna ur ett helhetsperspektiv och tänka på konsekvenserna av såväl språkliga som icke-språkliga drag i texterna.
Källor
Klarspråk och mottagaranpassning via www.sprakradet.se/klarspråk(siirryt toiseen palveluun).
Lassus, Jannika 2010: Betydelser i barnfamiljsbroschyrer. En systemisk-funktionell analys av den tänkta läsaren och institutionen. Helsingfors, Helsingfors universitet.
Mårtensson, Eva 1987: Den familjära myndigheten. Intimiseringen av det offentliga språket. I: Löfgren, Orvar (red.): Hej, det är från försäkringskassan! Informaliseringen av Sverige. Stockholm, Natur och Kultur.
Sverigefinsk språkvård på svenska via www.sprakradet.se/finska och på finska via www.sprakradet.se/suomi(siirryt toiseen palveluun)
Tolvanen, Eveliina u.u.: Textens sändare och mottagare i myndighetsbroschyrer på svenska och finska i Finland och Sverige. I: Björklund, Siv, Lönnroth, Harry & Pilke, Nina (red.): Svenskan i Finland 13.