Makens namn eller eget?

Val av efternamn i äktenskapet

Enligt namnlagen kan ett par som planerar att gifta sig tillsammans besluta om det eller de efternamn som ska användas i familjen. Alternativen är att båda behåller sina egna efternamn, att båda bär den ena partens namn eller att den ena kombinerar sitt eget namn med makens eller makans namn. Kvinnan är således inte längre tvungen att välja makens namn, även om det fortfarande är det alternativ ett nygift par vanligen väljer. Detta val motiveras ofta med att paret följer den allmänna seden, med romantik eller med en önskan om att hela familjen ska ha ett gemensamt efternamn. En rådande uppfattning är också att bruket att ta mannens efternamn i äktenskapet i hög grad är ”en uråldrig tradition”.

Bestämmelser kring kvinnans efternamn

Finlands första namnlag trädde i kraft år 1920. Den föreskrev att var och en skulle ha ett fast efternamn. Den som vid den här tidpunkten inte hade något efternamn var tvungen att anta ett namn innan årets slut. I den första namnlagen stadgades inget annat om giftasnamn än att hustrun hade rätt till sin makes efternamn. Detta gällde även i händelse av skilsmässa, om hustrun var barnens vårdnadshavare eller om paret gemensamt hade kommit överens om saken.

Giftasnamnen behandlades däremot i äktenskapslagen som trädde i kraft år 1929. Då bestämdes att hustrun ska ta makens efternamn, antingen ensamt eller i ett dubbelnamn förenat med det egna efternamnet. I Finland var, och är fortfarande, ett dubbelnamn ett namn som består av två efternamn förenade med bindestreck, såsom exempelvis af Hällström-Reijonen. Ett dubbelnamn ärvs inte av barnen.

Tidigare namnpraxis

Före 1930 hade alltså inte kvinnan varit tvungen att ta sin makes efternamn i äktenskapet. Innan äktenskapslagen stiftades hade namnpraxisen styrts dels av ett ståndsenligt släktnamnssystem, dels av den status kvinnan hade som maka och änka. Bland adeln hade kvinnans bruk av det egna släktnamnet i äktenskapet varit viktigt, dels för att framhäva den egna släkten och arvsrätten, dels för att samtidigt stötta makens ställning. Under 1700-talet började man se en utveckling i de högre samhällsklasserna i Finland, d.v.s. hos adeln, prästerskapet och borgerskapet, där hustrun enligt europeisk förebild allt oftare tog makens efternamn. Hur bruket av makens efternamn som giftasnamn såg ut på landsbygden finns det få upplysningar om före mitten av 1800-talet; då förekommer makens efternamn främst hos änkor som ingår nya äktenskap.

Den samhälleliga hierarkin och ägandeförhållandena bidrog till att allt fler kvinnor började använda makens efternamn. Giftermålsbalken i 1734 års lag föreskrev att kvinnan bör följa sin makes ”stånd och villkor”. Även om dessa regler gällde enbart stånd och villkor, och inte namnet, började detta begreppspar så småningom rymma även efternamn. Exempelvis nämner Uleåborgs kyrkoherde Johan Wegelius 1747 i sin predikosamling att hustrur omnämns med sina mäns ”tilläggsnamn”. På det här sättet flyttades fokus från släkten till familjen, där familjens överhuvuds eller makens efternamn etablerades som familjens gemensamma kännetecken.

På landsbygden i östra Finland fick döttrarna faderns efternamn, vilket de behöll också när de gifte sig. Denna praxis följdes på sina håll ända fram till början av 1900-talet. I västra Finland använde däremot bönderna och de som stod utanför ståndssamhället (t.ex. tjänstefolket) inga efternamn överhuvudtaget. Vid behov försågs dessa personer med ett binamn som skilde dem åt från andra med samma förnamn, ibland hade namnet på den gård där man var född eller där man var bosatt samma funktion. För de kvinnor, vars familjer använde efternamn på grund av förändrad social status (t.ex. då någon börjat studera), bokförde man faderns eller broderns efternamn, inte makens.

Den nya namnlagen 1985

I Finland togs kravet för hustrun att ta makens efternamn i äktenskapet bort år 1985 i en ny namnlag. Den nya namnlagen gav dem som planerar ingå äktenskap likvärdiga möjligheter när det handlar om att välja efternamn: vid giftermål får vardera maken antingen behålla det egna namnet eller anta makens efternamn som sådant eller förenat med det egna namnet. Efter att lagen infördes är hustrun alltså inte längre tvungen att välja sin makes efternamn, vilket betyder att detta krav juridiskt sett varade endast 56 år.

En förnyelse av namnlagen var också ett krav från den FN-konvention om avskaffandet av alla former av diskriminering av kvinnor som Finland ratificerade år 1986. Enligt konventionens 16 paragraf ska de stater som ratificerade konventionen vidta alla nödvändiga åtgärder för att avskaffa diskriminering i alla ärenden som rör äktenskap och familjeförhållanden, och med utgångspunkt i jämställdhet framför allt säkerställa att män och kvinnor förfogar över samma personliga rättigheter som man och hustru. Till dessa hör även rätten att välja efternamn.

Schema 1. Potentiella val av efternamn i äktenskap mellan de fiktiva personerna Lars Lindholm och Eva Ek

I KTENSKAPET	BARNETS EFTERNAMN
Lars Lindholm Eva Lindholm	Emma Lindholm
Lars Ek Eva Ek	Emma Ek
Lars Lindholm Eva Ek-Lindholm	Emma Lindholm
Lars Lindholm-Ek Eva Ek	Emma Ek
Lars Lindholm Eva Ek	Emma Lindholm eller Emma Ek
(om frldrarna inte enas om barnets efternamn fr det mammans efternamn)

Val av efternamn i äktenskap efter den nya namnlagen

Folkbokföringen i Finland blev riksomfattande i mitten av 1960-talet, då man även upprättade ett digitalt befolkningsregister. Registret gör det möjligt att ta fram statistiska uppgifter för olika forskningsbehov. Bland annat kan Statistikcentralens databaser ge information om vilka efternamn som vigda par har valt från och med 1986 (1999–2001 undantaget). På basis av denna statistik har jag sammanställt följande scheman.

Schema 2. Val av efternamn i äktenskap år 1986–2011. Kurvan ”makens efternamn gemensamt” omfattar de fall då hustrun bär makens namn eller ett dubbelnamn, medan ”hustruns efternamn gemensamt” omfattar fall då maken bär hustruns namn eller ett dubbelnamn. ”Egna namn” gäller de fall där bägge makarna har behållit sina egna efternamn.

Situationen i slutet av år 1986 illustrerar väl hur fullständigt man under en drygt hundra års period hade tagit till sig kutymen att hustrun bär makens efternamn. Även om den nya namnlagen då hade trätt i kraft tog fortfarande 92,1 % av de nygifta paren mannens namn som det gemensamma efternamnet; 85,1 % av kvinnorna tog mannens namn och 7,0 % valde dubbelnamn. De äktenskap där vardera maken behöll sina egna efternamn uppgick till 7,5 %.

Den första tydliga vändpunkten inträffade år 1990. Då nådde bruket av dubbelnamn bland de nygifta hustrurna en topp på 9,1 %. Följande år sjönk andelen igen, troligen till förmån för bruket att behålla det egna efternamnet. År 1991 behöll 10,4 % av kvinnorna sina egna efternamn i äktenskapet. Tyvärr finns det ingen regional statistik att tillgå, men förmodligen har kvinnorna i städerna, i synnerhet de med högre utbildning, i större utsträckning behållit sitt eget namn än vad kvinnorna på landsbygden har gjort. Man kan tänka sig att orsaken till vändpunkten år 1990 var att kvinnorna då var tillräckligt medvetna om de möjligheter den fem år gamla namnlagen hade fört med sig, och att de därför hade större mod att göra nya typer av val.

I dag, 25 år efter att den nya namnlagen stiftades, kan vi se en del tydliga tendenser. Andelen par som tar enbart mannens efternamn har minskat från 85,1 % år 1986 till 67,4 % år 2011. Också andelen kvinnor som använder dubbelnamn har minskat en aning, från 7,0 % till 6,8 %. De som behåller det egna efternamnet har ökat från 7,5 % till 24,1 % och de män som väljer kvinnans efternamn som gemensamt efternamn har ökat från 0,4 % till 1,7 %.

Schema 3. Andelen kvinnor som väljer dubbelnamn i äktenskapet jämfört med den andel som behåller sitt eget efternamn under åren 1986–2011.

Dubbelnamn och egna efternamn 1986-2011.

Den förändring som skett efter den nya namnlagen är således i praktiken att en ökad andel kvinnor väljer att behålla sitt eget efternamn i äktenskapet. Det vanliga är dock fortsättningsvis att de nygifta kvinnorna väljer mannens namn som sitt efternamn, antingen som sådant eller förenat med det egna namnet.

Svackan år 2010

I statistiken för år 2010 ser man en liten vändpunkt i fråga om kvinnans val av efternamn: de som valde makens efternamn som sådant eller vid sidan om sitt eget var en procentenhet fler än föregående år, samtidigt som de som behöll det egna efternamnet minskade i samma utsträckning. En nästan lika stor förändring ägde visserligen rum också år 2005, varpå trenden återgick till det normala.

Schema 4. Andelen kvinnor med makens efternamn endera som sådant eller som en del av ett dubbelnamn, jämfört med den andel kvinnor som behållit egna efternamn under 1986-2011.

Som framgår av schema 4 var svackan år 2012 tydligen bara tillfällig eftersom trenden återgick till det normala år 2011.

I praktiken är det dock betydligt vanligare att man i ett parförhållande behåller sina egna namn, eftersom detta är det normala bland sambor. Andelen samboförhållanden i Finland har ökat kraftigt under de senaste decennierna; dryga 21 % av finländska familjer är i dag sambofamiljer, vilket innebär att samboförhållandet numera är en beaktansvärd familjeform. Ännu år 1984 var motsvarande andel under 10 %.

Att välja mannens namn

De par som väljer mannens efternamn hänvisar ofta till traditioner och till att hela familjen på så sätt har samma namn. Att man bestämmer sig för att ta mannens namn som det gemensamma efternamnet, fastän man kan uppnå namngemenskap även genom att välja kvinnans namn, visar otvivelaktigt upp en patriarkalisk syn på äktenskapet. Ofta hänger valet samman med släktens förväntningar. I synnerhet på landsbygden kan dessa förväntningar ofta vara präglade av äldre seder, och en önskan om att markegendomen ska ärvas av samma släkte, med samma namn.

Ibland grundar sig namnvalet på estetiska faktorer. En kvinna väljer helt enkelt sin mans efternamn för att hon anser att detta är vackrare än hennes eget.

Att behålla egna namn

De som behåller sina egna namn motiverar ofta sina beslut med att namnet är viktigt för deras identitet, att det är mer praktiskt och ibland att namnet är sällsynt. Ifall man har skapat en karriär i sitt eget namn får namnbytet en negativ inverkan. Dessutom innebär ett namnbyte att man är tvungen att förnya handlingar såsom körkort, pass och bankuppgifter. Att skilsmässor och styvfamiljer är vanliga har också lett till att viljan att byta efternamn har avtagit.

Män med kvinnors efternamn

De män som har valt antingen ett dubbelnamn eller enbart kvinnas namn som efternamn är få, men deras andel ökar försiktigt. Detta alternativ är utan tvekan fråga om ett medvetet val. En del män som gjort detta val uppger att orsaken är att makans namn är sällsynt, eller lämpligt som artistnamn. Samtidigt kan det också handla om ett medvetet feministiskt ställningstagande. Somliga har låtit sig påverkas av att hustruns namn är vackrare eller ”finare” än det egna namnet.

Schema 5. Maken bär kvinnans efternamn ensamt eller kombinerat.

Nya gemensamma namn

På 2000-talet har fler och fler par i äktenskapet valt ett helt nytt efternamn. På det här sättet skapar makarna på sätt och vis ett nytt släktled och hela familjen får ett gemensamt efternamn. Samtidigt fungerar detta som en kompromiss för att lösa namnvalsfrågan eftersom ingendera maken blir tvungen att ”ge efter” för den andras namn. Ibland lyfter man fram sådana namn som har gått förlorade i någonderas släkt. Nya namn kan även bildas genom att man kombinerar de namn som makarna haft som ogifta.

Man kan dock inte välja vilket efternamn som helst som nytt efternamn. Namnlagen (1985, 11 §) föreskriver: ”Såsom nytt släktnamn kan inte godkännas namn som är olämpligt eller vars användning annars kan medföra uppenbar olägenhet. Såsom nytt släktnamn kan inte utan synnerliga skäl godkännas namn som:

i fråga om form eller skrivsätt står i strid med namnskicket här i landet,
allmänt används såsom förnamn, eller som
har bildats genom att förena två släktnamn.”

Ett namn som är förenligt med namnskicket i landet följer modern rättstavning och passar samman med de efternamnstyper som redan används.

Årligen anhåller ungefär trettio nygifta par om ett nybildat gemensamt namn. Dessa namn är oftast noggrant planerade. En stor del av de finska namnen har ofta ett innehåll med koppling till naturen, såsom Kuuranta (kuu ’måne’ + ranta ’strand’)och Oravainio (ora ’tagg, törn’, vainio ’fält’).Svenskspråkiga namnbytare är än så länge så få att det är svårt att utläsa några trender.Ofta består de dock av beståndsdelar ur bägge makarnas tidigare efternamn, såsom Appelback bildat till Appel och Westerback. Tiden får utvisa hur stor andel och inverkan nynamnen kommer att ha på det finländska efternamnsförrådet.

Bearbetning: Leila Mattfolk
Översättning: Maria Rönnbacka

-------

Vi frågade paren Gistö och Sandsjoe varför de valde att ta ett helt nytt namn i stället för att behålla sina egna namn eller välja mannens eller kvinnans namn som gemensamt efternamn. Här är deras berättelser.

När min man och jag skulle gifta oss sommaren 2005 ville vi ha ett gemensamt efternamn, men ingendera av oss kände sig manad att ta den andras namn. Ett nytt behövdes alltså, och vi började gå igenom vad som gömde sig i fem generationer bakom oss: Wahlström, Eklund, Blomqvist ... När vi kom till min mans farmors flicknamn sade det klick. Sandsjoe. Den unga Elsa Sandsjoe, dotter till en invandrad svensk, hade sedermera gift sig Wahlström, och Elsas brorssöner hade stupat unga och ogifta i vinterkriget. Resten av släkten Sandsjoe fanns kvar i Sverige och namnet Sandsjoe var utdött i Finland. Vi tilltalades av möjligheten att återuppliva ett släktnamn som vi dessutom skulle vara ensamma om.

Själva namnbytet var odramatiskt. En ansökningsblankett, en avgift, och två dagar senare anlände ett brunt kuvert som innehöll meddelandet att ansökan var godkänd. Nu var vi plötsligt familjen Sandsjoe, en återuppstånden gren av släktträdet. Reaktionerna bland vänner och bekanta var positiva. Våra närmaste grannar var lite konfunderade över att två namn på dörren byttes ut mot ett tredje men att samma människor bodde kvar i lägenheten. Alla halvbekanta utgick från att namnet kom från den andra partnern, som allmänt antogs vara norsk.

Att heta Sandsjoe har sina sidor. En annan granne höll på att spricka av nyfikenhet, han måste få veta: var vi norrmän eller danskar? Han hade slagit vad med sin fru, och var missnöjd med det alldagliga ursprunget till namnet. Ibland hör folk fel och får det till något riktigt exotiskt, som Sanchez. Mer än en stressad läkare har efterlyst ”Sands-jå-e” i väntrummet, och varit lättad då den förmodat exotiska klienten kunnat finska. När våra barn föddes fick de ganska vanliga förnamn, eftersom vi visste att de hade ett liv av att bokstavera sitt efternamn framför sig. Men fördelarna med att heta Sandsjoe överväger: ingen risk att förväxlas med någon annan, och många tillfällen att diskutera vad dekorativ stavning är för något. Och framför allt känslan av ett namn som är som en vigselring: ofta något som man tar för givet och inte ens fäster vikt vid, men som man plötsligt kan stanna upp och betrakta, påmind om att det är symbolen för ens äktenskap.

Mia Sandsjoe

---

Min fru Lotta och jag var helt eniga om att i samband med giftermålet 1995 ta min farmors flicknamn Gistö som vårt gemensamma efternamn. Det fanns två huvudsakliga skäl till att jag ville byta efternamn. Dels ville jag återuppliva vår släktgren av släkten Gistö, dels hade jag vid ett antal tillfällen upplevt vissa praktiska problem och missförstånd på grund av mitt högfrekventa efternamn Gustafsson.

Varken Lotta eller jag har ångrat detta beslut. Tvärtom. Vi har i flera sammanhang konstaterat att ett ovanligare efternamn väcker intresse och fastnar i minnet.

Sedan drygt tio år tillbaka är vi bosatta i Luxemburg. Under vår vistelse här har det skett en förskjutning från Gistö till Gisto. Det har visat sig att Gisto fungeraralldeles utmärkt i det flerspråkiga storhertigdömet.

Niklas Gistö

Fotnot: Släktens rötter finns i byn Gistö som ligger nära Terjärv i Kronoby kommun. Etymologiskt lär ortnamnet kunna härledas till gista eller gistgård (torkställning för nät).