Likbjudare och alabasterskallar. Haddock i ny originaltrogen översättning.

Vad hade vi elvaåringar gjort 1984 om vi inte haft möjlighet att säga ”vid alla apsvansade smådjävlars löständer” när myrorna sprang åt fel håll i sandlådan? Att frustrationen höll sig på verbal nivå kan vi tacka makarna Karin och Allan B Janzon för – det var nämligen de som mellan 1968 och 1978 översatte Hergés seriefigur Tintin till svenska och myntade en stor del av kapten Haddocks odödliga uttryck.

Men nu är Janzons tid över och lagom till Hergés hundraårsjubileum 2007 har Bonnier Carlsen gett ut hela Tintinserien i ny svensk språkdräkt. Det är en glädjande nyhet – de gamla albumen är nämligen vid närmare granskning fulla med oklarheter och så hårdhänt förkortade att de i vissa fall bara vagt påminner om det franska originalet.

Den som åtagit sig den svåra översättaruppgiften är Björn Wahlberg, litteraturvetare verksam inom förlagsbranschen, självlärd grafiker och kunnig om det mesta som berör Tintin. Jag träffar Wahlberg en varm augustidag i alla svenska Tintinälskares Mecka: butiken Artmakers i Gamla stan i Stockholm. Här finns Tinitinfigurer i alla storlekar, album i original, porträtt på Dupondtarna i guldram – och i källaren två enorma fåtöljer som någon gång måste ha tillhört inredningen på kapten Haddocks slott Moulinsart. Vi slår oss ner, och Wahlberg berättar att han redan i tidig ålder fick känslan av att någonting inte stod rätt till i de svenska albumen.

– Det fattades text, det var någonting jag upptäckte redan som barn. I tioårsåldern lusläste jag Tintin, och fick inte ihop en del saker. Den episod som var droppen som fick bägaren att rinna över finns i Rackham den rödes skatt, där professor Kalkyl visar hur hans underbara väggsäng fungerar. Efter en stunds förvirring verkar Kalkyl påstå att han sover upp och ner, i en vägg. Hergé måste ha gjort nåt fel, tänkte jag.

Som fjortonåring beställde Wahlberg Rackham den rödes skatt på franska, utan att själv kunna läsa den. Men med en lärares hjälp kunde han se att Janzons hade översatt Hergés skämt helt fel:

– Ursprunget är en ordvits som inte går att översätta till svenska. Janzons hade försökt göra ett eget skämt, men glömde bort att anpassa det efter vad som hände i bilden.

Liknande misstag finns på flera ställen. Jag kommer själv att tänka på en av de få kvinnliga karaktärerna i Tintin – en portvaktstant i Krabban med guldklorna – som plötsligt och utan anledning ser ut som om hon satt sig på ett häftstift. Wahlberg skakar på huvudet. – Ibland har jag en känsla av att översättarna inte alls tittat på teckningarna, säger han.

Riktig kronologi

De gamla albumen var inte bara slarvigt översatta, de utkom också i fel ordning, fel numrerade.

– Hergé bygger upp sitt eget universum med fiktiva länder, fiktiva gatunamn i centrala Bryssel och återkommer till dem och till gamla bekanta från tidigare äventyr. Janzons, som inte översatte i rätt ordningsföljd, fick antingen bara hoppa över sådana poänger eller skriva om på något annat sätt.

Den felaktiga kronologin ledde också till att man missade hur Hergés språk förändras under seriens gång. Om man arbetar i rätt ordning blir man så småningom en bättre översättare, vilket Wahlberg tycker kan spegla förändringarna i Hergés franska.

– Det är en milsvid skillnad mellan de första böckernas ganska trevande och ungdomliga språk – Hergé är tjugotvå år när han började skriva Tintin – och hans språk när han är sextiofem år.  Då är han ju en beläst och erfaren mästare.

Klassiker blir kvar

Tintin debuterade i svensk språkdräkt redan på 1940-talet, i veckotidningen 25:an, och under årens lopp har de svenska översättarna hunnit bli många. Wahlberg lyfter särskilt fram lp-skivorna som kom på slutet av sjuttio- och början på åttiotalet som ett viktigt stöd i översättningsarbetet. Bearbetningen är många gånger mer originaltrogen än Janzons album.

– En del klassiska repliker, som Haddocks ”krabbsaltade tångräkor”, kommer från skivorna. När jag var klar med min råöversättning satte jag mig ner och lyssnade på skivan med korrekturet i handen, och ibland ändrade jag på min egen text medan jag lyssnade.

Björn Wahlbergs ambition har annars varit att hålla sig så nära originalet som möjligt, med hänsyn tagen till de mest rotade uttrycken, förstås. Som Haddocks ”anfäkta och anamma” – ett av Janzons påfund som fått stå kvar. Per Kellberg översatte fyra album mellan 1960 och 1962, och det är han som myntat Haddocks ”bomber och granater”, som självklart överlevt och finns med.

En bildad Haddock

Den nya Tintin medför stora förändringar. Jag, och antagligen många andra som vuxit upp med Janzons kärvt korthuggna figurer, drabbas först och främst av hur artiga och belevade Hergés hjältar blivit. Känsloregistret är nyanserat och utökat med bland annat en arketypisk fransk förströddhet. Till och med kapten Haddock framstår som välkammad och sofistikerad.

– Haddock kan ju vara ironisk, säger Wahlberg.  Det framgår inte alltid i den gamla översättningen. Till exempel hör de båda månböckerna (Månen tur och retur del I och II) till de album som är sämst översatta, närmare femtio procent av texten har strukits. På franska driver Haddock med Dupondt­arna och med Kalkyl på ett helt underbart sätt.

Utöver den drastiska förkortningen gjorde Janzons också ett försök att anpassa serien till vad de antog vara tioåringars kunskapsnivå. Det syns på översättningen av Haddocks litanior, som på franska avslöjar en bred bildning.

Hergé samlade ständigt på svåra ord, namn på utdöda folkslag, utrotningshotade djurarter och obskyra vetenskapliga upptäckter att lägga i den upprörda kaptenens mun, och för att återskapa känslan av uppslagsverk har Wahlberg bytt ut Janzons ibland lite Emil i Lönneberga-inspirerade vokabulär. I Rackham den Rödes skatt har han till exempel ersatt kaptenens ”ni ärans lortpaltar” med ”era patinerade alabasterskallar”, för att komma originalets ”bougres d’extraits de crétins des Alpes” närmare.

– Och det är viktigt att Haddock aldrig svär, påpekar Wahlberg. Alabasterskalle och likbjudare – det är ju bara lustiga ord i oväntade sammanhang. Den enda svordom som finns är ”zut”, vilket betyder ungefär ”tusan” eller ”fy bubblan”, och är väldigt svagt.

Haddocks kraftuttryck är som bekant däremot många, sammanlagt ungefär 350 enligt Wahlberg. Kring hälften har han översatt direkt, en fjärdedel har han fått vrida och vända på och en fjärdedel har han fått ersätta med någonting helt nytt. Översättningen har blivit olika beroende på sammanhanget. Och nu har det blivit en hel bok om Haddocks språk.

– Boken är egentligen redan färdig, men kommer inte ut förrän efter hundraårsjubileet nästa år, eftersom de belgiska rättighetsinnehavarna vill ha det så. Det ska bli en rolig ordbok med många färgbilder, Haddocks uttryck både på franska och i olika svenska översättningar, plus en liten kommentar.

Svåröversatta Dupondtar

Att det skulle bli en utmaning att översätta Haddock var Wahlberg förberedd på. Men att alla karaktärer i originalet har ett eget stilistiskt idiom var en överraskning. De olika stilnivåerna har Wahlberg kämpat mycket med.

– Dupondtarna har ett helt eget språk. De är väldigt tillkrånglade på franska, de talar i cirklar, i märkliga språkliga krumbukter, de avbryter varandra, det är fel och misstag, allitterationer – det är helt enkelt väldigt avancerat. Man hade kunnat göra översättningen ännu mer Dupondtsk, men någonstans kände jag att det fick räcka, jag kan inte återge allt. Jag tyckte det var bra att låta Tintin vara lite ungdomlig men korrekt. Kalkyl får tala lite som i en äldre svensk pilsnerfilm, skurkarna är mer vardagliga.

Översättarens ålder och sammanhang spelar också en viss roll för det stilistiska resultatet. Per Kellbergs översättningar utgick från en femtiotalsslang som numera är obrukbar, konstaterar Wahlberg.

– Allan B och Karin Janzon i sin tur var i femtioårsåldern när de började med Tintin och det märks på deras lite ålderdomliga språkbruk. Haddock får till exempel säga ”jo, du tulipanaros”. Ingen människa säger ju så i dag – det gjorde de knappast ens på sextiotalet när översättningarna började komma ut.

Wahlbergs egen utgångspunkt har varit att svenskan ska vara så tidlös och korrekt som möjligt. – Man skulle kunna skriva en fransk skolbok med bara Tintinexempel. Och då måste svenskan vara felfri. Jag har också använt en del gamla ord i min översättning. Men det är ord som fortfarande lever, som fortfarande betyder någonting.

Tintin som vetenskap

Som sidoeffekt av översättningen har Wahlberg lagt upp en sida på Internet – en guldgruva för den Tintinintresserade. Där kan man läsa om nyheter och evenemang, om bakgrunden till albumen, om Hergé och om Björn Wahlbergs eget översättningsarbete. Där finns också en bibliografi med kommenterande litteratur. Tintin är nämligen i dag en hel vetenskapsgren, som täcker in allt från avancerade narratologiska och psykoanalytiska studier till böcker om professor Kalkyls uppfinningar.

– Nästa år då Hergé fyller 100 kommer det ett trettiotal nya titlar, konstaterar Wahlberg lakoniskt. Och då har vi inte alls kommenterat alla piratutgivna seriealbum. En stor del av dem består ju också av övertramp, 90 procent är hårdporr. Upphovsmännen till dem har i några fall blivit stämda av Hergés änka och tvingats betala dryga skadestånd, som ett varnande exempel.

Att förolämpa scout- och pojkbokshjälten Tintin kan alltså bli en dyr affär – kanske är han inte så ofarlig som han verkar?