Temat för detta nummer av Språkbruk är de finlandssvenska dialekterna. Och nej, det handlar inte om någon nekrolog – trots många mer eller mindre dystra profetior under de senaste århundradena lever våra dialekter fortfarande kvar. De förändras naturligtvis, som alla andra språkformer, och i södra Finland utjämnas de delvis i riktning mot riksspråket (eller högspråket, som det fortfarande ofta kallas).
Artikelförfattarna Ann-Marie Ivars, Maj Reinhammar och Matti Vilppula hörde till huvudtalarna på ett seminarium om dialekter och ortnamn som arrangerades på Forskningscentralen i våras, i samarbete med svenska institutionen vid Åbo Akademi. Seminariet hölls för att fira den finlandssvenska dialektordbokens huvudredaktör, dialekt- och namnforskaren Peter Slotte, som fyllde 60 år.
Maj Reinhammars artikel Likt och olikt. Svenska dialekter på ömse sidor av havet och Ann-Marie Ivars Ska vi forska i de svenska dialekterna i Finland? är något omarbetade versioner av föredrag som hölls på seminariet. Däremot har Matti Vilppula, som talade om svenska lånord i de finska dialekterna, valt att vända på steken och koncentrera sig på ordet kiva, som har sitt ursprung i finsk dialekt men som sedan har spritt sig som en löpeld i både finskan och finlandssvenskan.
Flera av de finlandssvenska dialekterna hör till de mest ålderdomliga av svenskans dialekter, och många av dialektdragen är sådana som vi annars bara känner till från språkhistorien. Men som Maj Reinhammar visar återfinns många av de finlandssvenska dialektala dragen också i de sverigesvenska dialekterna, samtidigt som dessa uppvisar intressanta olikheter. Artikeln ger en fascinerande bild av resultatet av språkkontakt och språklig påverkan genom århundradena.
Ann-Marie Ivars svarar – inte oväntat – ja på frågan om vi ska fortsätta forska i dialekterna. Samtidigt konstaterar hon att forskningens mål och metoder har förändrats, så att dialektologin allt mer närmar sig sociolingvistiken. Lätt förenklat kan man kanske säga att dialektforskaren av i dag inte är ute efter att beskriva den traditionella och genuina dialekten, utan snarare intresserar sig för hur dialekten förändras i ett föränderligt samhälle med större rörlighet. Ett par goda exempel på detta är den forskning som bedrivs av Barbro Wiik om de österbottniska dialekternas morfologi och fonologi, och av Caroline Sandström om dialektutjämningen i Nyland, med utgångspunkt i genussystemets förändring.
Det finns fortfarande de som tror att språkvårdare – liksom en del av forna tiders skolmästare – vill utrota dialekterna. Det är naturligtvis helt fel. Dialekterna är en språklig rikedom, en del av vårt kulturella arv. De utgör inget hot mot riksspråket, utan tvärtom ett värdefullt komplement till det. Den som är tvåspråkig inom sitt eget språk och behärskar både sin dialekt och riksspråket är lyckligt lottad. Det är ett ofta omvittnat faktum att dialekttalare i allmänhet har en starkare språkkänsla också i fråga om riksspråket än de finlandssvenskar som vuxit upp i en urban miljö, till exempel i Helsingforsregionen.
En annan sak är förstås att dialekt och riksspråk har olika funktioner och olika domäner. Vi väljer vilken språkvariant vi talar beroende på bland annat plats, situation, samtalspartner, ämne och syfte. Att konstatera detta är inte ett uttryck för dialektfientlighet.
Maj Reinhammar avslutar sin artikel med uppmaningen: Låt oss därför slå vakt om mångfalden i talspråket! Det håller jag med om – så till den grad att jag valt det som rubrik för min ledare.