Temat ”myndighetsspråk i förändring” frestar till några filosofiska och historiska betraktelser om och kring lagspråket. Låt mig först slå fast några självklarheter. När vi i dag talar om lagspråket och lagstilen måste vi hålla i minnet att det strängt taget inte finns en i språkligt hänseende enhetlig lagstiftning. Förklaringen finner vi å ena sidan i att lagstiftningen i dag täcker ett vitt spektrum av komplicerade samhällsfrågor. Det i sin tur har, som Erik Wellander uttrycker det i ett föredrag år 1958, fört med sig att lagspråket ”har övertagits av en väldig massa människor som inte har juridisk utbildning eller i varje fall mycket svag sådan: läkare som har blivit institutionschefer, arkitekter och ingenjörer som har hamnat i byggnadsstyrelsen eller i vattenfallsstyrelsen, militärer som sitter i arméförvaltningen osv. i långa rader, alla dessa som anser sig skyldiga att skriva kanslistil men inte behärskar den”. För det svenska lagspråket i Finland gäller inte endast att lagskrivarnas skara är brokig – ett extra moment tillkommer, eftersom också översättarnas skara är stor och delvis heterogen. Å andra sidan kan man också föreställa sig att översättningsmomentet tillför det svenska lagspråket en större enhetlighet och bättre kvalitet – åtminstone i den mån översättningsverksamheten sker med någon form av samordning.
Den andra självklarheten är mer filosofisk. När vi talar om förändringar gör vi ofta misstaget att vi inbillar oss att det är något särskilt märkvärdigt just med den tid vi lever i. Vi tror att vi befinner oss i ett utvecklingsskede där vi äntligen är på väg mot de definitiva bestående och goda lösningarna. Samtidigt ser vi inte att förändringarna inte alltid är rationella: Survival of the fittest innebär inte alltid att de moraliskt bästa egenskaperna förs vidare, inte heller innebär det naturliga urvalet alltid ett förnuftsmässigt rationellt urval – det kan i högsta grad vara slumpmässigt. Överfört på lagspråkets utveckling skulle jag vilja sammanfatta det så här: Det svenska lagspråket har en lång och fascinerande historia. När vi i dag talar om behovet av ett modernt lagspråk kan det vara bra att komma ihåg att sådana krav har rests mången gång tidigare.
Jag har flera gånger roat mig med att citera Karl XII:s kansliordning utfärdad 1713 i Timurtasch där det sägs att ”Kongl. Maij:tt will och at dess Canzelij uti alla de Brev och Skrifter, som därifrån utgå, beflijtar sig om en ren och tydelig Swenska, samt så mycket som möijeligt är undflyr fremmande ord”. År 1686 berättar landshövdingen Gustaf Grass att ”Een dehl hafva tyckt, at then gambla lagboken skulle sättas på nu brukelig svänska”. Dessa tankar för mig in på två spår: dels lagspråkets historia och några milstolpar i utvecklingen, dels frågan om förhållandet mellan allmänspråket och lagspråket. Jag tror att tiden nu är mogen att stanna upp ett tag och reflektera över var vi nu står och hur vi skall sträva vidare. Det kunde vara bra att igen göra några markeringar om de principer vi skall följa. Men först en liten tillbakablick på några viktiga milstolpar.
Landskapslagar och rikslag
Om vi bläddrar i lagboken finner vi att där ingår författningar från tre århundraden. De äldsta texterna utgörs av de delar av 1734 års lag som fortfarande gäller, nämligen vissa stadganden i handels-, byggninga- och rättegångsbalken. Den skrivna rätten har dock längre rötter än så. Före 1734 års lag fanns landskapslagarna. ”Landskapslagarna, dessa märkliga vittnesbörd om gammal svensk rättskultur är i sanning märkliga icke minst däruti att de så väl har bevarat den muntliga lagsagans traditionella stilform. Framställningen är i regel ordknapp och kärnfull, satsbyggnaden enkel och klart nordisk, inga latinismer, föga av tyskt inflytande” skriver Erik Wellander i en litteraturanmälan 1967. Elias Wessén sammanfattar sin skildring av landskapslagarna: ”Landskapslagarna representerar inom vår medeltidslitteratur en mycket karakteristisk stilart, den mest folkliga, den mest traditionella och ålderdomliga, och den ojämförligt mest konstnärligt utformade”.
Övergången från landskapslagar till rikslag genomfördes vid mitten av 1300-talet och fick stor betydelse för lagarnas och de allt talrikare stadgornas stilform. Magnus Erikssons landslag bevarar dock mycket av de äldre lagverkens bästa egenskaper: klarheten, ordknappheten, den enkla satsbyggnaden, fri från alla invecklade konstruktioner och onödiga utläggningar. Traditionen går obruten från landskapslagarna över Magnus Erikssons Landslag och Kristofers Landslag till 1734 års lag.
I Magnus Erikssons Stadslag åter visar de nyskrivna partierna, som mest gäller städernas förvaltning och näringsliv, av naturliga skäl starkt inflytande från latinsk och än mer tysk kanslistil. Det är Hansans lybska kanslispråk som börjar tränga in i svenskt skriftspråk.
1734 års lag
1734 års lag innebar en kodifikation som i stor utsträckning bygger på Landslagen och Stadslagen. 1734 års lag tas ofta som exempel på ett mönstergillt lagspråk. I en minnesskrift tillägnad lagverket sägs bl.a. : ”I formellt hänseende lyckades man åt lagen bevara den lättfattlighet, den folklighet i uppställning och redaktion, som hade utmärkt medeltidens svenska kodifikationer. Särskilt har språkbehandlingen, med sin ordknapphet och sin lätt arkaiserande prägel, med rätta betraktats såsom ett mönster för god lagstil; och de välformade, korthuggna lagbuden hava helt visst varit av betydelse även för allmänt skriftspråk i vårt land”. Kända är ”huvudarkitekten” Gustaf Cronhielms ord vid 1731 års riksdag: ”Arbetet har varit icke mindre svårt och besvärligt än långvarigt och bekymmersamt; och ehuruväl det kunde synas icke så hava varit, alldenstund verket ej är stort och vidlyftigt utan litet och kort, så är dock kortheten just det som särdeles förorsakat möda och omhugsande, ja så att man ofta måst använda några timmars tid att påfinna ett enda laggillt och lämpligt ord”.
Även om det är lätt att njuta av skönheten i språket i 1734 års lag kan det vara skäl att besinna åtminstone en sak. Bland andra Stig Jägerskiöld har påpekat att lagstiftningstekniken anslöt sig till den i äldre lagar vanliga. Den var kasuistisk. Lagstiftaren beskriver en händelse och ger för denna en regel. Denna lagstiftningsteknik tvingade fram riklig användning av analogier och e contrarioslut. Därmed förklaras även en annan brist i lagboken: Nära nog allt som skulle kunna betecknas som allmän rätt saknas. Det finns ingen allmän civilrätt, ingen allmän straffrätt. Strävan efter korthet ledde ibland till att vissa ämnen blev oreglerade. Denna kritik mot 1734 års lag är viktig att hålla i minnet därför att den avspeglar det klassiska dilemmat för lagstiftaren: Hur allmän respektive detaljerad skall lagstiftningen vara? Hur mycket skall överlåtas åt rättstillämparna att avgöra? Valet av lagstiftningsteknik har många följdverkningar. Det finns en politisk dimension: ju mer detaljerad lagstiftning, desto bundnare är administrationen och domstolarna. Lagstiftningstekniken och den språkliga utformningen har också betydelse för begripligheten: Ju mer kött på benen, desto lättare för lekmannen att tillgodogöra sig informationen.
Översättningar under nyare tid
Från 1734 års lag kan vi göra ett långt hopp till 1860-talet, då lagstiftningsarbetet kommer igång i storfurstendömet Finland. Lagtexterna skrivs på svenska och översätts till finska. Viktiga lagar är strafflagen, utsökningslagen och förmynderskapslagen. Året 1906 innebär en stor förändring när man övergår till att avfatta lagtexterna på finska och översätta dem till svenska. Den som vill veta mera om detta hänvisar jag till en initierad artikel av P.E. von Bonsdorff i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland (JFT) 1984. Nystavning införs 1917. År 1936 inrättas vid lagberedningen en avdelning med uppgift att förhandsgranska finsk- och svenskspråkiga lagtexter.
Debatt och reformer
Härifrån gör jag ett hopp till 1950-talet då en livlig debatt om lag- och juristspråket förs både i Sverige och Finland. Jag brukar gärna hänvisa till Erik Wellanders uppsats i Svensk Juristtidning (SvJT) 1958, Juristsvenska, som är i högsta grad läs- och tänkvärd än i dag – för att inte tala om att den är mycket underhållande. År 1960 tillsätts statsrådets svenska språknämnd och granskningsbyrån vid justitieministeriet inrättas. År 1967 publicerar statsrådsberedningen i Stockholm häftet Språket i lagar och andra författningar, som enligt min bild av skeendet var ett startskott till vad som komma skulle. Så sent som 1968 slopas predikatverbens pluralformer i all ny lagstiftning. Vid ändring av äldre lagstiftning skulle de dock fortfarande bibehållas.
Statsrådsberedningens språkexperter, med Per Lundahl, Kenneth Larsson och Barbro Ehrenberg-Sundin som pionjärer, satte igång med ett ambitiöst reformarbete. År 1978 publiceras i Finland ”tolv gyllene regler” för translatorer inom förvaltningen och nästa år ger statsrådsberedningen i Stockholm ut ”Några riktlinjer för författningsspråket” och går bl.a. in för att avskaffa de s.k. nakna substantiven.
I Finland rekommenderas 1980 att negationen ”inte” används framom ”ej”. Korta passivformer av verben rekommenderas (bestäms, döms, erkänns). Undantag gjordes dock fortfarande beträffande ”draga” och ”taga”. ”Drages” och ”tages” skulle användas.
År 1982 utfärdas statsrådets beslut om åtgärder för förbättrande av de statliga myndigheternas språkbruk (497/82). Justitieministeriets granskningsbyrå, med P.E. von Bonsdorff som drivande kraft, börjar i praktiken alltmer tillämpa de reformer som genomförts i Sverige. År 1984 fyller 1734 års lag 250 år och firas med festskrifter i JFT, Lakimies och SvJT.
Förr: Nu:
ej inte
dömmes döms
erkännes erkänns
draga dra
taga ta
Svenskt lagspråk i Finland
För snart tio år sedan, 1986, kom handboken Svenskt lagspråk i Finland (SLAF) ut i en första provupplaga. Den var formellt inte normerande, men kom i praktiken att styra utvecklingen. Nakna substantiv avskaffas, korta verbformer rekommenderas genomgående (också ”dra” och ”ta”). Principerna för modernt lagspråk tillämpas också i fråga om ändringslagar. På den punkten gick man till och med längre än i Sverige. I Sverige fortsätter arbetet och flera handböcker kommer ut. År 1990 kommer SLAF ut i en ny upplaga och får formell status. Den blir normerande för de statliga myndigheterna. Den europeiska integrationen börjar rulla med allt intensivare takt och kommer småningom att medföra en enorm arbetsbörda för lagberedare och översättare. År 1995 blir Finland och Sverige medlemmar av EU. Översättningen av EG:s regelverk flyttar i princip till Bryssel, men Finland och Sverige lägger inte åtminstone genast ner sin översättningsverksamhet utan börjar sälja översättningstjänster åt kommissionen, rådet och domstolen. För det finska lagspråket och det svenska lagspråket i Sverige innebär EU-medlemskapet att en stor del av den gällande lagstiftningen kommer till som en översättningsprodukt – för det svenska lagspråket i Finland är omställningen måhända mindre dramatisk.
Av betydelse för det svenska lagspråket i Finland är i stället att vi nu för första gången sedan svenska tiden får nya svenska lagstexter som är gemensamma för Sverige och Finland
Hur gå vidare?
Denna flyktiga tillbakablick förbiser många viktiga utvecklingsskeden, men ger kanske ändå tillräckligt många hållhakar för en diskussion om hur vi skall gå vidare och vilka mål vi i dag skall ställa för lagspråket. När det gäller det svenska lagspråket i Finland måste diskussionen med nödvändighet inte gälla enbart lagspråkets kvalitet. Jag vill här citera Jan Hellner i en uppsats 1973 där han säger: ”Begagnandet av svenska språket i rättsliga aktstycken – i lagar och andra författningar, i domar och beslut, i utredningar osv. – är i Finland en politisk och kulturell fråga som djupt angår landets svenskspråkiga befolkning. I Sverige är situationen en annan. Här råder ingen tvekan om svenska språket skall begagnas, blott hur detta skall ske. För dem som i Finland verkar för det svenska språkets ställning ter sig måhända de rikssvenska juristernas språkproblem skäligen obetydliga. Men språket är juristernas främsta arbetsinstrument, och de flesta jurister måste snart sagt dagligen ta ställning till hur de skall begagna språket. Just därför att språkfrågorna tillhör vardagsproblemen är de ständigt aktuella.
Jag skulle själv gärna göra ett tillägg: Om vi vill värna om att svenskan som lagspråk är levande i Finland, är det en nödvändig förutsättning att vi också funderar på hur detta språk ser ut. Med andra ord: Låter vi lagspråket förfalla, bäddar vi samtidigt för att det används allt mindre också av oss själva. Detta är också något att besinna i ett EU-perspektiv. Vill vi alltid använda de svenska eller finska texterna, eller använder vi ibland hellre den engelska eller franska?
En kamp mellan jurister och språkexperter
När man studerar lagspråkets utveckling kan man inte låta bli att slås av hur ofta och genomgående juristerna förhärligar det gamla, korta, kärnfulla språket. Samtidigt har på 1900-talet en omfattande mer mångordig lagstiftning på de mest skiftande områden växt fram. Min syn på detta är att juridikens fält hade utvidgats och fördjupats på ett sådant sätt att den gamla lagstilen inte längre fungerade. I stället gjorde kanslispråket sitt intåg i lagstiftningen. Idealiseringen av det gamla lagspråket gjorde dock att lagspråket stelnade i sina former. Klyftan mellan lagspråket och allmänspråket växte med tiden så mycket att den började bli besvärande.
Det var här språkexpertisen kom med i bilden. Följden skulle bli en emellanåt hätsk kamp mellan jurister och språkexpertis. Så sent som 1984 skriver Stig Strömholm: ”Under loppet av 1960-talet tog den svenska lagstiftningen, av skäl som inte torde vara i sina enskildheter tillgängliga, steget över från den blandning av raffinerat enkel balkprosa å ena sidan, stramt precis juriststil i de mer moderna specialförfattningarna, å den andra, till en väsentligt mer talspråklig, oprecis, förmodligen såsom 'folklig' ansedd prosa, vars senaste utveckling, bl.a. genom det ymniga bruket av obestämda artiklar i samband med generella uttryck, mer och mer antagit prägeln av en beskäftig tävlan, förmodligen mellan flämtande befordringsaspiranter, mot ett opreciserat mål, som emellertid redan börjat antaga prägeln av ett förvuxet barnspråk, lika konstlat och främmande för normal bildad svenska som den forna kanslistilens excesser”.
Denna salva av Strömholm kan ställas mot grundprinciperna som statsrådsberedningen i tiden ställde upp för språkvården och som formulerades så här:
1. De offentliga texterna (också författningarna) är ytterst till för medborgarnas skull.
2. De bör därför ha en språkform som kan förstås åtminstone av de medborgare som är villiga att sätta sig in i sakfrågorna.
3. Denna språkform bör vara ”den nutida svenska sakprosan”.
Min uppfattning är att vi i dag befinner oss i det lyckliga utvecklingsskedet, att de största konflikterna mellan jurister och språkexpertis har tonats ner. Bägge parters förståelse för den andres argument har blivit större. Lagstiftning är av nödvändighet ofta något abstrakt – det gäller ju att skapa normer för ett på förhand okänt antal situationer av skiftande slag. Språkformen måste därför vara abstrakt. Men det viktiga är att man i lagstiftningen endast använder de abstraktioner som är nödvändiga. Om språkformen är den normala sakprosan, dvs. vårdat skriftspråk, blir det lättare att förstå också svåra saker. Å andra sidan finns det saker som är så svåra och komplicerade att endast en expert på området kan ha förutsättningar att begripa dem. Men om då språkformen är sådan att inte ens expertisen begriper innehållet, är rättsskyddet definitivt i fara.
Nu när vi har kommit så långt att en bred enighet råder om hur lagspråksarbetet skall bedrivas kan vi enligt min mening koncentrera oss på två frågor: Den första är att föra vidare diskussionen om lagstiftningstekniken, den andra att i praktiken omsätta principerna för modernt lagspråk.
Integration och översättning
I Finland, där det svenska lagspråket i regel tillkommer genom översättning, gäller det dessutom att föra en ständig kamp mot dels osvenska uttryck och osvensk satsföljd, dels mot direkta översättningsfel. Sedan början av 1980-talet har det skett en glädjande utveckling. Den större friheten i förhållande till förlagan har klart förbättrat det svenska lagspråket – översättningen sker nu mera på svenskans villkor än tidigare. De senaste årens rasande lagstiftningstakt i samband med EES och EU-anslutningen har emellertid gett anledning till oro. Tidsbrist för översättarna och alltför snabb granskning – i värsta fall ingen granskning alls – medför risker för trovärdigheten. Och detta är dock det viktigaste: Den svenska texten måste vara trovärdig – är den inte det, hjälper det inte om den är språkligt välljudande.
Lagspråket inom och i anslutning till EU tänkte jag inte gå in på i detta sammanhang, men det kan ändå inte helt förbigås. Jag väljer här bara att kasta ut en liten brandfackla. Juristens syn är ofta att det inte alltid är bra om översättningen av EG:s regelverk är alltför tydlig. Dels finns risken att man tillför texten något som den inte skall innehålla, dels är reglerna ofta sådana att de skall omsättas i medlemsstaterna. En vag regel kan då ge medlemsstaten större spelrum. Ett annat perspektiv på EU är att vi hittills har översatt gamla rättsakter. Från årsskiftet är vi med och skapar ny EG-lagstiftning.
Den europeiska integrationen har medfört att ribban många gånger har sänkts betänkligt i lag-stiftningsarbetet. Tiden får utvisa om det skall bli möjligt att återerövra mark och möjliggöra noggrannare översättnings- och granskningsarbete eller om det politiska trycket på lagberedningsarbetet fortsätter att tvinga fram en ”låt gå”-mentalitet.
JFT = Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland
SvJT = Svensk Juristtidning
LITTERATUR
von Bonsdorff, P.E.: Om det svenska lagspråket iFinland. JFT 1984, s. 402–423.
de Geer, Louis: Om den juridiska stilen (1853). Omtryckt i SvJT 1953, s. 6–18.
Gunnarsson, Britt-Louise: Lagtexters begriplighet. Lund 1982.
Hellner, Jan: Svensk lagstil. JFT 1973, s. 169–183.
Jägerskiöld, Stig: Tillkomsten av 1734 års lag. SvJT 1984, s. 681–699.
Lundahl, Per: Obegriplighet på hög nivå – en statlig språkvårdares vedermödor. Föredrag vid Svenska språknämndens årsmöte den 4 oktober 1982. Särtryck.
Strömholm, Stig:Tre lagböcker: 1734, 1934 och 1984. Några anteckningar. SvJt 1984, s. 893–906.
Wellander, Erik: Juristsvenska, SvJT 1966, s. 201– 228.
Wellander, Erik: Rec. av Elias Wessén: Svenskt lagspråk. SvJT 1967, s. 120–124.
Wessén, Elias: Svenskt lagspråk. Lund 1965.
Festskrift tillägnad 1734 års lag. 1984.