Kände du dig härligt helgfri i lördags? Tog du kanske en skum tomte eller några småkakor till elvakaffet, som serverades ur kaffe kannan? Eller kombinerade du mjuk glass med solvarma jordgubbar?
Särskrivning – ett älskat och hatat språkriktighetsproblem
Särskrivning väcker känslor. Det har nästan blivit en sport att hitta och skratta åt tokiga särskrivningar, och de har blivit en symbol för ”dåligt språk”. Det är alltså viktigt att språkbrukare får hjälp att hantera sammansatta ord för att undvika ett stigmatiserat språkriktighetsproblem.
Om man blir osäker i valet mellan sär- och sammanskrivning kan det vara till hjälp att fundera över sammansättningars form. Sammansättningar ersätter ofta ett längre uttryck, till exempel ett prepositionsuttryck. Vi säger kaffekannan i stället för kanna för kaffe. Komprimerade uttryck av detta slag ska alltså skrivas samman. Sammansättningar har också en särskild ordmelodi. Prova att säga skum tomte och skumtomte högt för dig själv, så märker du att du (sannolikt) uttalar det sammansatta uttrycket med en annan ordmelodi än det särskrivna. Uttalstestet kan på så sätt ge vägledning till rätt skrivsätt.
Särskrivning leder sällan till verkliga missförstånd
Ibland framhålls att särskrivningar leder till missförstånd – men frågan är hur ofta detta egentligen sker? Det kan också låta som att särskrivning alltid ger upphov till lustiga betydelser – men är det verkligen så? Låt oss närma oss dessa frågor utifrån exemplen i inledningen till denna text.
När det gäller särskrivningar av typen kaffe kanna kan vi konstatera att de inte leder till missförstånd, eftersom det särskrivna uttrycket inte får någon ny betydelse. Den särskrivningstyp som brukar anföras som problematisk är i stället särskrivningar av typen skum tomte. Det som händer i särskrivningar av detta slag är att vi får ett ordklasskifte. Sammansättningen skumtomte betyder ’tomte gjord av skum’, där skum är ett substantiv. I särskrivningen skum tomte aktualiseras i stället adjektivet skum, och det handlar plötsligen om en tomte som är skum på något sätt. Särskrivningar av detta slag – vanliga på skyltar där man gärna undviker bindestreck för att det ska se snyggare ut – är dråpliga. Däremot leder de sällan till verkliga missförstånd, eftersom kontexten vägleder till den rimliga betydelsen.
Om man förfäktar idén att särskrivning leder till missförstånd är det en annan typ av uttryck, nämligen de som är korrekta i både sär- och sammanskriven form, som man ska sikta in sig på. Detta gäller ordpar som små kakor – småkakor och mjuk glass – mjukglass. I dessa exempel har sammansättningen genom konventionalisering – dvs. en process där språkbrukarna blir alltmer överens om betydelsen – fått en snävare betydelse än det särskrivna uttrycket. Små kakor betecknar vilka små kakor som helst, medan sammansättningen småkakor endast avser en viss sorts små, hårda eller krispiga kakor, såsom finska pinnar, drömmar eller bondkakor. Likaledes kan paketglass som stått framme i solen i en övergångsfas betecknas som mjuk glass, vilket inte är detsamma som den särskilda glasstypen mjukglass som från början har mjuk konsistens.
Det är alltså bara en del av särskrivningarna som ger nya, roliga betydelser. Det är också bara en del av särskrivningarna som riskerar att leda till (smärre) missförstånd. Man kan möjligen tänka sig att ”Företaget levererar små kakor och mjuk glass” orsakar funderingar.
Sammansättningars betydelser är inte självklara
Sammansättning diskuteras ofta utifrån form och i relation till dess motsats, nämligen särskrivning. I min avhandling om sammansättningar ”Att tolka det sammansatta – befästning och mönster i första- och andraspråkstalares tolkning av sammansättningar” från 2019 undersökte jag i stället sammansättningars betydelsesida. I studien fick 190 gymnasieelever tolka 69 sammansatta ord. Utgångspunkten var att sammansättningar är principiellt flertydiga, vilket lyfts i tidigare forskning. Forskare inom kognitiv teori har dessutom framhållit att exponering för ord och uttryck leder till kognitiv befästning, dvs. att betydelsen med tiden blir alltmer lättillgänglig och självklar för oss. Utifrån denna utgångspunkt ville jag undersöka om frekventa sammansättningar tolkas mer samstämmigt än mindre frekventa sammansättningar. Jag ville också undersöka om det har betydelse om språkbrukare haft lång eller kortare exponeringstid för svenskan, dvs. om förstaspråkstalare som växt upp med svenskan tolkar sammansättningar mer samstämmigt än andraspråkstalare. I korthet infriades hypoteserna om större samstämmighet vid frekventa sammansättningar och vid längre kontakt med svenskan.
I min studie bekräftades också att sammansättningar är flertydiga och inte som man ibland hör ”summan av de ingående delarna”. När man möter en ny sammansättning måste man för det första känna till att det vanligtvis är det sista ledet som uppbär sammansättningens huvudbetydelse. Ett ”vagnbarn” – även om man aldrig hört begreppet förr – måste alltså utifrån denna grammatiska regel vara en sorts barn, inte en sorts vagn (jämför också vändbara sammansättningar som fågelsång och sångfågel). Det var tydligt i min studie att förstaspråkstalarna hade stor hjälp av att de under lång tid bekantats med sammansättningsmönstret, för de hade lätt att identifiera sammansättningens huvudled även i oetablerade, ”påhittade” sammansättningar.
Betydelsen hos sammansättningar måste läras in
Ytterligare en svårighet i tolkningen av sammansättningar är att avgöra vilken relation leden har till varandra. Helgfri – betyder det att känna sig ’fri på helgen’, eller är det en dag som är ’fri från helg’, dvs. en vardag? Betyder solvarm ’varm som solen’ – dvs. jättevarm – eller ’varm av solen’. Båda alternativ är logiskt rimliga, men med tiden har helgfri konventionaliserats i betydelsen ’fri från helg' (i likhet med alkoholfri), och solvarm har kommit att betyda ’varm av solen’. Även här valde förstaspråkstalarna i studien i högre grad än andraspråkstalarna de konventionaliserade alternativen. Att andraspråkstalarna i stor utsträckning valde en jämförande relation för solvarm är logiskt utifrån jämförelse med den mer frekventa sammansättningen iskall (’kall som is’) och en rad andra jämförande sammansättningar. Förstaspråkstalarna har däremot i högre grad mött och lärt in den lågfrekventa sammansättningen solvarm som en enhet, i dess konventionaliserade betydelse.
Min studie visar således att sammansättningars betydelser behöver läras in, ungefär som glosor. Det räcker inte att känna till leden och pussla ihop dem, utan man behöver möta sammansättningen många gånger så att den blir befäst som en enhet. Detta gäller i än högre grad metaforiska sammansättningar av typen solkatt och curlingförälder. Sådana ingick inte i min studie, men där är svårigheten uppenbar, eftersom de ska tolkas bildligt. Den typen av helt oförutsägbara sammansättningar brukar alltid förklaras i ordböcker, till skillnad från regelbundna sammansättningar av typen solvarm, där bara ett urval förekommer i ordböckerna. Men min studie visar alltså att inte heller icke-metaforiska sammansättningar har en självklar tolkning, utan kan behöva förklaras i ordböcker och undervisning.