Den 13 november arrangerades en språknormeringskonferens i Kristiansand i Norge. Temat för konferensen var Behov eller trang for å normere? (på svenska närmast ’Behov eller lust att normera?’) På konferensen hölls tre längre plenarföredrag. Kerstin Güthert från Rat für deutsche Rechtschreibung i Mannheim talade om den tyska rättstavningsreformen. Reformen har varit en tjugo år lång konfliktfylld process, som har fått epitetet Rechtschreibkrieg ’rättstavningskrig’, men sedan 2006, då stavnings­reformen modifierades, råder äntligen rättstavningsfred, Rechtschreibfrieden, igen.

Olle Josephson från Språkrådet (Sverige) pekade på en normeringsoffensiv som pågått i Sverige under 1990- och 2000-talet, som har tagit sig uttryck i en stor mängd språkhandböcker, grammatikor och ordböcker. Men det svenska språknormeringen är i första hand rådgivande, och därför har språkbrukaren paradoxalt nog fått mer rörelsefrihet än tidigare. En av Josephsons slutsatser var att normeringen ska vara råd­givande. Språkvården ska ge mycket rådgivning till alla som vill ha det, men ha färre regler, utom i fråga om rättstavningen.

Jørn Lund från Det Danske Sprog- og Litteraturselskab talade om språkpolitik och universitetspolitik, och kritiserade den språkliga självkolonisering som många danska (och finska) universitet ägnar sig åt i dag, i och med att man gör institutioner allt mer engelskspråkiga. Han tog upp juridiska fakulteten vid Köpenhamns universitet som ett flagrant exempel, där en stor del av undervisningen på grundnivå ska ske på engelska, trots att juridiken i hög grad är en nationell vetenskap och juristerna i första hand kommer att arbeta inom Danmark med dansk lag och på danska. En kommentar från en av deltagarna var att engelska som kolonispråk drar ner de kognitiva funktionerna hos student­erna och därmed också resultaten.

Charlotta af Hällström-Reijonen, språkvårdare på Focis svenska avdelning, höll ett föredrag under rubriken Finlandssvensk språkvård, ideologisk bakgrund och resultat, där hon presenterade en undersökning om i vilken mån finlandismer fortlever, trots den finlandssvenska språkvårdens försök att motarbeta dem.