Det finlandssvenska ordet kiva ’trevlig, skojig, kul’ är inlånt från finskan. Att ordet är ett lånord framgår redan av att den första stavelsen är kort, inte lång som till exempel i verbet kiva(s) ’tvista, strida’. Dessutom är uddljudet, alltså k:et, oförmjukat.
Kiva är ett vardagligt ord som inte hör hemma i vårdat språk. Det är ganska vanligt i talad finlandssvenska och speciellt i ungdomens språk: ”Kiva, då ses vi på måndag”, ”Det var jättekiva på resan”. Ordet förekommer också i de finlandssvenska dialekterna från Pedersöre i norr till Mörskom i öster. Något vanligt ord är det emellertid inte i dialekterna.
Kiva uppfattas av många finnar på samma sätt som av finlandssvenskar: ordet är vardagligt, det används mest av ungdomar, det är tämligen nytt. Det är inte ovanligt att finnar betraktar ordet som ett lån från svenskan.
En utbredd missuppfattning på finskt håll är också att kiva introducerades av ryska torghandlare på 1800-talet. Torghandlarna skulle ha haft för vana att locka kunder genom att ropa på finska: ”Hyvä tavara, hyvä tavara!” Eftersom det är svårt för ryssar att uttala h och eftersom y i ryskt uttal påminner om i, skulle folk ha uppfattat torghandlarnas rop som ”Khiva tavara, khiva tavara!”
I verkligheten är kiva emellertid finskt till sitt ursprung. Ordet har rötter i de finska dialekterna i norra Finland, och just därför har kanske finnar i södra Finland uppfattat det som nytt och främmande och trott att det är ett lån från svenskan eller ryskan.
Ordet kiva, dess historia och dess väg från dialekterna in i det finska allmänspråket behandlas av professor Alpo Räisänen itidskriften Kielikello 1/1990. Ordets traditionella betydelse i de finska dialekterna är ’snabb, flink, pigg, ivrig, häftig, hård’, och i Gananders ordbok (1787) finns bland annat exemplen Kiwa mjes ’hastig karl’ och Kiwa pakkanen ’sträng köld’. Den nutida betydelsen ’trevlig, skojig, kul’ är däremot ganska ny i de finska dialekterna.
Alpo Räisänen berättar utgående från uppgifter i gamla tidningar att den finska folkskolan vid Fabriksgatan i Helsingfors 1913 fick en ny elev, en liten flicka från Kajanaland, som ofta använde ordet kiva i betydelsen ’snabb’ – den betydelse som ordet hade i hennes dialekt. Flickans kamrater i Helsingfors började emellertid småningom använda kiva i betydelsen ’trevlig, skojig’.
Berättelsen om den lilla flickan från Kajanaland är bara delvis sann. Som Räisänen konstaterar finns det bevis för att ordet kiva förekom i den finska Helsingforsslangen redan före den tidpunkt som anges i berättelsen. Att ordet har dialektalt ursprung råder det däremot inte något tvivel om. På 1800-talet höll Helsingfors på att industrialiseras, och arbetare flyttade till staden långväga ifrån. Ordet kiva har alltså kommit till Helsingfors med inflyttare från norra Finland och har sedan upptagits i den lokala slangen.
Hur kan då ett ord från en avlägsen trakt tränga in i huvudstadsspråket och bli ett modeord bland ungdomen? En orsak är att kiva har ett slangords form. Ordet är kort och slagkraftigt på samma sätt som till exempel stidi ’tändsticka’ (< sticka), stydi ’stark, kraftig’ (jfr studdig, stöddig), snadi, ’liten’, kraka (< krage) och voda ’vatten’. En annan orsak är att det finns ett ständigt behov av ord som betyder ’bra’ och ’trevlig’, eftersom de här orden har en tendens att bli utslitna. De kasseras när de blir gamla, och nya ord tas in i stället. Ordet kiva har också en hel del synonymer i den finska slangen. Redan de synonymer som har svenskt ursprung är många, till exempel fantsu (< fantastisk), guta (< god), skode (< skoj) och snygi (< snygg).
Att ett inlånat ord får en ny betydelse i slangen är inte heller på något sätt överraskande. Av de finska synonymerna till kiva är bland annat makee och haade eller haadi (makee kimma ’snygg flicka’, haadi kundi ’trevlig kille’) ord som genomgått en betydelseförändring i slangen. Som känt betyder ju makee (makea) ’söt’ i det finska allmänspråket. Haade eller haadi är en förvrängning av det engelska ordet hard ’hård’.
Vi har nu kommit fram till slangfasen när det gäller ordet kiva och dess historia. Resten känner vi till: ordet har gjort en helomvändning och återvänt till landsorten liksom förnyat, med en ny betydelse. Det har också nått trakter där det inte använts förut och där det egentligen inte heller skulle kunna ha sitt ursprung- svenska Österbotten och Åbolands skärgård.
(översättning Monica Äikäs)