Hur kommer det sig att man på svenska i obetonade kontexter kan säga både ”Jag såg honom inte” och ”Jag såg inte honom”, medan man på danska normalt bara kan säga ”Jeg såg ham ikke”? Professor Nomi Erteschik-Shir från Ben Gurions Negevuniversitet (Beer Sheva , Israel) och professor Gunlög Josefsson från Lunds universitet undersöker hur pronomen och adverbial kan flyttas runt i satsen i svenskan och danskan.
Det finns en ö i Danmark söder om Fyn, Ærø, där man i den lokala dialekten i motsats till i standarddanskan utan problem kan säga ”Jeg såg ikke ham”. Där saknas den karakteristiska så kallade danska stöten, men däremot har man samma accentsystem som i standardsvenska, med två accenter: grav och akut accent. En teori som Shir och Josefsson har är därför att det finns ett samband mellan accent och ordföljd.
Det finns några områden där teorin i förstone inte verkar stämma, framför allt den danska dialekten på Lolland Falster, söder om Själland. Där har man nämligen ”svensk” ordföljd i den lokala dialekten, trots att man inte har det svenska accentsystemet. Preliminära resultat visar att detta kan hänga samman med att även negationen är obetonad i denna dialekt, något som verkar spela en roll för ordföljden.
Nu undersöker Erteschik-Shir och Josefsson hur det förhåller sig med finlandssvenskan, där det bara finns en tonaccent. Preliminära resultat visar på att pronomen i finlandssvenska är mer betonade än i andra svenska dialekter och att detta gör att de står kvar på platsen efter negation och andra satsadverbial, d.v.s. på samma plats som icke-pronominella led: Jag såg inte mannen/Jag såg inte honom.