Henrik Bruun har bakom sig en lång karriär som språkligt inriktad jurist. Redan som föredragande på länsrätten i Nylands län på 1970-talet fick han syssla en hel del med översättning. Sedan blev han så småningom biträdande byråchef på Statsrådets translatorsbyrå, och sedan 1988 har han arbetat på justitieministeriets granskningsbyrå.

Intresset för kombinationen språk och juridik har Henrik Bruun med sig redan från barndomshemmet. Hans far Lars Bruun var jurist och känd journalist – bl.a. redaktionssekreterare på Nya Pressen. För många översättare är han fortfarande bekant genom den kommenterade ordlistan Sexhundrasextiosex fallgropar. Finsk-svensk ordlista omfattande några av de oftast förekommande felöversatta orden i juridiskt och administrativt språk, som ingår i boken Språkbruk och språkvård (3 uppl. 1977). Också morfar Torsten Helsingius var en ”skrivande människa”, författare inom den s.k. dagdrivargenren vid sidan av sin rektorstjänst.

Skriver du någonsin skönlitterära texter själv?

– Jag brukar koppla av ibland med att skriva dikter för skrivbordslådan eller hårddisken ...

Henrik Bruuns publikationsverksamhet har i varje fall snarare följt fallgropstraditionen: han var huvudredaktör för den senaste upplagan av boken Svenskt lagspråk i Finland, utgiven av Statsrådets svenska språknämnd och i översättarkretsar känd som SLAF.

– Det primära syftet med SLAF är att de svenska författningstexterna i Finland ska bli både lättlästa och språkriktiga. För oss laggranskare har den en enorm betydelse, inte bara som rättesnöre för oss själva utan framför allt för att den hjälper översättarna att producera texter som stämmer överens med dagens krav och stilideal. Det jobb som jag och mina kolleger i språknämnden har lagt ner på SLAF får vi därför delvis tillbaka i form av bättre översatta texter.

Ett levande lagspråk

Att vi så långt som möjligt följer lagspråket och uttryckssätten i Sverige är för Henrik Bruun en självklarhet.

– Det är den enda möjligheten om vi vill hålla vårt svenska lagspråk levande. Själv utnyttjar jag dagligen både webben och Sveriges Rikes lag på cd-rom för att kolla både termer och formuleringar, och jag märker mer och mer att de skickliga och erfarna översättarna gör detsamma. Tyvärr är det nämligen så att uppdragsgivarna alltför sällan skickar med svenskt bakgrundsmaterial till översättarna, även om man vid beredningen av lagen utnyttjat svenska källor.

– Ett problem när det gäller översättningen är också att Finland i många fall är ett steg före Sverige i lagstiftningstidtabellen. Då gäller det att hålla kontakt med lagberedare och språkexperter i Sverige, för det som är på gång hos oss har ofta åtminstone preliminärt aktuiserats också i Sverige.

I vilken mån kan man direkt utnyttja formuleringar ur svensk lag?

– Det är en intressant fråga. Termer och uttryck kan förstås utnyttjas, och ibland också längre formuleringar. Men det finländska sättet att skriva lagtext tycks oftast vara mer detaljerat än det svenska, rentav övertydligt – man tar med också rena självklarheter. De kan förstås inte utelämnas i den svenska översättningen, även om man ofta skulle ha lust att göra det när man ser hur enkelt och rakt på sak motsvarande lagrum är uttryckt i Sveriges lag. Flera sådana exempel stötte vi på i den nya bokföringslagstiftningen, och i enstaka fall kunde jag också föreslå och få igenom förenklingar i det finska lagförslaget.

Tidsbrist leder till hastverk

Vilken är din allmänna uppfattning om kvaliteten på de finländska lagtexterna?

– Det talas mycket om att höja bl.a. den språkliga kvaliteten på lagar och andra normgivningstexter, men tyvärr tycks det hela ofta stupa på tidsbrist. Politikerna pressar på, tjänstemännen arbetar för högtryck för att hålla tiderna, och resultatet blir alltför ofta ett språkligt och lagtekniskt hastverk. Vi borde skapa en kultur där tjänstemännen vågar och kan säga ifrån att de inte orkar och hinner.

– Det här märks tydligt i översättningen och granskningen. Många texter, och framför allt svenska texter, skickas aldrig till granskning utan går direkt till tryckeriet. RM, dvs. ruotsalainen myöhemmin (den svenska texten senare), är en alltför vanlig förkortning på följesedlarna när finska texter kommer till oss för granskning. Det lär ha förekommit att de finska granskarnas    ändringar i den finska texten inte hunnit föras in i den svenska texten, och resultatet har varit att bägge texterna gått in i författningssamlingen i sin ogranskade version.

– Utkasten till lagtexter präglas i många fall av en språklig och logisk slapphet, som för en granskare känns svår att förstå trots insikten om den ofta uppskruvade lagberedningstakten. I ett lagförslag som jag läste nyligen talades det om medborgare i medlemmen! Vad som avsågs var antagligen medlemsstaten.

Vad tror du slutligen om det svenska lagspråkets möjligheter i en tid då alla surfar fram med allt större hastighet?

- När det känns svårt brukar jag tänka på den gamla översättningsteoretiska liknelsen med strumporna som skall nå adressaten oberoende av hur paketet ser ut när de kommer fram. Översättning är i kritiska stunder en fråga om improvisationskonst. A och O är att läsare av den finska och svenska texten får samma information.