År 2001 är ett dubbelt jubileumsår för den svenska språkvården i Finland. Det har gått ett kvartssekel sedan Forskningscentralen för de inhemska språken och därmed också den första heltidstjänsten som svensk språk­vårdare inrättades, och det har gått tjugo år sedan det första numret av Språkbruk gavs ut.

I dag är vi 6–7 personer som helt eller delvis arbetar med svensk språkvård på forskningscen­tralen. Ungefär hälften får sin lön från upp­drags­tjänst eller projekt finansierade av utomstående. En språkvårdare arbetar huvud­sakligen för Rund­radion, två språkgranskar på deltid läromedel för Schildts och Söderströms, en jobbar två dagar i veckan på Hufvudstadsbladets redaktion. Språk­vårdarna inom telefonrådgivning­en och e-postrådgivningen arbetar för högtryck. Våra webbsidor utvecklas kontinuerligt och vi är engagerade i utvecklingen av ett nytt textgranskningsprogram. Dessutom medverkar vi i olika kurser och arrangemang, bl.a. Hugo Bergroth-sällskapets språk­vårdsdag och det årliga svensk-finska översättarseminariet.

Ändå tycker vi att vi inte räcker till. Behovet av språkvård, eller kanske snarare språkstöd, tycks öka år för år. Att svenskan i Finland är utsatt för ett starkt tryck har framgått av flera undersökningar på sistone. De har visserligen främst handlat om skolelevers och unga studerandes språk, men det är alldeles klart att effekten av trycket nu mer och mer börjar synas också i det professionella språkbruket.

Det är kanske inte i första hand fråga om en svagare språkkänsla hos individerna, utan snarare om förändrade villkor. Ett bra exempel är läromedlen i våra skolor. De skrevs tidigare på svenska av erfarna specialister som hade fått en gedigen utbildning på sitt modersmål. Nu är de flesta läromedlen översättningar från finskan, och det sätter tydligt sin prägel på texten – inte bara i språkliga detaljer, utan delvis också i själva grep­pet och innehållet. Detsamma kan förstås sägas om många andra typer av texter som produceras på svenska i Finland.

Samtidigt har vi också många positiva erfarenheter inom språkvården. Det är inte bara behovet av språkvård som växer, utan på många håll också intresset för språk och språkvård. Till det mest glädjande hör att inte minst de yngre journalisterna över lag är både språkligt intresserade och språkmedvetna och starkt motiverade att ytterligare förbättra sina kunskaper i modersmålet.

Den finlandssvenska skolan har en avgörande roll när det gäller utvecklingen av svenskan i Finland. Nästa nummer av Språkbruk kommer att ha skolan som tema, så jag skall inte föregripa det, men jag vill gärna redan nu nämna att forskningscentralens svenska avdelning har fått en spännande utmaning också inom detta område. En av våra mest erfarna medarbetare, Eivor Sommardahl, arbetar sedan i höstas som språkkonsult för de svenska skolorna i Finland i ett projekt finansierat av Svenska kulturfonden.

Det första numret av Språkbruk, nr 1/1981, innehöll förutom ledaren och en presentation av Svenska språkbyrån en artikel om nordiska språkfrågor, en artikel om fackspråk och en sammanfattning av den så kallade Ämbetsspråkskommitténs betänkande – allt teman som vi senare har haft anledning att återkomma till. Dessutom ingick där, liksom i alla senare num­mer,­ ett avsnitt med svar på korta språkfrågor.

I min första ledare efterlyste jag bl.a. en modern finsk-svensk ordbok och nya språkliga hand­böck­er och ordlistor. Det är därför glädjande att konstatera att det har skett ett och annat på tjugo år. Den nya Stora finsk-svenska ordboken har funnits på marknaden i fyra år, och i raden av handböcker och ordböcker utkom i våras Finlandssvensk ordbok som presenterar och kommenterar över tvåtusen finlandssvenska ord och uttryck. Den senare återspeglar vad jag också skrev i min första ledare: ”Alla finlandismer behöver ingalunda fördömas som sådana – tvärtom kan de i många fall vara värda allt stöd om de är funktionella och behövliga. Men vi vill inte heller sticka under stol med att vi anser att mönstret för vårt språkbruk är och förblir det svenska riksspråket, rikssvenskarnas och finlandssvenskarnas gemensamma egendom.”

Det statsrådsbeslut som Ämbetsspråkskommitténs betänkande ledde till har vid det här laget upphävts, men arbetet på att förbättra myndigheternas svenska – det som i dag kallas klarspråks­arbete – fortsätter med goda resultat i synnerhet i Sverige men också i Finland. I detta­ nummer av Språkbruk återger vi tre av de anföranden som hölls på Nor­dis­ka­ språkrådets och forskningscentralens klar­språks­konferens på Hana­holmen i höstas.

Språkvården lever, utvecklas och förändras. En tydlig tendens i hela Norden i dag är en förskjutning i riktning mot språkpolitik och över­gripande handlingsprogram för att stärka modersmålens ställning. Också svenska språknämnden i Finland har beslutat utarbeta ett sådant handlings­program, och vi kommer säkert att ha anledning att återkomma till det senare i Språkbruk.

Men samtidigt behövs det också traditionell språkvård, och behovet ser som sagt ut att öka hela tiden. Det finns ingen risk för att vi ska sakna arbetsuppgifter och utmaningar under de nästa 25 åren.