Lektorn i svenska vid Helsingfors universitet, fil.lic. Helena Solstrand-Pipping avled i mars 1995 bruten av en lång sjukdom. Hon var född 1943.
Helena Solstrand-Pipping ägnade största delen av sitt liv, sin energi och sitt engagemang åt att arbeta för svenskan i Finland. Redan som studerande var hon aktivt med i arbetet vid Folkmålskommissionen och det som skulle bli Ordbok över Finlands svenska folkmål. Efter en period som assistent vid Nordica och arbete med bl.a. Runebergsordboken kom hon 1979 tillbaka på heltid till Suecanum och den nyinrättade Forskningscentralen för de inhemska språken.
Här verkade hon först som språkvårdare och var bland annat med om att skapa Språkbruk som tidskriftens första redaktionssekreterare. Hon var också med och startade språkbreven till Rundradion och medverkade i häftet Röst och språk som radion gav ut 1982. År 1983 återvände hon till dialektordboken som redaktör. Under en stor del av sin tid vid forskningscentralen medverkade hon också engagerat i de sommarkurser i finlandssvenskt språk och finlandssvensk kultur som ordnades för utländska studerande i undervisningsministeriets regi.
År 1990 utnämndes Helena Solstrand-Pipping till lektor i svenska vid Helsingfors universitet och övertog det lektorat vars förste innehavare var Hugo Bergroth. Hennes tid som lektor blev inte lång, men med sin entusiastiska personlighet hann hon göra ett djupt intryck på åtskilliga blivande nordister.
En förteckning av Helena Solstrand-Pippings huvudbefattningar säger emellertid bara en del om hennes insatser för svenskan i Finland, och ännu mindre om henne som människa. Hennes lyhörda språkgranskning har satt sina diskreta spår i en stor del av de senaste årtiondenas finlandssvenska skönlitteratur. Hon var en uppskattad uppläsare, bl.a. i radion, och gav själv ut en samling haikudikter. Genom kurser, artiklar, radioprogram och personliga kontakter har hon inspirerat språkbrukare av alla kategorier. Hennes forskning, som tyvärr avbröts alltför tidigt, har gett oss nya kunskaper framför allt om finlandssvenskan på 1800-talet. I all sin yrkesverksamhet, lika väl som i sitt privata umgänge, hade hon en sällsynt förmåga att kombinera livsbejakande glädje med seriöst engagemang.