Bara en kort tid innan, den 2 februari, hade han samlat vänner och gamla kolleger till 70-årsfest. Vi som deltog gladdes över att se Erik njuta av rollen som dagens medelpunkt, trots att det tog på hans krafter. Att det skulle finnas så lite tid kvar för att umgås förstod vi ändå inte.

Erik gjorde en betydande insats för svenskan och på svenska. Under åren som lärare och professor i svenska mötte han ett stort antal studenter. Även jag hörde till dem, senare blev vi kolleger. Mötet med Eriks grammatiksyn öppnade för ett nytt sätt att greppa grammatik. Den stapplande, stelbenta skolgrammatiken blev mer tolkningsbar och töjbar under Eriks grammatikundervisning. Vi som var unga studenter imponerades stort av de spontant uppskissade analyser som ibland krävt en större tavla än den som fanns på Svenska institutionen.

Flexibilitet var också i övrigt en del av Eriks sätt att vara och kommunicera. Ofta, ofta använde han ordet kanske, uttalat med ett omisskännligt åländskt sje-ljud.  För i Eriks tankevärld fanns det alltid möjligheter och alternativ, och han delade frikostigt med sig av sina idéer. Sedan var det mottagarens uppgift att enligt förmåga ta till sig av pärlorna.

Själv hade Erik varit en briljant studerande som enligt hörsägen kom in genom dörrarna till det gamla trähuset på Biskopsgatan, där Svenska institutionen fanns på hans studietid. Dörrarna gick ett par gånger och så var han lektor i svenska, innan många ens hunnit fatta vem denne unge ålänning var. Raskt gick han vidare och blev biträdande professor vid 29 års ålder och så småningom professor. Det var en tjänst han skötte till sin pensionering år 2012.

Eriks omedelbara prosa saknar lärda krusiduller och förmedlar tankens klarhet på ett ibland nästan poetiskt sätt.

Erik var först och främst grammatiker men nådde den stora allmänheten långt utanför sitt ämne. Under en lång rad år på 1990-talet fick alla blivande språkstuderande lära sig grunderna om allmän språkvetenskap och grammatik inför inträdesprovet till Åbo Akademi tack vare ett kompendium som Erik författat. Dessutom månade han om modersmålsundervisningen som läroboksförfattare och deltog aktivt i debatten om grammatikundervisningens vara eller inte vara. Flest läsare har ändå boken Grammatik från grunden bland de språk- och grammatikintresserade. Och ett annat stort bidrag för svenskan gjorde han som en av redaktörerna för standardverket SAG, Svenska Akademiens grammatik. Vidden av Eriks arbete för svenskan uppmärksammades då han tilldelades Svenska Akademiens språkforskarpris 2016.

Erik gjorde också en insats inom språkvården. Bland annat var han medlem i Svenska språknämnden i Finland 1979–2000 och stiftande ledamot av Hugo Bergroth-sällskapet. I tidskriften Språkbruk redde han ut till exempel subjektsregeln på ett, för Erik typiskt, lättläst och klarsynt sätt. Hans språkliga engagemang sträckte sig vidare till det religiösa språket och moderniseringsarbetet kring millennieskiftet.

Eriks omedelbara prosa saknar lärda krusiduller och förmedlar tankens klarhet på ett ibland nästan poetiskt sätt:

”Man kan faktiskt läsa en grammatik på samma sätt som man läser en detektivroman eller ett matematiskt-logiskt system. Det kan vara riktigt spännande att upptäcka likheter mellan satser som ser helt olika ut och olikheter hos satser som ser ut att vara likadana, att upptäcka att man med ett ändligt antal ord kan bilda ett oändligt antal satser, att upptäcka att språket aldrig blir färdigt utan förändras hela tiden, att upptäcka att språket speglar människans sätt att tänka, är en del av människan.”

Hans poesi handlade däremot om vardagen, och sonetten blev hans främsta uttrycksform. Där fångade han stunden och dagen genom att med en ofattbar kvickhet sammanfatta politiskt brännande frågor, ögonblicksbilder ur livet och inte minst begivenheter han deltog i. För oss som blivit vana vid en sonett som ett tack från publiken kommer tystnaden efter arrangörens slutord att ljuda högt – Erik fattas oss.