Det kan vara många avvägningar som måste göras innan en rekommendation kan utfärdas.
I den här artikeln ska jag gå igenom de viktigaste fallen av engelska inslag i våra texter och ge några språkliga råd för och reflektera kring de olika fallen. Inventeringen är på intet sätt fullständig, det handlar bara om nedslag i vanliga typfall. Beskrivningen av fallen utgår mycket från de frågor om engelska uttryck som Språkrådet i Sverige får till sin språkrådgivning.
Så är all engelska i svenska texter problematisk? Nej, inte alls, man kan börja med att konstatera att språkbrukarna i de allra flesta fall själva ser till att översätta de engelska orden eller få dem att fungera i en svensk kontext. Men i vissa fall blir det problem, framför allt när en skribent ska skriva begripligt för en vid läsekrets och dessutom kanske behöver böja ordet i plural. Då vänder sig skribenten ofta till språkvården för att få råd: Heter det en eller ett gameboy? Vad heter youtuber i plural? Vad blir empowerment på svenska? Som språkvårdare får man då ofta ha en pragmatisk hållning och ta ställning från fall till fall: Hur ser mönstren ut för den här typen av ord? Är det främmande ordet för etablerat för att ett svenskt förslag ska kunna få fotfäste? Det kan vara många avvägningar som måste göras innan en rekommendation kan utfärdas.
Frigör dig från engelskan
Den första frågan man bör ställa sig är förstås om man verkligen behöver ett engelskt uttryck eller om det redan finns ett svenskt ord att tillgå. I första hand rekommenderas ett befintligt svenskt ord, i synnerhet som ett ord som bygger på igenkännliga svenska ordled automatiskt är mer begripligt. Det finns t.ex. egentligen ingen anledning att använda spam när det finns ett svenskt ord skräppost som kan användas.
Finns det inget bra svenskt ord i bruk får man skapa ett. Steg ett är då att undersöka begreppet bakom ordet och vad det står för. Om det engelska uttrycket inte ger en bra beskrivning av begreppet, är det bättre att skapa ett eget svenskt ord än att bara försöka översätta det engelska. Ofta motiveras det också av att engelska uttryck är för oprecisa och flertydiga för att vara användbara, även i en direktöversättning till svenska. I engelskan används t.ex. det vaga uttrycket case manager i flera olika betydelser; det används även i den svenska vården men preciseras där hellre till vård- och stödsamordnare för att bli begripligt.
Finns det inget bra svenskt ord i bruk får man skapa ett.
Som språkvårdare får man väldigt ofta frågan: hur bör jag översätta det här engelska uttrycket? Det råd man då får ge är: frigör dig från engelskan, utgå från begreppet och fundera i stället på vad det är du vill säga!
Översatta fraser retar mest
Ger det engelska ordet däremot en bra beskrivning av begreppet, kan man enkelt göra ett översättningslån. Det är en vanlig metod, som i (dator)mus för mouse och affärsklass för business class. Översättningslån förekommer också på frasnivå, och märkligt nog är det ofta den typen av anglicism som retar flest människor. Som frasen ha en bra dag, vilken antas vara inspirerad av engelskans have a nice day. Just det uttrycket är helt idiomatisk svenska, så avogheten är lite svår att förstå.
Ett lån av original som adjektiv, som i originala spel (av eng. original games), skaver möjligen lite mer. Men problemet är mer stilistiskt; lånet utgör knappast något problem för begripligheten eller den språkliga hanteringen.
I vissa fall konkurrerar ett nytt översättningslån med en äldre svensk betydelse. Vi känner alla till fall som karaktär (av character) för ’rollfigur’, familjär (av familiar) för ’bekant’, kredit (av credit) för ’erkännande’ och atlet (av athlete) för ’idrottare’. Ibland ligger betydelserna nära varandra, som för karaktär, ibland ligger de långt från varandra, som för kredit. Oavsett vilket är det relativt sällan som betydelsekrockarna utgör något stort problem.
Väldigt ofta finns det alltså svenska ord att tillgå. En del sådana ord har dock lite svårt att hävda sig i vår internationella värld, trots att de faktiskt är etablerade. Därför är det i dag också ganska vanligt att ett engelskt och ett svenskt ord används parallellt, som food processor och matberedare, airbag och krockkudde eller defibrillator och hjärtstartare.
Inte sällan använder vi dessutom ett engelskt ord för att skilja på olika betydelser av ett motsvarande svenskt ord: man skiljer t.ex. datavärldens underbetydelse av engelskans script från film- och bokvärldens genom att använda skript i det första fallet och manus endast för den senare betydelsen.
Försiktigheten inför det svenska handlar många gånger om att man inte vågar översätta ett engelskt uttryck, för att man inte riktigt vet vad begreppet bakom står för och tror att uttrycket har en annan eller precisare innebörd än det faktiskt har i källspråket. Det gör att många hellre talar omsystems engineering consultant än systemingenjör, case study snarare än fallstudie osv.
Orden måste anpassas
Ibland kan det trots allt vara svårt att hitta ett bra svenskt ord för ett begrepp med engelsk benämning. Hur hittar vi t.ex. svenska ord för crowdsourcing, all inclusive och cover? Källspråkets ord kan också av andra skäl vara så inrotat att det knappast längre går att ersätta. Då ska vi självfallet låna in och integrera de engelska orden i svenskan. Vissa ord är lätta att integrera, andra lite svårare. Men så fort vi lyckats med det, är de engelska orden egentligen inte farligare eller svårhanterligare än vilket svenskt ord som helst.
Man kan konstatera att strategierna för anpassning för övrigt är lite olika i de nordiska länderna. Medan t.ex. islänningarna är kända för att ta fram ersättningsord (som ábreidha för cover), lägger norrmännen i stället mycket krut på ortografisk anpassning (som ketsjup). Svenskan intar lite av en mellanställning och blandar principerna mer. Nedan följer några korta kommentarer om hur anpassningen ofta ser ut i svenskan.
Vårt behov av svensk böjning är liksom inprogrammerat i våra hjärnor.
Till att börja med måste substantiv åtminstone få genus och kunna böjas. Heter det en eller ett fan? Ja, det kan t.ex. påverkas av genus för ett motsvarande eller liknande ord i svenskan: en laptop är analogt med en dator. Faller sig inte det naturligt är det vanligt att främmande ord får t-genus.
Plural-s är de facto mycket vanligt för engelska lånord i svenskan och ett antal fall redovisas i SAOL, som tanks och tricks. Men för många ord fungerar plural-s dåligt vid bestämd form: två designers, de där designersarna? Vårt behov av svensk böjning är liksom inprogrammerat i våra hjärnor. Därför undviker vi normalt plural-s. Böjningar som servers och routers blev följaktligen rätt snabbt servrar och routrar när vi tog in de orden. Men för alla ord går det inte lika lätt, inte minst av uttalsskäl. En youtuber, flera youtubrar? Nja, för ett sådant ord, liksom för partner och copywriter, kan det vara bättre att ha samma form i både singular och plural: flera youtuber, de där youtuberna. En annan vanlig lösning är förstås att lägga till ett böjningsbart efterled: en forehand, flera forehandslag.
Date blir dejt
Vidare görs ordtypen doping, mobbing om till dopning och mobbning enligt svenskt mönster, men inte alltid: tajming, tripping, clearing, joggingskor, camping får normalt behålla -ing, oftast av uttalsskäl. Men självklart är det inte. Orden med -ning fungerar nästan alltid i skrift, men lite sämre i talspråk, kan man sammanfatta.
För andra ordklasser, som verb och adjektiv, går anpassningen närmast av sig självt. Där blir den morfologiska anpassningen närmast obligatorisk för att vi ska kunna använda orden i ett svenskt sammanhang: to style blir stajla, flashy blir flashig osv. Med de anpassningarna följer lätt andra anpassningar i uttal och stavning efter.
Självklart är det inte.
Stavningsanpassningar motiveras ibland också av att det blir lättare att bilda andra ord och ordformer av lånorden. Ett känt exempel är engelska ord på stumt slut-e, som date, där data och datea känns svårhanterliga som svenska verb. Dejta, dejtare och dejtning fungerar bättre. När sådana försvenskade stavningar underlättar böjningen, har de också lättare att etableras.
Några ord, som safe för ’säker’, ’trygg’, använts oböjt och behöver därför inte anpassas: ”De känner sig helt safe.” I andra fall kan ett ord anpassas i en betydelse (lajv i rollspel) men behålla den främmande stavningen i en annan (live i musiksammanhang) – för att skilja betydelserna åt.
Ibland vacklar vi i stavningen, kanske för att vi inte vet hur vi egentligen ska uttala ett ord, som i de gamla exemplen triller eller thriller (om man inte vill säga rysare). Eller för att vi tvekar mellan en ”internationell” stavning och en som är anpassad till våra regler för dubbeltecknad konsonant: vi skriver jobb men pub och tvekar lite vid web(b). Ibland har vi dubbelkonsonant i böjda och avledda former, ibland inte: shop, shoppare men pub, puben.
Ihop eller isär?
Går vi över till ordbildningsfrågorna, är blandlån där enkla svenska och engelska ordled och suffix paras ihop, som coolhet, knappast problematiska. Lite värre är det med flerordiga engelska lån. Skriver man drop in-mottagning, drop-in-mottagning eller kanske dropinmottagning? För just det exemplet är svaret inte självklart. Men ju mer etablerat ett engelskt uttryck är i svenskan, desto naturligare att skriva ihop det i ett ord: kickoff, offpist, och skriva sammansättningar med det utan bindestreck: kickoffevenemang, offpiståkning.
Är youtuber eller youtubare bäst?
Man kan i en sådan bedömning gärna börja med att titta på det engelska bruket, t.ex. i tjänsten onelook.com där man får upp ett stort antal engelska ordböcker i samma träfflista. Inte sällan ser man då att utvecklingen i engelskan faktiskt är densamma: ju mer etablerade och fasta uttrycken är, desto troligare att de med tiden övergår från särskrivning (kick off) eller sammansättning med bindestreck (kick-off) till hopskrivning i ett ord (kickoff).
Slutligen kan man ställas inför frågor om lämpliga avledningar: Är youtuber eller youtubare bäst? Båda har sina argument, men eftersom youtuber är så etablerat i svenskan är antagligen en youtuber, flera youtuber den mest pragmatiska lösningen.
Svenskt mönster vid engelska citat
Så långt lånorden. Ibland citerar vi tillfälligt engelska ord, fraser, meningar eller kortare textstycken, med citattecken runt (eller med kursiv för ord och fraser). Så länge det handlar om ett svenskt textsammanhang bör vi då använda svenska skrivkonventioner, t.ex. med svenska citattecken (”word”). Observera att en del ordbehandlings- och skrivprogram automatiskt omvandlar citattecken till engelska (“word”) vid engelsk text.
Flerordiga engelska bok- och filmtitlar o.d. skrivs som bekant ofta med stor bokstav på alla ord (utom prepositioner och andra formord). I en svensk text kan man följa den konventionen, men det går även bra att följa svenskt mönster med stor bokstav på bara första ordet: Mightier Than the Sword eller Mightier than the sword, alltså.
Den intressanta situationen i dag är att den stora majoritet som kommunicerar på engelska inte har engelska som modersmål.
I allt fler sammanhang skriver vi helt på engelska: i en uppsats eller avhandling på högskolan, i e-brev till utländska kollegor. Särskilt i de akademiska sammanhangen bör man då vinnlägga sig om en korrekt engelska. Engelskspråkiga svenska avhandlingar och artiklar får ibland dåligt rykte just på grund av undermålig engelska. Det gäller alltså att tänka på samma sätt som med svenska texter: språkliga brister riskerar att dra ner intrycket av innehållet.
I rent engelska texter är det förstås engelska skrivkonventioner som gäller. Men den intressanta situationen i dag är att den stora majoritet som kommunicerar på engelska inte har engelska som modersmål. I så kallad Majority English kan därför andra konventioner råda. Om en svensk och en finsk kollega i samma koncern skriver engelska till varandra, ska de t.ex. använda komma eller punkt (eller mellanslag) som tusenavskiljare i sina sifferuppgifter? Kanske det senare, i synnerhet som komma faktiskt inte alltid är standard i engelsktalande länder.
Den som känner sig osäker på engelskan och hellre vill skriva på svenska har ofta goda möjligheter att få sin text översatt. Ett råd är då att se upp med tjänster som Google översätt. Många skolelever och högskolestudenter använder sådana tjänster i sitt engelska skrivande, med ibland katastrofala resultat (bl.a. beskrivet av Kent Fredholm i licentiatuppsatsen ”Eleverna, datorn och språket”, Stockholms universitet 2015). För enskilda fraser och uttryck kan man ha god hjälp av lexikon liksom av översättningsminnen och parallellkorpusar. Men hela texter översätts än så länge bäst av professionella översättare.
Hur blir det i framtiden?
Hur det blir med engelskan i Sverige på lite längre sikt är svårt att sia om. Det vi vet är att det sakta blir alltmer engelska. Men vi får också allt fler översättningsredskap, och många andra språk som arabiska och kinesiska tränger sig på i vår globala värld.
Vi har väldigt lätt för att försvenska orden och därmed ännu mer göra dem till våra egna.
Vi blir samtidigt allt bättre på engelska, som i dag kan beskrivas som ett slags officiellt andraspråk i Sverige. Det innebär å ena sidan att vi gärna skriver och uttalar orden som i engelskan. Samma utveckling ser vi allmänt för främmande namn, som numera nästan alltid stavas och läses ut som i källspråket. Å andra sidan är engelskan så hemtam att vi närmast ser den som en del av svenskan, vilket gör att vi har väldigt lätt för att försvenska orden och därmed ännu mer göra dem till våra egna. Det är bra, för med anpassade ord slipper vi krockande språksystem – och får egentligen bara fler ord i svenskan.