Fråga: Jag har blivit uppmanad att byta ut ordet hearing mot ”höring” i en av mina texter. Hur är det, har ordet höring genom skandinavisk påverkan börjat tränga in i svenskan? Enligt SAOL heter det ju hearing, -en -ar. Ordet förekommer i själva verket rätt ofta i översättningar (fi. kuulemistilaisuus), så därför vore det välkommet med ett rättesnöre. Utfrågning har en särskild betydelsenyans som gör att det inte nödvändigtvis fungerar som ett alternativ. Finns det eventuellt andra lösningar man kunde tänka sig?
Svar: Det förefaller högst troligt att den person som kommenterat ordet hearing i din text och velat ersätta det med ”höring” är påverkad av främst norskan. Ordet höring är tydligen det gängse ordet för eng. hearing i norskan, men i Norstedts skandinaviska ordbok (2002) ges de svenska motsvarigheterna remiss; hearing, förhör. Enligt svensk ordbildning skulle verbalsubstantivet av höra för övrigt bli hörning, inte ”höring”.
Om hearing har Catharina Grünbaum (språkvårdare på Dagens Nyheter) skrivit följande: ”Hearing passar riktigt dåligt in i det svenska stavnings- och uttalssystemet. Det kan ersättas med förslagsvis förhör (ibland utskottsförhör), utfrågning eller frågestund – tre ord med lite olika valör som vart och ett ger större precision åt sammanhanget.” (Språkbladet 2001, s. 73).
I den senaste upplagan av Svenskt lagspråk i Finland, Slaf (2004) ges följande alternativ till finskans kuuleminen: utfrågning, frågestund eller omskrivning medhöra (t.ex. höra sakkunniga).
Finskans kuulemistilaisuus kan, enligt Slaf, lämpligen översättas med diskussionsmöte, frågestund, informationsmöte. Men, beroende på sammanhanget, är det ofta nödvändigt med en omskrivning.
Undvik alltså inte bara det norskpåverkade ”höring” utan helst också hearing, trots att det förekommer i Svenska Akademiens ordlista (SAOL).