En av de viktigaste faktorerna som påverkar språkens livskraft i tvåspråkiga regioner är vilket språk talarna av minoritetsspråket och majoritetsspråket använder sinsemellan. Forskning visar att språkgrupperna kommunicerar på majoritetsspråket även i de regioner där båda språkgrupperna läser varandras språk i skolan. Som det ofta förklaras är orsaken till detta att minoritetsspråkstalarna i allmänhet uppnår en högre kunskapsnivå i majoritetsspråket än omvänt. Dominans av majoritetsspråket i mellangruppskommunikation kan emellertid ha olika negativa följder. Å ena sidan kan minoritetsspråket trängas ut ur vissa domäner, och dess talare kan känna att deras språk är mindre värdefullt, något som kan leda en nedvärdering av språket. Å andra sidan kan talarna av majoritetsspråket få intrycket att de kan klara sig bra i livet utan att kunna minoritetsspråket, något som kan minska deras motivation i att få högre kunskap i minoritetsspråket. I det långa loppet kan processen vara hotande också för bevarandet av den språkliga mångfalden. Därför är det viktigt att veta mer om dess bakgrund.
Vilket språk använder finskspråkiga gymnasister med svenskspråkiga?
Vi utförde en enkätundersökning bland 577 finskspråkiga gymnasister i tre nyländska kommuner (Borgå, Vanda och Kervo). Den genomsnittliga åldern hos dem som svarade var 18 år och 62 procent var flickor.
Respondenterna tillfrågades vilket språk de i allmänhet kommunicerar på med svenskspråkiga.Variabeln mättes med en femgradig skala från 1 = enbart på finska till 5 = enbart på svenska. Skalans medelvärde var 1,35 vilket indikerade att respondenterna mycket sällan använder svenska i sin kommunikation med svenskspråkiga.
Respondenterna ombads också på en femgradig skala ange hur väl de hanterar vissa situationer på svenska, t.ex. hur lätt det är att ge vägbeskringar på svenska eller skriva e-post på svenska till en vän (1 = mycket svårt och 5 = verkligen lätt). Skalans medelvärde var 2,80 vilket visar på en medelhög kunskap i svenska.
Dessutom utvecklades fem skalor som mäter vilken respons respondenterna får från svenskspråkiga när de försöker tala med dem på svenska. Respondenterna måste indikera till exempel om svenskspråkiga är glada och uppmuntrar dem att tala svenska. Svaren skulle anges på femgradiga skalor (1 = håller inte alls med och 5 = håller helt med) som summerades till en summavariabel vars reliabilitet var bra (α = .67). Skalans medelvärde var 3,04 som visade en medelpositiv återkoppling från svenskspråkiga.
Vi ville undersöka hur de olika variablerna, som kunskaper i svenska, återkoppling från svenskspråkiga, kommunens språkliga sammansätning och kön, förklarar språkanvändning i umgänge med svenskspråkiga. Vi genomförde därför en linjär regression med ”språk med svenskspråkiga” som beroende variabel. Regressionen var signifikant och förklarade 29 procent av variansen i den beroende variabeln, R2 = .29, F(6,507) = 33.96, p < .01. Med andra ord kunde våra bakgrundsvariabler till en tredjedel förklara varför de finskspråkiga respondenterna använder svenska med svenskspråkiga.
När vi tittade närmare på resultaten visade de att kön inte var en signifikant förklarande variabel (p = .62), dvs. det finns ingen skillnad mellan pojkar och flickor i språkbeteendet gentemot svenskspråkiga. Förvånande nog var kommunens språkliga sammansättning inte heller signifikant. Det betyder att respondenterna i Borgå inte skiljde sig från respondenterna i Kervo (p = .90) och Vanda (p = .19) när det gäller användning av svenska med svenskspråkiga. Det är överraskande, eftersom det finns väsentliga skillnader mellan kommunerna såväl i svenskans status som i andelen svenskspråkiga.
Däremot var kompetens i svenska (B = .19, p < .01) signifikant vilket visade att högre kompetens i svenska är associerad med en mer frekvent användning av språket med svenskspråkiga. Likaledes var också återkoppling från svenskspråkiga (B = .28, p < .01) signifikant vilket betydde att en positiv återkoppling från svenskspråkiga leder till mer användning av svenskan i mellangruppskommunikationen. Dessutom indikerade regressionen en signifikant interaktion (B = .22, p < .01) mellan dessa två variabler, dvs. kompetens i svenska och återkoppling från svenskspråkiga har en kombinerad effekt på vilket språk våra respondenter använder med svenskspråkiga.
Resultaten sammanfattas i figuren nedan. Den visar att låg kompetens i svenska väldigt sällan leder till användning av svenska i mellangruppskommunikation. Samtidigt är det karakteristiskt att en högre kompetens i svenska leder till användning av svenska med svenskspråkiga mycket oftare bland dem som får positiv återkoppling från svenskspråkiga. I själva verket är det nästan ingen skillnad mellan respondenterna med låg och högre kompetens i svenska om man inte beaktar återkopplingen.
Beräknade värden av den beroende variabeln enligt kompetens i svenska och respons från svenskspråkiga. (1 = använder enbart finska med svenskspråkiga, 5 = använder enbart svenska med svenskspråkiga.)
Visserligen finns det åtskilliga faktorer som påverkar språkanvändningen i kommunikationen mellan svenskspråkiga och finskspråkiga. Denna undersökning visar en av de faktorer som påverkar finskspråkigas beteende i detta avseende, nämligen vilken sorts respons de finskspråkiga får från svenskspråkiga när de försöker tala svenska. Resultaten tyder på att positiv respons höjer användningen av svenska som verktyg för mellangruppskommunikation.
Det upptäckta fenomenet är speciellt betydande i ljuset av två andra jämförelser. För det första använder finskspråkiga unga mycket sällan svenska när de är i kontakt med svenskspråkiga. Detta resultat väcker förvisso viktiga frågor om skolsvenskan i finska skolor: Varför använder respondenterna svenska så lite trots att de läst svenska 3–5 år i skolan? För det andra, vilket är mer överraskande, varför använder respondenterna i Borgå inte mer svenska med svenskspråkiga än vad respondenterna i Vanda och Kervo gör, trots att de har mycket mer kontakt med svenskspråkiga, och trots att svenskan har en väsentligt starkare ställning i Borgå än i de två andra kommunerna? Det visar att svenskspråkiga anpassar sig till finskan oberoende av språkmiljön: Det spelar ingen roll om svenskan har officiell ställning i kommunen eller inte, och det har också liten betydelse om svenskspråkiga utgör en tredjedel av den lokala befolkningen eller bara en liten del.
Det är klart att vi behöver mer forskning om bakgrunden till hur kommunikationen mellan svenskspråkiga och finskspråkiga fungerar, och vi borde undersöka vilka andra faktorer som kunde leda till en mer balanserad språkanvändning mellan språkgrupperna. Samtidigt påvisar den här studien att det finns en faktor som kan öka svenskans användning bland finskspråkiga, nämligen återkoppling. Finskspråkiga som har tillräcklig kunskap i svenska och får positiv återkoppling är mer benägna att använda språket än de som inte får återkoppling. Alltså: Ge respons och uppmuntra. Annars går det inte.