I motsats till många andra vetenskaper behöver medicinen inte ständigt hålla på med namngivning, eftersom de fundamentala kroppsdelarna och kroppsliga funktionerna har fått sina namn för länge sedan i antikens Grekland där Hippokrates och Aristoteles skapade många av de termer som används än i dag. Romarna tog över grekernas lärdomar och behöll också de grekiska termerna, eftersom latinet saknade benämningar på bland annat sjukdomar. Dagens medicinska upptäckter som kräver nya ord görs på områden i medicinens periferi: inom biokemi, farmakologi och genetik, och där är engelskan dominerande språk.

Det medicinska språkets gamla anor och viktiga betydelse för människan gör alltså dess förhållande till allmänspråket mycket intim. Också i svenskan har många av de gamla främmande orden blivit en så naturlig del av språket att vi sällan reflekterar över dem. De flesta tycker dessutom att det bara är bra att vokabulären är så internationell, för då förstår läkare och patient varandra var de än råkar befinna sig i världen. Termerna på främmande språk anses därtill ofta vara exaktare; många av de svenska folkliga benämningarna är missvisande. Det gäller t.ex. ordet barnförlamning. Sjukdomen kan drabba vem som helst, inte bara barn. Namnet polio har därför rekommenderats sedan 1950-talet. Ordet är egentligen en kortform av poliomyelit, som består av grekiskans polios 'grå' och myelos 'märg', som berättar om att det handlar om en inflammation i ryggmärgens gråa substans.

Men ibland sitter de främmande orden illa i munnen på oss. Uttalet kan vara ett problem. I Finland där många läkare–patient-samtal går på finska är det dessutom lätt hänt att man följer finskans uttalsmönster när man på svenska vill återge det som doktorn sagt. Så när man är bjuden på kalas eller middag kan det hända att man berättar för det svensktalande värdfolket att man fått ”keliakii” och inte tål ”gluteen” och att man till råga på allt elände har en ”kysta” i knävecket eller smärtsam ”iskias” som gör att man inte kan sitta ordentligt. På svenska bör alla de här orden uttalas på ett lite annorlunda sätt än i finskan. Gluten uttalas /glu:ten/ med långt u-ljud, celiaki uttalas helt regelbundet med s-ljud i början och trycket på det sista i-et, /seliaki:/. Cysta uttalas /systa/ med s-ljud och ischias /iʃʃias/ med sje-ljud.

Och så har vi de verkliga ordförvrängningarna, missuppfattningarna och språkliga ombildningarna. Jag har under åren samlat en hel del förvrängningar av medicinska ord, och tack vare ett upprop på Facebook hösten 2012 har min samling nu utökats ordentligt. Här följer några nedslag i den rika floran av medicinska ordförvrängningar.

Är du paraplyserad?

Många minns säkert episoden i ”Emil i Lönneberga” när Emil målar sin syster Ida blå och säger att hon fått ”tyfis” och menar tyfus. Det är ett exempel på en vanlig typ av felsägningar, närmare bestämt fonetiska. Andra exempel är ”lavärmang” för lavemang,”infrakt” för infarkt,”inkontingens” för inkontinens, ”sporiasis” för psoriasis,”penecillin” eller ”picillin” för penicillin,”ångnest” för ångest och ”perniös anemi” för perniciös anemi.

Att medicinska ord lätt förvrängs beror också på att de är främmande för språkbrukarna som gärna gör associationer till någonting mera närliggande. En person som får diagnosen angina pectoris kanske tror att det heter ”angina pectus”, eftersom Pectus ännu fram till för något år sedan var en populär halstablett, och angina är någonting som i allmänhet har att göra med halsen. Kateter blir lätt ”kateder” för att det är ett bekant ord för alla som gått i skola. I min barndom på 1970-talet hörde jag en gång om en person som hade insjuknat i ”kansler”. Då var nämligen cancer fortfarande ett ganska nytt ord – många talade om kräfta. En cancerpatient behandlas ibland med radium, som jag hört kallas för ”radiobehandling”.  En radio är ju trots allt en apparat man oftare känner till än en radiumkanon på en cancerklinik.

Andra exempel på mer vardagsnära former av medicinska ord är ”intranervöst” för intravenöst, ”Aspebergs syndrom” för Aspergers syndrom, ”paraplyserad” för paralyserad, ”undulatfeber” för undulantfeber (numera mycket sällsynt infektionssjukdom med långvarigt böljande feber) och ”bikinimask” för binnikemask. Rubriken på den här artikeln, ”hjärta tack”, är också ett exempel på det här. Det handlar förstås om en misstolkning av hjärtattack. Den person som benämnde åkomman ”hjärta tack” tänkte sig kanske den här plötsliga rubbningen i hjärtverksamheten som ett hjärtats tack och farväl.  

Språkbrukarna strävar också efter bästa möjliga effektivitet i språket. Obegripliga konstruktioner får ge plats åt andra som fyller en bättre funktion. Det är så folketymologierna har kommit till, t.ex. det rätt etablerade ordet ”ryggmatism” för reumatism. Hit kan man säkert också räkna ”menssituation” för menstruation, ett uttryck belagt i Borgå.

Rönkla lungorna

Ibland beror feluttal på hyperkorrektion: feber blir ”feberg”, kamfer blir ”kamfert”, protes blir ”protest” och fantomsmärta blir ”fantomensmärta”. Epilepsi kan i sin tur bli ”epilepsid” – att jämföra med andra medicinska ord som slutar på -id, som baktericid, glykosid och sulfonamid.

Det finns också ordförvrängningar som fått en viss lokal spridning. I Sibbo är det vanligt att man går på ”rönkelundersökning” för att ”rönkla” t.ex. lungorna. Det är alltså substantivet röntgenundersökning och verbet röntga som avses. Även uttalet ”röntgel” förekommer där.

Vissa felsägningar och förvrängningar av medicinska ord torde vara utslag av patienthumor. Man ”kalopsar” (i stället för kollapsar), man har sin miljonte ”blåsgitarr” (för blåskatarr) och kanske har man drabbats av ”sömnakne” (sömnapné).

Den vedertagna frasen ”kärt barn har många namn” stämmer också in på medicinska ord. Många är orden för öroninflammation, som särskilt drabbar barn. ”Öroninflation” och ”öroninformation” hör till de roligare ordförvrängningarna för att beteckna denna inte alls roliga åkomma. Ur barnamun kommer många vitsiga ord, och självklart handlar det för det mesta om ofrivillig komik. Barn uttalar orden som de uppfattat dem eller efter sin språkliga förmåga: någon åker med ”bambulans” till sjukhuset (ambulans) och någon annan kan ha drabbats av ”herpules” på läppen – en sammanblandning av sjukdomsnamnet herpes och Herkules, även känd som Herakles, dvs. Zeus son.

 

Fler förvrängningar av medicinska ord tas emot på adressen rune.skogberg[at]gmail.com.