Hen är ett bra ord. Men särskilt nytt är det ju inte. Det kan spåras till mitten av nittonhundratalet. Dess ursprung är höljt i dunkel. Det första skriftliga belägget kommer från mitten av sextiotalet, men det finns muntliga vittnesmål om att ordet åtminstone diskuterades som idé så tidigt som på femtiotalet. Idén förkastades dock av de svenska språkvårdarna. Sedermera professorn i allmän språkvetenskap, Karl-Hampus Dahlstedt, skrev exempelvis pessimistiskt att det skulle vara en ”besvärlig operation” att införa det i ett så pass stabilt pronomensystem som det svenska. Nog är det stabilt alltid, det har sett ungefär likadant ut genom seklerna. Senaste gången något hände i det var faktiskt när pronomenet I började uttalas ni, och det var för ungefär fyra hundra år sedan. Så nog låg det något i Dahlstedts uttalande. Men pessimismen fungerade ju också, som pessimism plägar, som en självuppfyllande profetia – vem ville eller vågade lägga ner kraft på något som redan var utdömt på förhand, av en språkprofessor dessutom?
Varifrån kom ordet då? Ja, med tanke på de fåtaliga beläggen kan man naturligtvis ingenting säkert veta. En av huvudhypoteserna är att det helt enkelt är ett lånord från finskan. Nu brukar ju inte sverigesvenska låna in så alldeles särdeles mycket ord från finskan, med i det här fallet är det inte otroligt med tanke på att finska språket är ett av de få språk som ligger geografiskt och kulturellt nära Sverige som har ett könsneutralt pronomen att låna ut. Enligt hypotesen skulle alltså finskans hän ha stavats om till hen. Kanske för att det lät svenskare, kanske för att ge sken av att ordet är ett mellanting mellan han och hon på vokalplanet. E är ju en vokal som ligger mellan a och o i den alfabetiska ordningen.
Hen-debatten i Sverige
Artikeln som jag var med och skrev under publicerades sedermera i Svenska Dagbladet. Både barnboken och debattartikeln väckte stor uppmärksamhet och var med och drog igång den stundtals ganska upphettade debatt om det nya ordet hen, som sedan följde.
Inte sedan du-reformen på sextiotalet eller debatten om språktest för invandrare i början av tjugohundratalet visade svenskarna ett så stort engagemang kring en språkfråga. Debatten var som mest intensiv under vårvintern, men blossade med ojämna mellanrum upp gång på gång under hela 2012.
Det visade sig att det lilla ordet hade lika många fiender som vänner, och debatten som gavs utrymme i såväl radio, teve och tidningar som bloggar, tidningarnas kommentarsfält och andra sociala medier var stundtals mycket aggressiv och upphettad. Förespråkarna tyckte att ordet var ett befriande och praktiskt ord, medan motståndarna tvärtom tyckte att det var ett förtryckande språkpolisiärt övergrepp.
Politiskt slagträ
Ordet blev snabbt indraget i en inhemsk könspolitisk debatt. Även om ordet alltså har funnits ett femtiotal år var det först på tjugohundratalet som det verkligen började användas i någon större utsträckning. Då struntade några grupper och personer i den förändringspessimistiska språkprofessorns profetia, och började helt sonika använda det. Många av dessa hade en könspolitisk agenda.
Transpersoner tyckte att det var en elegant lösning på deras pronomenproblem – ordet passade utmärkt att använda om personer som varken kunde kallas hon eller han. Queerfeminister tyckte att ordet på ett mycket konkret sätt visade vägen mot ett samhälle där inte kön ska bestämma vem du kan vara eller hur du väljer att leva och älska. Genuspedagoger, som förläggarna av Kivi och monsterhund, tyckte att ordet var bra för att ge barn god litteratur som inte återskapar begränsande flick- och pojkroller. En hel del andra, som kanske sympatiserade med ordet eller kanske bara tyckte att det var ett fullgott och kort alternativ till dubbelformen hon eller han, tyckte också att ordet var ett värdefullt nytillskott i svenskan.
Men ordet väckte alltså också en hel del mycket negativa känslor, och även om de motståndare som gick ut i medierna var en blandad kompott av skjutjärnsjournalister (Jan Guillou), akademiledamöter (Horace Engdahl) och tonårsidoler (Nicklas Wahlgren), så fanns en grupp med en tydligare politisk koppling, nämligen Sverigedemokrater. Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti, som kom in i den svenska riksdagen vid valet 2010. De tyckte illa om ordet eftersom de upplever det som ett otillbörlig tvångsmässig vänsterfeministisk indoktrinering. Men i och med sin högerextrema politik har partiet blivit lite av en Svarte Petter, ett parti de andra partierna varken vill liera sig eller associeras med. Det här kan ha påverkat opinionen till hens fördel. Då Sverigedemokraterna så tydligt har profilerat sig som pronomenets fiender, har ordet fått nya vänner, enligt logiken att din fiendes fiender är dina vänner. Genom att visa att man gillar hen, kan man alltså samtidigt signalera att man ogillar Sverigedemokraterna. Hen-motståndare har därefter också utmålats som bakåtsträvande och löjeväckande konservativa i bland annat seriestrippar och i satirprogram på teve.
Ordets etablering i Sverige …
Ordets tillskyndare började använda det i alla möjliga sammanhang. Jag tyckte att det dök upp överallt. Mina studenter använde ordet i sina hemtentor, och chefen använde det i ett medarbetarsamtal. Men jag såg det också användas i större, mer offentliga sammanhang. Än i en kärleksroman, än i en reklamkampanj. Än i en operaaria, än i en interpellationsdebatt. Som forskare var jag tvungen att ställa mig skeptisk till mina iakttagelser. Även om jag tyckte att jag såg hen överallt, kanske det bara vara en effekt av att jag var så insyltad och intresserad. Kanske var dessa förekomster enstaka undantag?
Genom ett stipendium från Svenska akademien fick jag möjlighet att systematiskt undersöka hur mycket hen hade börjat användas i den svenska offentligheten. I vilken grad användes det av journalister, myndigheter, politiker och studenter när debattens vågor hade lagt sig?
Det visade sig att särskilt journalister och studenter prövade ordet. Bland politikerna var det framförallt de på vänsterkanten som utnyttjade det nya ordets potential. På myndigheternas webbplatser lyste det helt med sin frånvaro.
Förekomster fördelat på tidning och månad.
… och i Finland
Med viss förvåning hade jag under hen-debatten lagt märke till att inte bara svenska, utan också utländska medier tyckte att frågan var spännande. De verkade se den som ett exotiskt tecken på Sveriges historiskt sett radikala och starka könsrollspolitik. Artiklar skrevs i engelskspråkiga medier, språkvårdskolleger blev intervjuade såväl av franska som baltiska medier. Nyheten nådde så långt bort som till Asien: India Sunday Times publicerade en nyhetsnotis.
Inte så konstigt om också finlandssvenska medier rapporterade om debatten! Hufvudstadsbladet hade exempelvis en hel serie artiklar om och kring debatten. Men till skillnad från de som talar engelska, franska eller något baltspråk, kan ju finlandssvenskarna inte bara läsa om ordet, utan också pröva det. När jag var klar med min sverigesvenska undersökning hade jag möjlighet att undersöka i vilken grad finlandssvenskar hade gjort just det.
Frågan var alltså om ordet inte bara hade färdats över Östersjön från Finland till Sverige någon gång på nittonhundratalet, utan om det också några decennier senare har färdats tillbaka till Finland och finlandssvenskan?
Även om det sedan Hugo Bergroths tid har funnit en stadig strävan inom den finlandssvenska språkvården att hålla finlandssvenskan nära sverigesvenskan, är det ju inte självklart att de finlandssvenska språkbrukarna plockar upp alla sverigesvenska språkliga nyheter, särskilt inte om de upplevs som kontroversiella. Också pronomenets likhet med det finska hän kunde ha påverkat. Å ena sidan kunde man anta, som Charlotta af Hällström-Reijonen gör i en artikel i Pohjola-Norden, att finlandssvenskarna ju vet att det kan vara ”praktiskt att använda det könsneutrala hän”. Att införliva finska ord i finlandssvenskan är ju också något som finlandssvenskarna är bra på, till Hugo Bergroths och den finlandssvenska språkvårdens förtvivlan. Å andra sidan kan man då tänka sig att det också finns en grupp finlandssvenska språkbrukare som just av den anledningen, att ordet verkar vara en fennicism, tvekar att börja använda det.
För att få fakta i målet sökte jag med hjälp av ett elektroniskt pressarkiv igenom två finlandssvenska tidningar: Hufvudstadsbladet och Nya Åland. Jag sökte igenom dem på jakt efter alla förekomster, men sorterade bort de som hade med debatten att göra och behöll endast så kallade äkta förekomster, alltså de gånger som hen faktiskt användes, och inte bara diskuterades.
Och visst användes det! Många gånger för att syfta på specifika människor, av kött och blod. Tjänstemän kan vara av båda könen, det framkom tydligt i en insändare i Nya Åland i januari som berättade om en färjetur med förhinder där “Tjänstemannen började med att säga något direkt felaktigt, hen kläckte ur sig att Cinderella skulle avgå från Långnäs.” Ett fåtal gånger var personen en transperson, som när Hufvudstadsbladet skrev om filmaren Ester Martin Bergsmarks film Pojktanten i maj. En hel del gånger användes hen för att syfta på en hel kategori människor, som hade kunnat vara både kvinnliga och manliga. I april månad publicerade exempelvis Hufvudstadsbladet en artikel om ätstörningar där det stod att det inte alltid syns ”på en människa om hen är sjuk”.
När jag räknat samman alla förekomster kunde jag se en hel del spännande trender. Exempelvis en utveckling över tid, som visade ordets väg över Östersjön. Först vadade pronomenet iland på ögruppen i mitten av innanhavet, Åland, innan det nådde fastlandet. Det var nämligen i Nya Åland som pronomenet först började användas, tre gånger i december. Först i januari hade det anlöpt Helsingfors hamn, och gjorde premiär i Hufvudstadsbladet i en artikel om alkoholism. Pronomenet verkade föredra fastlandet: Nya Åland använde det någon gång varje vecka under våren, men tappade intresset helt i maj. Medan Hufvudstadsbladet, efter sin något sena start, verkade riktigt förtjust och klämde in det i fler och fler artiklar under vårmånaderna, med ett all time high i maj med över tjugo förekomster.
Sammanlagt blev antalet hen under våren drygt sjuttio, fördelade på nästan fyrtio artiklar. Jämfört med alla andra personliga pronomen som förekommer, eller alla möjliga gånger som hen skulle ha kunnat användas, var det naturligtvis ett försvinnande litet antal. Men nu var ju frågan främst om hen, efter sverigesvenskt mönster, hade införlivats i det finlandssvenska tidningsspråket. Så den relevanta referensen är väl bruket av hen i sverigesvenskt tidningsspråk.
Genomsnittligt antal hen i de sverigesvenska respektive finlandssvenska tidningarna under december 2012 till och med maj 2013.
När jag jämfört mina svenska siffror med de finländska fann jag att pronomenet användes lite mer än hälften så mycket i de finlandssvenska tidningarna som i de sverigesvenska. Men detta var kanske inte hela sanningen. För när jag jämförde etableringstrenden för de två länderna syntes hur svenskarnas förtjusning kanske vagt avtog, medan finlandssvenskarnas tilltog. Under våren knappade finlandssvenskarnas hen-bruk in på sverigesvenskarnas för att till sist, under maj månad, faktiskt gå om!
Sverigesvenska och finlandssvenska förekomster utslaget per tidning och månad, december 2012 till och med maj 2013.
Kan detta ha att göra med ordets politiska bibetydelser? I Sverige var ju pronomenet djupt insyltat i den politiska kampen. Förutom att signalera att man inte är rasist, verkar ordet också ha omtolkats till att säga något om användarens placering på höger-vänsterskalan. Det röda Aftonbladet var exempelvis synbarligt mer förtjust i att använda pronomenet än det högerorienterade Svenska Dagbladet. Men den här politiska infärgningen verkar ha tvättats ur i innanhavets vågor. Hufvudstadsbladet som stod för lejonparten av publiceringarna är ju borgerligt liberal. Kanske är pronomenet i Finland inte lika politiskt laddat, och därmed mer allroundanvändbart. Det skulle också kunna förklara den stigande kurvan. Eller är det bara så att toppen för ordet redan har passerats i Sverige, medan Finland fortfarande har en bit kvar dit?
Sådant får framtiden utvisa. Om ordet endast är en trend, som om bara några år kommer kännas sååå 2012. Eller om det tvärtom rotar sig ordentligt i svenskans ordförråd. Framtiden, och mer forskning, får också utvisa om det är fler än de finlandssvenska journalisterna som använder hen. Används det av finlandsvenskarna i Vasa likaväl som av helsingforsarna? Används det i tal likaväl som i skrift? På nätet? Av gamla såväl som av unga?
När jag var liten drömde jag, som så många andra, om att bli rymdforskare. I dag är jag glad att jag valde språkforskningen. Till skillnad från rymden – som ju visserligen är oändligt stor och fantasieggande – är ju språket så mycket närmare knutet till den verklighet vi lever och verkar i varje dag. Precis som rymden expanderar, utvecklas också språket hela tiden. Precis som i rymden händer det ibland plötsligt väldigt spännande och dramatiska saker.
Förra året hände nämligen någonting väldigt ovanligt. Då fick svenskan ett nytt pronomen. Inte sedan sextonhundratalet har vi alltså skådat något sådant för svenskans del, och det är banne mig ovanligare än födelsen av en ny stjärna! För en språkforskare minst lika sällsamt att få vara med och bevittna. Ett nytt pronomen rakt in i Karl-Hampus Dahlstedts stabila svenska pronomensystem! Kanhända för en gångs skull med stoft från den finska språknebulosan. Och för att göra det hela lite mer spännande och märkvärdigt: ett finskt lånord som för en gångs skull närmade, i stället för fjärmade, finlandssvenskan till sverigesvenskan. Vad skulle Hugo Bergroth ha sagt om det?