Språklig variation och förändring är ett uppmärksammat och omdiskuterat ämne. Är det mer inkluderande att säga person med funktionsvariation än funktionshindrad? Varför kan folk inte skilja mellan de och dem nuförtiden, och låter inte storstadsungdomarnas öppna ä:n som a:n? Om sådana frågor kan man tycka olika, och det gör vi också. Men det finns andra typer av språklig förändring som försiggår långsamt under radarn. Grammatikalisering kallas det när grammatiska ord bildas utifrån vanliga, lexikala ord, och den processen pågår ofta så sakteliga i flera hundra år.

Ger betydelse till andra ord

Lexikala ord har ofta rätt klar och konkret betydelse. Tänk på en stol, verbet hoppa eller gult, så får du nog ganska tydliga bilder i huvudet. Andra ord har mer abstrakt betydelse, som vi kanske inte kan se framför oss men ändå tycker oss ha ett visst grepp om, som glädje, medborgarskap eller bruttonationalprodukt. Grammatiska ord däremot, har inte särskilt klar betydelse i sig själva, utan ger snarare betydelse åt andra ord i satsen. Adverbet kanske betyder till exempel inte så mycket i sig själv, men gör så att sanningsanspråken i hela satsen påverkas. Han kanske kommer signalerar ju att Han kommer är osäker information. Och vissa grammatiska ord har nästan ingen betydelse alls i sig själva. Vad betyder till exempel att?

Vissa ord använder vi alltså mest för att visa hur andra ord hänger ihop med varandra eller ska tolkas.

Vissa ord använder vi alltså mest för att visa hur andra ord hänger ihop med varandra eller ska tolkas. De räknas som grammatiska, och vissa grammatiska ord, som att, räknas som mer grammatiska än andra. De bildas nästan alltid utifrån lexikala ord genom grammatikalisering. Det finns många definitioner av grammatikalisering, eftersom det är en typ av språkförändring som kan se ut på olika sätt, men de brukar alla innefatta att processen startar med vanliga ord och att resultatet blir grammatiska ord. Däremellan sker ett antal delförändringar. Typiska mönster i processen är:

  1. Blekning – ett ords konkreta betydelse bleknar långsamt, och omvandlas till abstrakt, grammatisk betydelse.
  2. Användning i fler och nya sammanhang – grammatiska ord blir mer och mer bundna till de ord som har egen betydelse.

  3. Ordklassavknoppning – resultaten blir grammatiska ord som tillhör andra ordklasser, som hjälpverb, pronomen, adverb, subjunktioner m.m., eller ändelser på verb eller substantiv.

  4. Förkortning – former blir ofta kortare, fraser slås ihop till ett ord.

Betydelsen bleks ur

Den betydelseförändring som kallas blekning är kanske det mest fascinerande och svårförklarliga i grammatikaliseringsprocesserna. Den lexikala betydelsen bleks långsamt ur, som färgen ur en urtvättad favorittröja. När man studerar ordens användning i gamla texter ser det oftast ut som om blekningen pågår under lång tid, ibland flera hundra år. Hjälpverbet bruka exemplifierar processen. Det lånades in som ett vanligt verb från lågtyskan med betydelsen ’använda’:

Fregades om Wivallius icke hade brukat een swartbrun peruck på huffuudh (1631).

Så började man använda bruka i betydelsen ’utöva’, med objekt som hade substantivform, men verbbetydelser, som leffierij ’utöva trolldom’ och signerij ’läsa besvärjelser’:

Hustru Brijta i Bomsara i Tuna pläghar bruka leffierij och signerij (1623).

Och så småningom började bruka användas med andra verb i infinitiv, som barka ’bereda skinn’:

Hvad Oxhudarne vidkommer, dem bruka bönderna sjelfva att barka och föra dem åter till andra Orter, (1658).

Här betyder nog bruka ungefär ’vanemässigt utöva den infinita verbhandlingen’, men till skillnad från dagens bruka kunde det bara användas med människor som subjekt. På 1800-talet började saker dyka upp som subjekt till bruka, och sedan 1900-talet kan det till och med ha helt betydelselösa subjekt, som väder-det:

Andra år brukade det inte regna förrän i oktober eller november (1909).

Skillnaden i vilka subjekt bruka kan ha tyder på att även betydelsen har förändrats, från en verbhandling som måste utföras av ett mänskligt subjekt till en grammatisk betydelse som inte utförs av någon eftersom det inte är en verbhandling. Men det har alltså gått långsamt, långsamt.

Skillnaden i vilka subjekt bruka kan ha tyder på att även betydelsen har förändrats.

Bruka kan inte längre passiveras

På 1700-talet kunde man också passivera bruka med infinitivfrasen som subjekt, på ett sätt som inte är möjligt idag:

Stundom brukas at insticka Hallon i stora Moreller (1792).

Denna möjlighet har försvunnit idag, liksom möjligheten att använda bruka med substantiv bildade av verb. Saker som bruka läsande säger vi inte längre. Men det lexikala bruka finns ännu kvar i betydelsen ’använda’ med vissa substantiv: bruka jorden, bruka våld eller bruka narkotika.

Utvecklingen visar hur ett vanligt verb, genom flera utvecklingssteg och århundraden fick förändrad, blekt betydelse av ’vanemässighet’ och ordklassavknoppades till hjälpverb, samtidigt som det finns kvar med ursprungsbetydelsen ’använda’. Bilden med pilarna illustrerar hur vi kommit att få ett huvudverb bruka med nominala objekt, och ett hjälpverb bruka med infinit huvudverb, medan användningarna som utgjorde länkarna däremellan har försvunnit.

Ett rent grammatiskt ord

Brukas historia illustrerar hur lexikal betydelse bleks till grammatisk. Men grammatiska, blekta ord kan sedan bli ännu blekare, ännu mer grammatiska. Ett sådant exempel är den fornsvenska prepositionen at, aat eller på nusvenska åt, som var riktningsangivande på samma sätt som idag i det går åt skogen. Därefter kom at före infinitiv att signalera avsikt: Ok sænde mik at lᴓsa Þin band betydde ungefär och sände mig för att lösa dina bojor. Därefter blektes betydelsen ytterligare, så att att före infinitiv nu knappast betyder något mer än ’pass på, här kommer en infinitiv’, t.ex. i Det är kul att dansa. Det har blivit ett rent grammatiskt ord, ett infinitivmärke, och avsiktsbetydelsen har blekts ur så mycket att vi i nusvenska måste markera den särskilt, med ett extra för: Och han sände mig för att lösa dina bojor.

På 1500-talet kunde man skriva sådant som att Kan skee at Ioseph är oss gramse.

Ett exempel på två ord som gett upphov till ett är verben kan och ske, som grammatikaliserats till adverbet kanske. På 1500-talet kunde man skriva sådant som att Kan skee at Ioseph är oss gramse. Det betydde ungefär att ’det kan vara så att Josef är arg på oss’, och under århundradenas lopp har adverbet kanske avknoppats. En egenskap som adverbet då har ärvt av sitt verbförflutna är att det kan stå som andra satsled i påståendesatser, något som annars bara finita verb gör. Man kan alltså skriva såväl Alfons kanske ska följa med till Göteborg som Alfons ska kanske följa med till Göteborg. Det går inte med andra adverb med liknande betydelse, som möjligen. Alfons möjligen ska följa med till Göteborg går ju inte alls lika bra som Alfons ska möjligen följa med till Göteborg.

Dessa långsamma förändringar har studerats i språk efter språk och visat sig följa samma grundmönster. Ofta ger liknande lexikala betydelser upphov till samma grammatiska betydelser. Engelskans use to har t.ex. också grundbetydelsen ’använda’, och har även det utvecklats till ett hjälpverb som signalerar vanemässighet.

Så varför gör vi så här? Varför knuffar generation efter generation sakta ord i allt mer grammatisk riktning, århundrade efter århundrade? På den frågan har vi inget svar, och antagligen är det inte heller enbart en språkvetenskaplig fråga. Men fascinerande är den.