I Finland har vi ingen lag som skyddar de traditionella ortnamnen, trots att flera framstötar har gjorts senast 1999 då Forskningscentralen för de inhemska språken vände sig till undervisningsministeriet med en utredning om behovet av en ortnamnslag. Också i Sverige har frågan om ett lagstadgat skydd för ortnamnen diskuterats i långa tider. Detta ledde omsider till att den svenska kulturminneslagen 1.7.2000 kompletterades med en s.k. hänsynsparagraf som stadgar att ”god ortnamnssed” skall iakttas i den kommunala och statliga hanteringen av ortnamn. Att ortnamnen sorterar under kulturminneslagen betyder alltså att de trots sin immateriella karaktär likställs med konkreta kulturminnen som runstenar och medeltidskyrkor. Väsentligt i lagen är att hävdvunna namn respekteras och ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagen svensk ortografi.
Staffan Nyström, ortnamnsexpert vid Riksantikvarieämbetet, diskuterar i häftet ”Ortnamnen och kulturminneslagen” elva konkreta typfall där tolkningen och tillämpningen av ”god ortnamnssed” aktualiseras. Många av dessa har paralleller också i vårt svenska namnskick.
Gammalstavning eller dekorativ stavning omhuldas allmänt både hos oss och i Sverige. Vi har t.ex. Bromarf, Kansjerf, Nääs, Solf, Wattkast och Westerkulla. Nyström ger liknande exempel. Han konstaterar att namnformer som Stjernhof, Wanäs, Wijk och Öhn ”inte bör förekomma i officiella sammanhang idag”. Däremot har det för snart hundra år sedan officiellt fastslagna Höör accepterats ”utan att direkt strida mot god ortnamnssed”. Hos oss vore åtminstone en officiell omstavning av Solf till Solv påkallad, eftersom det officiella skrivsättet har visat sig leda till ett oriktigt uttal av namnet. Så länge de dekorativa stavningarna hålls på privat och lokal nivå kan vi möjligen överse med dem, men på officiella vägskyltar och kartor hör de absolut inte hemma.
Nyström behandlar också den kommunala namngivningen, t.ex. för- och nackdelarna med kategorinamn (Al-. Asp-, Björn-. Ek-, Gran-, Hägg-, Lind-, Lönn-, Rönn-, Tallvägen osv.) och problematiska fall av memorialnamn, alltså namn som är avsedda att hugfästa minnet av bemärkta personer. Nyströms typfall är det svårstavade Leijonanckers Aveny och Jussi Björlings Allé i Stockholm. Svårigheten var i det senare fallet att hitta ett lämpligt objekt att applicera operasångaren på. Likartade problem finns också hos oss, men värre är att man i Finland i stundens förtjusning inte alltid inser att namn av detta slag skall ges först efter det att personen i fråga är avliden och hans livsverk kan bedömas. Mika Häkkinens plats i Vanda är ett färskt exempel på motsatsen.
Högakustenbron, namnet på en bro över Ångermanälven på den s.k. Höga kusten, accepteras inte av Nyström, eftersom det kan bli ett ”incitament och prejudikat till fler och fler svårskrivna och svårsagda namn på bekostnad av hävdvunna och språkligt lätthanterliga namntyper”.
Sist i skriften illustreras behandlingen av namn inom flerspråkiga områden genom de välkända Kebnekaise och Kiruna som engligt den svenska ortnamnslagen, förutom dessa namnformer, också skall ha sitt samiska namn med i offentlig hantering. I Finland har vi som känt tusentals fall av motsvarande slag – men hos oss är de egentligen inget problem: svenska namn i svensk kontext, finska namn i finsk kontext, både svenska och finska namn i tvåspråkiga sammanhang är den naturliga lösningen.
”Ortnamn och kulturminneslagen. Om tolkning och tillämpning av begreppet god ortnamnssed” är trots sitt lilla format (24 sidor) en mycket instruktiv skrift om aktuella namnproblem med motsvarighet också i Finland. Namnhanteringen i Sverige har förbättrats tack vare hänsynsparagrafen i kulturminneslagen. Också vi behöver en namnlag, och den borde bli ännu bättre än den svenska.
Texten (men inte de välvalda illustrationerna) är tillgänglig också på webben.
Staffan Nyström, Ortnamnen och kulturminneslagen. Om tolkning och tillämpning av begreppet god ortnamnssed. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm 2001.
12.4.2019: En brusten länk togs bort.