En observant frågeställare har skickat in en fråga om tidsadverbialet ibland. Hen har en känsla av att ibland inte så gärna placeras på satsadverbialsplats i mitten av satsen, utan hellre i början eller slutet. Stöd för sin uppfattning har frågeställaren funnit i läroboken Rivstart A1 + A2 av Paula Levy Scherrer och Karl Lindemalm (2014, 2 upplagan). På sidan 50 i boken nämns olika adverb för frekvens: aldrig, sällan, ibland, ofta och alltid. Sedan ges satsen Jag går aldrig/sällan/ofta/alltid på bio som exempel på adverbens position, och efter detta står det SPECIAL: Jag går på bio ibland/Ibland går jag på bio. I boken ges inga vidare förklaringar, men det är uppenbart att ibland anses vara ett specialfall när det gäller placering. De övriga nämnda adverbialens naturliga plats är otvivelaktigt i mittfältet, och vissa av dem (aldrig, alltid) skulle över huvud taget inte kunna placeras sist i satsen.
Tidsadverbial i mittfältet
Hur förhåller det sig alltså med placeringen av ibland? En övergripande princip är att alla fria adverbial (adverbial som inte är bundna av verbet i en sats) kan placeras på adverbialsplats i mittfältet av satsen. Exempel: Hon ville absolut se pjäsen. I praktiken finns det dock olika faktorer som påverkar adverbialens möjlighet att stå i mittfältet, till exempel satsens informationsstruktur och textens stil. Vissa grupper av adverbial har också över lag större benägenhet till mittfältsplacering än andra. En sådan grupp är enligt Svenska Akademiens grammatik (SAG) tidsadverbial som anger en eller flera icke-identifierbara tidpunkter, som ofta, sällan och ibland. SAG ger följande exempel där ibland står i mittfältet: Det är beklagligt att trafikomläggningar ibland drabbar vissa resenärer mer än andra.
Skillnader mellan ofta, sällan och ibland
I SAG-exemplet ovan skulle ibland inte kunna placeras på något annat ställe än mitt i satsen. I andra slag av satser verkar det dock finnas vissa skillnader mellan adverbial som ofta och sällan å ena sidan och ibland å andra sidan när det gäller mittfältsplacering, trots att detta inte nämns i SAG. Jag har gjort några sökningar och placerat ofta, sällan och ibland i mittfältet respektive slutfältet tillsammans med frasen har fel (söksträngar var bland annat jag har ibland fel/jag har fel ibland; har ibland fel och/har fel ibland och). Antalet belägg tyder på att ofta och sällan har sin normala plats i mittfältet (jag har ofta/sällan fel), medan ibland oftare står i slutet av satsen än i mittfältet. Det verkar alltså vara naturligare att säga jag har fel ibland än jag har ibland fel. Sökningar med adverbialen i början av satsen har jag inte gjort.
Ibland står oftare i slutet av satsen än i mittfältet.
När jag skriver till Språkrådet i Sverige och frågar om placeringen av ibland svarar språkvårdaren Lisa Rudebeck att också hon har intrycket att adverbialet ibland har mycket mindre benägenhet att stå i mittfältet i korta satser av typen jag har fel än adverbialen ofta, sällan och alltid. Det handlar om lexikaliserade verbfraser som normalt uttalas med sammansättningsprosodi: ha fel, hoppa hage, spela kort, plocka bär, ta risker inklusive partikelverb som hälsa på, komma ut. Lisa Rudebeck tror att den avvikande betoningen av ibland spelar stor roll för detta mönster. De andra ovannämnda tidsadverbialen har betoning på första stavelsen, medan ibland betonas på andra stavelsen. Hon anser också att kategorin av satser där det föreligger en skillnad mellan placeringen av ibland och placeringen av andra motsvarande tidsadverbialförmodligen kan utvidgas.
Jämförelse med igen
Det är fullt möjligt att Lisa Rudebeck har rätt när det gäller den avvikande betoningen som en orsak till tendensen att placera ibland i slutet av vissa slags satser. Här kan vi jämföra med adverbialet igen, som också betonas på andra stavelsen och som har sin normala plats i slutfältet: jag har fel igen. Det skriftspråkliga adverbialet åter med samma betydelse som igen men betoning på första stavelsen placeras däremot i mittfältet: jag har åter fel. Det är tänkbart att samma mönster i viss mån gäller för ibland som för igen, även om placeringen i slutfältet är mycket mer konsekvent när det gäller igen än när det gäller ibland. – Här kan det påpekas att adverbialet igen i finlandssvenskt språkbruk ofta placeras i mittfältet, som Christina Melin och Minna Levälahti konstaterat i artiklar i Språkbruk. Huruvida ibland oftare placeras i mittfältet i finlandssvenska än i sverigesvenska kan jag inte säga utifrån mina begränsade sökningar.
Olika slag av satser
Lisa Rudebecks antagande att skillnaden mellan ibland och andra motsvarande tidsadverbial gäller fler slag av satser än typen Jag har fel tycks bekräftas av några exempel jag hittat i ett svar på en fråga i Språkrådets Frågelåda. Svaret handlar inte i sig om placering av adverbial utan om att kombinera verbet bruka med ibland eller alltid, men exemplen visar att det är naturligt att placera ibland sist och alltid i mittfältet: Jag gör något ibland – Jag gör alltid något; Jag brukar diska ibland – Jag brukar alltid diska.
Exemplen visar att det är naturligt att placera ibland sist och alltid i mittfältet.
En sökning på olika kombinationer av frasen är sjuk och tidsadverbialen ibland, ofta och sällan tyder på att ibland helst placeras sist också i detta slag av satser – som kanske prosodiskt motsvarar satser av typen jag har fel. Det verkar vara något vanligare att säga jag är sjuk ibland än jag är ibland sjuk. Däremot är jag är sällan sjuk mycket vanligare än jag är sjuk sällan. Intressant nog verkar ofta ha större benägenhet än sällan att stå sist i detta slag av satser: det finns en hel del belägg på jag är sjuk ofta vid sidan av jag är ofta sjuk.
Möjliga orsaker
Den avvikande betoningen har ovan nämnts som en möjlig orsak till att tidsadverbialet ibland visar en tendens att mer sällan placeras i mittfältet än andra motsvarande tidsadverbial. Vill man fundera grundligare på orsakerna till den avvikande placeringen måste man troligen också beakta faktorer som semantiskt innehåll, informationsstruktur och räckviddsrelationer. Enligt SAG är ett adverbial mer rematiskt och får alltså större tyngd om det placeras i slutfältet än om det placeras i mittfältet. Också stilfaktorer kan ha betydelse.
Tidsadverbialet ibland har mindre benägenhet att placeras i mittfältet än andra motsvarande tidsadverbial.
Adverbialens placering i satsen är ett intressant område där det finns en hel del att utforska. De sökningar jag gjort för denna artikel är enkla och beaktar inte så värst många speciella omständigheter, men jag tycker ändå att de visar på en klar tendens: tidsadverbialet ibland har mindre benägenhet att placeras i mittfältet än andra motsvarande tidsadverbial, åtminstone i vissa slag av satser.
Källor
Frågelådan (Språkrådet)
Levy Scherrer, Paula och Lindemalm, Karl, 2014: Rivstart A1 + A2. Natur & Kultur, Stockholm. 2 upplagan.
Levälahti, Minna, 2006: Om igen – än en gång. I: Språkbruk 4/2006.
Melin, Christina, 1988: Om bruket av igen i finlandssvenskan. I: Språkbruk 3/1988.
SAG, Svenska Akademiens grammatik, 1999. Stockholm: Svenska Akademien.
