Framtiden ljus för språkexperten

Vi finlandssvenskar lever på sätt och vis i en översatt verklighet. Så gott som alla offentliga svenska texter vi möter i vårt eget samhälle är översatta från finska, eller så bygger de på en finsk förlaga. Jag avser här främst texter från myndigheter, försäkringsbolag, banker, företag och liknande. I förhållande till den finskspråkiga majoriteten, som läser de flesta texterna på originalspråket, är situationen för oss finlandssvenskar alltså en helt annan. Ibland reflekterar vi inte alls över detta, medan vi ibland förfasar oss över att texterna kanske innehåller fel eller klumpigheter och att finskan lyser igenom. Med tanke på den mängd översättningar som produceras i vårt land − ofta under hård tidspress − så måste vi väl ändå konstatera att i det stora hela är resultatet gott. Det som man också bör komma ihåg är att det inte är någon självklarhet att all viktig information ges på något annat språk än på majoritetsspråket i ett land där det finns flera språk. Och det är naturligtvis ingen självklarhet att det finns välutbildade och skickliga översättare som klarar av att förse minoriteten med översättningar i den omfattning som det är fråga om hos oss.

När jag deltog i årets Efnil-konferens i Vilnius i september, där temat var översättning och tolkning i Europa, slog det dig mig än en gång hur långt vi har kommit i fråga om utbildning av skickliga översättare och tolkar i vårt land och hur långt framme vi är i diskussionen om vilka kvaliteter översättarna förväntas ha. Vi ställer höga krav på översättarna, vi förväntar oss felfria, smidiga och idiomatiska översättningar. Översättarna på våra myndigheter, i våra kommuner och inom viktiga organisationer är också väldigt ofta välutbildade och välinformerade och diskuterar formuleringar, terminologi och stil på en avancerad nivå.

Kvalitet var ett ord som dök upp flera gånger i föredragen och diskussionerna om översättning och tolkning på konferensen. En av de största utmaningarna på översättningsfronten överallt i Europa i dag är nämligen kampen för god kvalitet på översättningarna. I ekonomiskt svåra tider, som de som drabbat hela Europa just nu, dumpas priserna och uppdragsgivarna har ofta bara en enda ledstjärna, dvs.: att det ska vara så billigt som möjligt. Det innebär att den översättare eller den översättningsbyrå som säljer sig billigast får uppdraget. Men lågt pris och hög kvalitet går som bekant sällan hand i hand. En stor utmaning är alltså att få uppdragsgivarna, denna diffusa grupp av chefer och beslutsfattare, att inse att det lönar sig att satsa på kvalitet i längden. Dåliga översättningar ger en dålig bild av uppdragsgivaren, och det låter åtminstone i mina öron som en misslyckad sparmetod.

Att det kommer att behövas duktiga språkexperter, tolkar och översättare i framtiden i Europa, tycks det inte råda någon tvekan om. Det framkom också med stor tydlighet på Efnil-konferensen. Framtiden är alltså ljus för dessa experter, framför allt för dem som jobbar med andra språk än engelskan. Bland annat leder invandringen och migrationen inom Europa till att behovet av tolkar inom sjukvården, inom socialvården och vid rättegångar etc. ökar. Den som trodde att översättningsprogrammen och översättningsminnena samt all annan ny språkteknologi skulle innebära att vi behöver färre översättare och tolkar i framtiden får tänka om. I takt med den ökande mobiliteten och globaliseringen ökar också behovet av personer som har avancerade kunskaper i språk. Språkteknologin − som också var ett tema på Efnil-konferensen − kommer visserligen att förändra arbetet, men behovet av språkexperter, dvs. personer som kan använda, tillämpa och utveckla teknologin, står kvar.