Handboken Svenskt lagspråk i Finland, familjärt kallad Slaf, är här i ny skepnad. Boken, som utarbetats av Statsrådets svenska språknämnd och nu kommer ut i sin femte upplaga, har genomgått en grundlig omarbetningsprocess och synats från många olika håll.

Lagstiftningsrådet Ann-Marie Malmsten är den centrala personen bakom revideringsarbetet. Malmsten är en av de svenska laggranskarna vid justitieministeriets laggranskningsenhet, och hon arbetar på så sätt dagligen med, och för, det svenska lagspråket. I sitt arbete har hon också nära kontakt med författningsöversättarna. I diskussionerna med dem får hon en uppfattning om vilka språkliga och lagtekniska frågor de upplever som svåra. 

Fokus på finsk-svensk lagöversättningsproblematik

Malmsten karakteriserar den nya utgåvan som en handbok med en klarare struktur och färre drag av sillsallad. En del av de inte så omfattande ordlistorna i den tidigare versionen har bakats in i den stora finsk-svenska ordlistan i slutet, andra har strukits.

– Vi har utgått från att de som använder handboken oftast är i en översättningssituation och har ett översättningsproblem att lösa, säger Malmsten.

Den finsk-svenska ordlistan i slutet – användbar också för dem som inte översätter uttryckligen författningstexter – har därmed utökats rejält. Malmsten påpekar att det i allmänhet är svårt att hitta ett ord som man inte känner till eller kommer att tänka på, och därför har vissa ord som tidigare varit enspråkigt svenska i Slaf nu i stället introducerats i den finsk-svenska ordlistan under motsvarande finska uppslagsord.

Malmsten konstaterar att det i ordlistan finns många typer av fall. Ibland finns det bara en möjlig motsvarighet till ett finskt ord, medan det andra gånger finns många olika sammanhang som ett ord kan användas i. Då kan användaren åtminstone få tips om vilka alternativen är. Det finns också svenska ord som får användas i vissa fall men som ska undvikas i andra sammanhang. Via ledtrådarna om olika användningsområden kan översättaren sedan dra sina egna slutsatser om vilket ord som lämpar sig bäst i sammanhanget.

De ord i ordlistan som hänför sig till besvärs­terminologi har enligt Malmsten setts över grundligt och posterna har fått mera kött på benen. Som exempel på de ingående utredningarna på området nämner hon termen besvär (fi. valitus), som det ibland hörs kritiska röster om. Kan vi bli kvitt besvären? Malmsten ger besked:

– Termen är verkligen ofrånkomlig i finländska förhållanden. Det är fråga om ett ordinärt rättsmedel i Finland som inte alltid kan beskrivas med den terminologi som används i Sverige när det handlar om sökande av ändring.

Malmsten säger att en iakttagelse under revideringsförloppet är att ord som är erkänt besvärliga ändå ofta har en funktion. Det finns många fall där orden inte har någon exakt motsvarighet i omskrivningar. De beslut man fattat om att hålla sig till finländska termer som i viss mån skiljer sig från de sverigesvenska är också motiverade och välavvägda.

Konsekvent användning av termer

Handboken har förändrats också på andra punkter. I nya Slaf har det bl.a. införts ett kapitel om terminologiska och lagtekniska frågor. Det här är enligt Malmsten något alldeles nytt, och det tar upp sådant som ingen egentligen har satt ord på tidigare.

– Det nya kapitlet riktar sig främst till lagöversättare. Det behandlar frågor kring terminologisk konsekvens och vilka faktorer som kan väga för respektive emot ett eventuellt termbyte. Kapitlet är baserat på erfarenheter av vad som brukar vara svårt att greppa, säger Malmsten.

Under diskussionen kommer vi flera gånger in på terminologiska frågor och på vilket sätt Slaf kan hjälpa översättare att förhålla sig till en allt som oftast brokig flora av termer. Ibland ställs översättaren inför ett val mellan att behålla en gammal term eller införa en ny term i en författning. Nya Slaf ger användaren några konkreta råd för att kunna hantera en sådan situation.

Men termändringar är allt annat än ett lättvindigt byte. Översättaren ska ta ställning till många frågor. Malmsten beskriver trots allt den allmänna inställningen till termändringar som positiv, och det bidrar också nya Slaf till.

– Det är eftersträvansvärt att använda ett modernt språk. Samtidigt inser jag varför man gärna håller sig till en gammal terminologi. Vi är väldigt korpusbundna, bundna till gamla textmassor. Den gamla terminologin kan inte städas ut ”simsalabim”.

Malmsten betonar också behovet av information när det drar ihop sig till termbyte.

– Det att en term moderniseras innebär huvudbry för författningsöversättare. Informationen borde vara tillgänglig för översättarna. En viss termstabilitet behövs, så därför är det bra med en viss tröghet i systemet.

Som exempel på kvistiga termval nämner Malmsten finskans ”päihde”. Översättaren måste veta vilka betydelser som sätts in i ordet för att kunna välja rätt och exakt motsvarighet. Avser man i sammanhanget berusningsmedel i en vid definition, eller kan översättaren använda ordet drog (som dock i vissa fall används synonymt med narkotika)?

Samhälleliga förändringar och deras avtryck i Slaf

I och med de samhälleliga förändringarna har materialet i Slaf också uppdaterats på diverse samhällsbeskrivande punkter. Det har gått sex år sedan den förra revideringen, och vår omgivning har hunnit förändras en hel del. Vilka är avtrycken?

– Till exempel EU-avsnittet påverkades av Lissabonfördraget. De viktigaste förändringarna som fördraget fört med sig har beaktats, ger Malmsten som exempel.

På nationellt plan nämner Malmsten regionförvaltningsreformen och de nya namn som uppstått i samband med den. När det gäller namn­användningen har man tagit med namnen på både de gamla och de nya enheterna, alltså de län som inte längre finns och de nya regionala helhet­er som ersatt dem. Översättare utsätts nämligen för båda i sina texter.

Malmsten upplyser om att Statsrådets svenska språknämnd följer utvecklingen och informerar i informationsbladet Språkråd när det sker viktiga förändringar på någon punkt.

Anvisningar också i elektronisk form

Nytt för den här utgåvan av Slaf är att den ges ut som anvisningar från statsrådets kansli. Ur ett rent tillgänglighetsperspektiv är det en stor fördel att den inte bara kommer ut i bokform, utan också publiceras i statsrådets kanslis föreskriftssamling (Föreskrifter, anvisningar och rekommendationer från statsrådets kansli 1/2010). I och med det är den tillgänglig i elektronisk form på Finlex. Handboken finns också på språknämndens webbsida www.vnk.fi/spraknamnden(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun). Varje lagberedare på ministerierna har dessutom fått ett exemplar av Slaf.

Malmsten vill lyfta fram att revideringen av handboken har gjorts i en arbetsgrupp där olika personer har ansvarat för olika delar. Arbetsgruppen har utöver Malmsten bestått av Marita Aaltonen från statsrådets translatorsbyrå, Henrik Bruun från justitieministeriets laggranskningsenhet, Kari Raunio från riksdagens svenska byrå, Eivor Sommardahl från Forskningscentralen för de inhemska språken och Mikael Reuter, pensionerad avdelningsföreståndare.

Gruppens medlemmar har bidragit med sin expertis till de olika delområdena. Kommentarer och förslag till förbättringar har också getts av olika personer och enheter, bl.a. språkexperten Barbro Ehrenberg-Sundin och de anställda vid statsrådets translatorsbyrå, liksom även av laggranskningsenheten vid justitieministeriet och riksdagens svenska byrå.



Svenskt lagspråk i Finland
Boken kan köpas via Yliopistopaino. I elektronisk version hittar du den på www.vnk.fi/spraknamnden(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) och på www.finlex.fi(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun).