Är finlandssvenskan ett eget språk?

Hösten 1989 pågick i några veckors tid en debatt i Hufvudstadsbladet om finlandssvenskans status och den finlandssvenska språknormen. Initiativtagaren och en av huvuddebattörerna var Synnöve Ståhle, svensklärare vid översättarutbildningen i Tammerfors. Hon stödde sig på ett uttalande av den internationellt kända språksociologen professor Els Oksaar, som på en konferens hade sagt att finlandssvenskan borde betraktas som ett eget språk på grund av sin sociokulturella status.

Ståhles tes var att man bl.a. skulle slippa belastningen att känna sig tvungen att undvika finlandismer om man bestämde sig för att finlandssvenskan är ett språk för sig, ett skandinaviskt språk vid sidan av danskan, norskan och svenskan:

”Vad vinner vi då på att deklarera finlandssvenskan som ett eget språk? Det vi vinner är att vi kan sluta betrakta den rikssvenska högspråksnormen som vår norm. I stället kan vi vinnlägga oss om att med det snaraste göra upp en egen finlandssvensk norm.” – ”Den nya norm för finlandssvenskan jag efterlyser är i första hand en deskriptiv norm. Den skulle så heltäckande som möjligt beskriva finlandssvenska särdrag i tal- och skriftspråket på samtliga språkliga nivåer: uttal, morfologi, syntax, lexikon, semantik, pragmatik.”

Normen skulle vara ”ett rättesnöre för oss finlandssvenskar på alla de punkter där finlandssvenskan avviker från rikssvenskan”. Samtidigt framhöll Ståhle i varje fall att hon ”ingalunda är ute efter att fjärma svenskan i Finland från svenskan i Sverige utan bara vill ge oss något att hålla oss till”, och hon menade att vi i dagens kommunikationssamhälle alla har möjligheter ”att följa med den rikssvenska språkutvecklingen och göra det vi kan för att hålla vår norm så nära den rikssvenska som möjligt, i all synnerhet beträffande nyorden.”

Norm och variation

Jag hörde själv till dem som skarpt tog avstånd från en sådan tankegång, och jag håller naturligtvis fast vid min ståndpunkt. Ändå vill jag gärna så här efteråt ha sagt att jag respekterar Synnöve Ståhles åsikt och tycker det var angeläget att frågan kom upp till debatt. Under senare privata diskussioner har Ståhle och jag för övrigt konstaterat att vår syn på finlandssvenskan och finlandssvenska språkvårdsstrategier är rätt likartad.

De som hävdar att svenskan i Finland följer sin egen norm och inte hundraprocentigt rättar sig efter den rikssvenska normen har naturligtvis rätt. Ändå vill jag hävda att detta inte på långt när är ett bevis för att finlandssvenskan är ett eget språk. Det finns nämligen inte en enda allomfattande svensk språknorm, utan normen innefattar alltid ett visst mått av variation. Den variationen kan vara betingad av många omständigheter: geografiska, sociala, kulturella, politiska osv. Variationen är också olika på olika språkliga nivåer: i tal är det t.ex. betydligt större likhet mellan en norrlänning och en österbottning än mellan en norrlänning och en skåning, men uttrycker sig dessa tre i skrift så skiljer sig sannolikt österbottningen med sitt finlandssvenska språkbruk från de två rikssvenskarna som skriver tämligen lika – i synnerhet om det är fråga om folk med lite längre boklig bildning.

Lingvistiskt sett finns det inga klara gränser för vad som är varieteter av samma språk och vad som är två olika språk. Ett viktigt kriterium är i varje fall självkategorisering. För att finlandssvenskan ska betraktas som ett eget språk krävs det alltså att de finlandssvenska språkbrukarna själva uppfattar sitt språk som något annat än svenska, och målmedvetet vill utveckla det i självständig riktning. Vi kan jämföra med norskans frigörelse från danskan på 1800-talet och dagens strävanden att utveckla tornedalsfinskan till ett eget språk, ”meän kieli”.

Men för finlandssvenskans vidkommande uppfylls självkategoriseringskriteriet inte. Jag tror inte det finns många finlandssvenskar som vill hävda att deras språk inte är svenska utan ett annat om än besläktat språk. De som har velat framställa det så har normalt varit antingen rikssvenskar eller finnar, med mer eller mindre välvilligt uppsåt. ”Finlands nationalspråk är finska och svenska” står det ju för övrigt i regeringsformen, inte ”finska och finlandssvenska”.

Gemensam språknorm

Också språknormerna är ju faktiskt i allt väsentligt gemensamma för finlandssvenskan och rikssvenskan. Stavningen och böjningen följer, med en handfull undantag i det faktiska språkbruket, samma regler i finlandssvenskan som i rikssvenskan. Meningsbyggnaden är i princip densamma, även om det förekommer en hel del brott mot svensk syntax t.ex. i dåligt översatta texter.

I fråga om ordförrådet – både allmänspråkliga ord och samhällstermer – finns det visserligen en ansenlig mängd avvikelser, men det rör trots allt inte mer än kanske ett par procent av alla ord  – vare sig man ser till löpande ord i en text eller till det totala ordförrådet.

Grovt taget räknar vi med att det i finlandssvenskt språkbruk förekommer ett par tusen ord och uttryck med relativt allmän spridning som inte används i rikssvenskan. Många av dem är emellertid regionala också i finlandssvenskan och skulle knappast kvalificera för den ”särskilda finlandssvenska normen” om en sådan slogs fast. En försiktig uppskattning är att det finns ca 500 relativt allmänt accepterade särfinlandssvenska ord, av vilka en stor del är samhällsord av olika slag.

Det stämmer säkert att man i allmänhet inte behöver läsa så väldigt många rader innan man märker att en text är finlandssvensk. Men om det är fråga om två skilda språk – som svenska och danska – eller två klart åtskilda varianter av samma språk – som norskt bokmål och nynorska –räcker det vanligen att man läser ett eller två ord. Skillnaden är väsentlig.

Kulturpersonligheter och mumintroll

Vilken är då finlandssvenskans status i Sverige och det övriga Norden?

Jag var i tillfälle att diskutera det här rätt nyligen med min svenska kollega professor Margareta Westman, chef för Svenska språknämndens sekretariat. Hennes  spontana svar var att finlandssvenskan är både respekterad och beundrad. De som har hört radio- och teveprogram med t.ex. Hans Ruin och Willy Kyrklund associerar finlandssvenskan med bildning och tradition.

Ett liknande vittnesmål har jag fått från Birgitta Ulfsson, skådespelerskan som numera är bosatt i Göteborg. Hon skrev en gång i ett brev till mig så här: ”Skomakare, nationalekonomer, konsulter och postbiträden, frissor och symfoniker - alla upprepar om och om igen vilken vacker, ren och klar och riktig svenska vi talar”.

Sådana omdömen ska vi förstås vara glada för. Men vi ska också ta dem med en nypa salt: här jämförs alltså finlandssvenska kulturpersoner som sedan länge har varit bosatta i Sverige med den svenske mannen på gatan. Jag är inte säker på att jämförelsen skulle falla lika väl ut om jämförelseobjektet på vår sida av viken var spontant talspråk t.ex. i Helsingfors.

En annan vanlig reaktion i Sverige – ifall vi inte bara rätt och slätt anses bryta på finska eller någon annan utrikiska – är att vi talar som mumintroll. Inget ont i det, men visst känner man sig ju lite som ett museiföremål.

Så länge reaktionerna i Sverige huvudsakligen är positiva tycker jag i varje fall att vi skall ta det som en uppmuntran att verkligen värna om vårt språk och också i fortsättningen hålla det vackert, rent, klart och riktigt. Men vi får absolut inte begå det misstaget att vi spjärnar emot i den allmänna svenska språkutvecklingen och värjer oss mot allt det nya i rikssvenskan. Också det är nämligen ett sätt att tappa kontakten med svenskan i Sverige och på sikt isolera oss som en provinsiell språkö utan framtidsutsikter i den förhållandevis stora svenska språkgemenskapen.

Förstår man oss i Norden?

Det sägs ibland att finlandssvenskan är den språkform som förstås bäst i hela Norden. Det ligger någonting i det, för både islänningar, färingar och inte minst finnar brukar säga att de förstår finlandssvenska bättre än rikssvenska, norska och genuin danska, och det är sällan man hör andra nordbor påstå motsatsen. Den enda vetenskapliga undersökning som har gjorts om detta visar emellertid en lite annan bild.

Den svenska språkforskaren Ulla Börenstam gjorde för några år sedan på uppdrag av Nordiska språksekretariatet en enkätundersökning av självuppgiven språkförståelse på nordiska möten. Det visade sig i den undersökningen att danskar och norrmän uppgav sig förstå finlandssvenska radikalt sämre än rikssvenska: siffran för ”bra” förståelse var för danskarnas vidkommande 50 procent för finlandssvenska mot 80 procent för rikssvenska, medan motsvarande siffror för norrmännens vidkommande var 76 mot 98. Islänningarna förstod däremot finlandssvenska klart bättre än rikssvenska (68 mot 42 procent), och för finnarna var motsvarande siffror 76 mot 55 procent.

En del av detta får säkert tillskrivas nordbors relativa ovana vid att höra finlandssvenska och kanske enskilda talares otydliga uttal, men det skulle inte förvåna mig om en annan delförklaring har att göra med ordanvändningen, dvs. olika slag av finlandismer. Också vår roll som brobyggare i Norden, som vi så gärna vill framhäva, talar alltså för att vi ska se till att finlandssvenskan snarare närmar sig rikssvenskan än fjärmar sig från den.

I EU finns bara en svenska

Europeiska unionen känner bara en variant av varje språk: en franska, en tyska, en nederländska och en svenska. EU:s regelverk i sin svenska översättning är alltså gemensamt för Sverige och Finland. För första gången på ca tvåhundra år har vi en diger samling nyskriven författningstext vars språkdräkt är gemensam för våra båda länder. Till saken hör att det är resultatet av ett intimt samarbete – det är inte fråga om att Finland bara passivt har fått ta emot rikssvenska texter, även om själva översättningsarbetet har gjorts i Sverige.

Också nu, när det är EU som administrerar översättningarna och de utförs i Bryssel och Luxemburg, är en påfallande stor del av dem som översätter till svenska finlandssvenskar. Det är antagligen vår långa tradition av författningsöversättning som har gjort att det har funnits många kvalificerade finlandssvenskar för jobben. Och på översättningsenheterna är man noga med att framhålla att man inte översätter för Sverige utan att man översätter till ”EU-svenska”, alltså en allmän svenska som är gemensam för Sverige och Finland.

En fråga om överlevnad

Vad innebär då allt detta för finlandssvenskan och dess framtid? Den viktigaste slutsats som jag vill dra är att finlandsvenskan inte bara är till för kommunikation mellan finlandssvenskar. Vi har ett ansvar för Finlands språkliga förutsättningar att delta i det nordiska samarbetet, och vi utgör en del av den svenska språkgemenskapen inom EU med över åtta miljoner svensktalande. Bevarar vi inte vårt språk som svenska går vi miste om dessa gemenskaper, samtidigt som vi kan vara säkra på att våra finska landsmän definitivt förlorar allt intresse att lära sig vårt språk. Här räcker det som sagt inte med att vi försöker undvika de värsta finlandismera – vi måste också följa med i den allmänna svenska språkutvecklingen.

Det ställer delvis hårda krav främst på de professionella språkbrukarna, men det är faktiskt en överlevnadsfråga.