Läsarna av tidskriften Språkbruk har säkert med stort intresse tagit del av Sirkka Paikkalas och Mikael Reuters artikel ”Vad heter Jakobstad på engelska?” i nr 2/97. Den i artikeln presenterade rekommendationen från Forskningscentralen för de inhemska språken är välkommen, inte minst ur finlandssvensk synpunkt. Jag misstänker att dess tillämpning i praktiken kan vara behäftad med vissa problem, men också om den bara blir partiellt förverkligad så är den till nytta.

Rekommendationen om att namnen på områdets majoritetsspråk skall användas för tvåspråkiga kommuner och förvaltningsområden i texter på främmande språk är klargörande. En jämförelse med det verkliga läget i dag visar emellertid, att rekommendationens konsekventa genomförande innebär en avsevärd, för många kanske revolutionerande förändring. Praxis i verkligheten vacklar väl något, men hittills har det nog i publikationer och korrespondens varit vanligt att använda finska namnformer utom i fråga om Åland. Därför har det just kunnat heta ”Timeless Tammisaari” och liknande. En ny praxis utifrån den i artikeln presenterade rekommendationen från Forskningscentralen för de inhemska språken kommer knappast att få effektivt genomslag i praktiken, om det inte görs en kraftig insats för att den skall bli känd. Rekommendationen borde helst föras fram med ett visst eftertryck till sådana instanser, som brukar ge ut material om Finland på utländska språk: turistförbundet, rundradion, utrikesministeriet, Finnair, olika bokförlag och redaktioner samt givetvis till översättarorganisationerna. Eftersom det rimligtvis inte kan vara enbart en fråga om vad som står i tryckta publikationer utan också till exempel om språkbruket i korrespondens med utlandet, är i själva verket många myndigheter och affärsföretag i Finland berörda.

Rekommendationens tillämpning i praktiken förutsätter att skribenterna till sitt förfogande har en lista över ortnamn med benämningarna på majoritetsspråket klart angivna, till exempel just en sådan lista, som ingick i Språkbruk nr 2/1997. Samtidigt kan man se, att frågan har dimensioner som går utanför listan över kommuner och förvaltningsområden. Skall en beskrivning av den nyländska skärgården på engelska numera i stället för Emsalö och Pellinge ovillkorligen tala om Emäsalo och Pellinki, när det gäller orter inom staden Borgå, som sedan ett par årtionden har finska som majoritetsspråk?

En annan dimension är den historiska. Det kan förstås göras nya upplagor av listorna över ortnamn med korrigeringar, som förorsakas av ändringar i de språkliga förhållandena på enskilda orter. Då är det möjligt att Sibbo heter Sibbo på engelska under 1990-talet men eventuellt Sipoo under följande årtionde. Men skall en regel om benämningar vid en viss tidpunkt gälla också retroaktivt? Om majoritetsspråket i en stad som Borgå i dag är finska, följer därav att en historisk framställning på engelska, franska eller tyska också enbart talar om Porvoo i förfluten tid, då det finska namnet kanske inte ännu ens existerade? Staden Torneå hörde till landskapet Västerbotten och ansågs inte vara en del av Finland före år 1809 – skall detta beaktas eller skall en historik över staden på engelska i vår tid endast tala om Tornio? Staden Viborg berörs inte mera av finländsk språklagstiftning, men förmodligen heter staden nästan uteslutande Viipuri i moderna finländska historiska arbeten på utländska språk.

I Ryssland förekommer det ännu i dag, att benämningen Gelxsingfors (för Helsingfors) används i stället för det moderna Helxsinki (Helsinki), när texten handlar om händelser före år 1917. Detsamma gäller åtskilliga andra orter i Finland, vilka under storfurstendömets tid i ryska texter var kända under sina svenska namn eller i form av ryska modifikationer byggda på de sven-ska namnen, till exempel Abo, Tammerfors och Gangut (Hangö udd). I  modern text på ryska, som produceras i Finland, gäller denna praxis säkert inte, men i Ryssland finns det sannolikt både skribenter och läsare, som föreställer sig att orterna i Finland har bytt namn vid en viss tidpunkt.

Det finns möjligheter till mycket hårklyveri på det här området. Olika översättare och redaktörer arbetar med olika grader av noggrannhet, kunskap och hänsyn. Forskningscentralens rekommendation är utmärkt, men i dagligt bruk måste den framför allt tillämpas med sunt förnuft och generositet. Den kan kräva ytterligare komplettering och tolkning i synnerhet i samband med redigering av historiska texter, och den kommer sannolikt att fungera närmast som ett ideal att eftersträva, inte som en osviklig norm. Som något slags minimum vore det önskvärt att i tryckta arbeten på utländska språk – således inte bara i turistbroschyrer – åtminstone förklara vilka principer som har tillämpats och infoga parallellformer på minoritetsspråket till exempel inom parentes eller i någon fotnot.