Under de senaste åren har vi kunnat bevittna stora förändringar i de namn som ges myndigheter och andra producenter av offentlig service. Namnen börjar mer och mer likna företagsnamn, och i namngivningen tillämpas en modell där man genom att använda engelska eller något slags blandspråk försöker eftersträva ”dynamik” och ”modernitet”. Som namn används i allt högre grad också svårtydda förkortningar.
I juni 2010 offentliggjordes ett språkpolitiskt sett viktigt ställningstagande: Petri Jääskeläinen, riksdagens justitieombudsman, konstaterade i sitt svar på ett klagomål från en privatperson att det engelska namnet Stroke Unit på en enhet vid ett sjukhus i Finland inte är förenligt med språklagen och att det inte heller fyller kraven på god förvaltning. En finländsk myndighet får inte ha ett namn som är enbart engelskt. I sitt beslut konstaterar justitieombudsmannen att även om det här bara är fråga om ett namn, har frågan om vilket språk som används i namn på myndigheter en såväl generell som principiell betydelse. Namnen på myndigheter och enheter inom dem är ingen bagatell. Justitieombudsmannens beslut utgör ett prejudikat för liknande frågor i framtiden.
Landets officiella nationalspråk är enligt lag svenska och finska. Grundlagen garanterar de språkliga rättigheterna, och i språklagen åläggs myndigheterna att i sin verksamhet vårda landets språkliga kulturarv och främja bruket av bägge nationalspråken. Språklagen ska tillämpas av bland annat de statliga och kommunala myndigheterna. Myndigheter och affärsverk ska själva öppet visa att de använder de språk som språkbrukarna använder inom det område som myndigheterna betjänar. Enligt förvaltningslagen ska en myndighet vidare använda ett sakligt, klart och begripligt språk. Eftersom namnen hör till språket ska även myndigheternas namn vara klara och begripliga. Ett enspråkigt engelskt namn som används i information som är riktad till allmänheten, t.ex. på skyltar, på webbsidor och i postadresser strider därför mot lagen.
En myndighet finns till för sina kunder. Medborgarna ska enkelt kunna hitta och få kontakt med myndigheten, så att deras rättigheter och skyldigheter garanteras. Därför ska en offentlig myndighet även i sitt namn beakta sin viktigaste kundkrets, dvs. det egna landets medborgare, så att dessa kan förstå inom vilket område myndigheten verkar. Det är också mer effektivt och produktivt när varje sak genast sköts på rätt plats. Namnet är en nyckel och en etikett som hjälper kunden att avgöra innehållet i den service som ges av myndigheten.
Det finns många exempel på myndigheter eller producenter av offentliga tjänster som fattar beslut som rör medborgarna, och vars namn inte avslöjar inom vilket område de verkar. Sådana är bland annat Destia (f.d. Vägaffärsverket), Evira (Livsmedelssäkerhetsverket), Fimea (Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, f.d. Läkemedelsverket), Itella (f.d. Posten Finland), Palkeet (Servicecentret för statens ekonomi- och personalförvaltning), Trafi (Trafiksäkerhetsverket), Acuta (akutmottagning vid Tammerfors universitetssjukhus), Pardia (löntagarorganisation för statens personal), Metla (Skogsforskningsinstitutet), Arcada och Novia (yrkeshögskolor).
Svåra namn av detta slag blir man tvungen att förklara i information som riktas till medborgarna: ”... eller Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, Fimea vill i framtiden bära ansvaret ...” (Hbl 20.11.2009), ”... och chefen för en av enheterna vid det statliga vägbyggnadsbolaget Destia ...” (Hbl 31.8.2010) och ”Det är livsmedelsverket Evira som har fått nya uppgifter från Ryssland” (Hbl 15.7.2010). Ett argument som ofta framhålls är att ”folk lär sig”, men t.ex. förklarar Hufvudstadsbladet fortfarande namnet Metla – ”Skogsforskningsinstitutet Metla förutspår att björkblomningen i landets södra delar blir kraftigare än genomsnittligt” (22.3.2010) även om namnet Metla har flera tiotals år på nacken.
Språken i namn och förkortningar
En myndighet eller ett företag som producerar offentliga tjänster ska ha namn på svenska, finska och vid behov också på samiska, och namnen ska till innehållet motsvara varandra. Om det förutom dessa finns behov av namn på andra språk, ska de bildas separat genom översättning från de inhemska namnen. För internationella behov kan man utgående från de svenska och finska namnen skapa namn på andra språk så att internationella aktörer hittar rätt myndighet.
När innehållet i namnet syftar på verksamhetsfältet, hittar de som verkar inom fältet enkelt kolleger också i andra länder. Till exempel kan nämnas Lantmäteriverket (Maanmittauslaitos, National Land Survey of Finland) och Statistikcentralen (Tilastokeskus, Statistics Finland) vars namn är enkla att känna igen överallt. De myndigheter som motsvarar vårt jord- och skogsbruksministerium i de andra nordiska länderna är också enkla att finna fram till tack vare namnen: Jordbruksdepartementet i Sverige, Landbruks- og matdepartementet i Norge och Ministeriet for Fødevarer, Landbrug og Fiskeri i Danmark. Man ska också komma ihåg att ett namn inte behöver omfatta ett helt verksamhetsfält – det räcker om det beskriver kärnverksamheten. Till exempel täcker namnet Tullverket gott och väl alla de olika lagövervakande serviceuppgifter som myndighetens verksamhetsfält omfattar.
Om ett namn förkortas ska man av förkortningen kunna sluta sig till myndighetens namn. För att förkortningen ska bli begriplig i bruket inom respektive språk ska man av det svenska namnet bilda en svensk förkortning och av det finska namnet en finsk förkortning. Till exempel får vi förkortningen NTM-centralen av närings-, trafik- och miljöcentralen medan man på finska talar om ELY för elinkeino-, liikenne- ja ympäristökeskus. Finska förkortningar som RISE (Rikosseuraamuslaitos, Brottspåföljdsmyndigheten), Palkeet (Valtion talous- ja henkilöstöhallinnon palvelukeskus, Servicecentret för statens ekonomi- och personalförvaltning) och Valvira (Sociaali- ja terveysalan lupa- ja valvontavirasto, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården) ska alltså inte skapas för att tas i bruk på svenska eller samiska. Inte heller ska man skapa engelska förkortningar för att dessa ska börja brukas i de inhemska språken (jfr Fimea från Finnish Medicines Agency).
Språkriktighet och logotyper
Myndigheternas namn bör vara enkla att uttala och att stava. Därför är det viktigt att man också i namnen följer etablerade skrivregler. Myndigheterna ska också beakta klarspråkskrav och språkriktighet i sina logotyper. Ett grafiskt uttryck som avviker från allmänspråkets regler stör mer än det väcker intresse (jfr TraFi och avstavningen i Liik-enne-vira-sto, en logotyp som också finns på Trafikverkets svenska webbsidor). Dessutom bör myndigheterna beakta tvåspråkigheten även i logotyperna och inte enbart i namnen och förkortningarna.
Namnen är en del av språket. Till ett klart myndighetsspråk hör också att se till att namnen är välvalda, att de är enkla att lokalisera och att de är språkligt korrekta. Språkbrukaren ska av namnets språkliga form och innehåll enkelt kunna skilja ett myndighetsnamn från ett kommersiellt namn.
På nästa sida följer de centrala principer som bör följas av den som planerar eller bestämmer om ett namn på en myndighet.
(Översättning: Leila Mattfolk)
Ett bra namn r enkelt att komma ihg, frst, skriva och uttala. Tio goda rd till den som planerar ett namn p en myndighet eller p en producent av offentlig service:1. Kom ihg att Finlands nationalsprk enligt grundlagen och sprklagen r svenska och finska. Enligt den samiska sprklagen ska myndigheterna ven anvnda samiska i information som riktas till allmnheten inom samernas hembygdsomrde. Sprklagarna omfattar ven namn: namn p myndigheter och producenter av offentlig service ska ha namn som r svenska, finska och vid behov ven samiska. Andra sprk kan anvndas endast vid sidan om dessa tre.
|