Vilket ord kan adjektivet åsyna kombineras med? I stort sett endast med vittne. Hur är det då med rungande? Det kan stå som attribut till en handfull ord: applåd, bifall, ja, nej och kanske ytterligare något.

Åsyna vittne och rungande applåd är båda exempel på fasta fraser eller kollokationer, dvs. två eller flera ord som har en tendens att uppträda tillsammans. Kollokationerna ovan är synnerligen starka – en svensk kan med nästan hundraprocentig säkerhet förutsäga att just dessa ord kommer att kombineras.

Svenskan – liksom andra språk – byggs till stor del upp av mer eller mindre fasta fraser. De bidrar till att språket flyter och blir idiomatiskt – kort sagt att det låter ”svenskt”. Konstituenterna i en fras är inte utan vidare fritt utbytbara mot andra inom samma semantiska fält. I rungande örfil kan således inte adjektivet ersättas med exempelvis dånande, stormande eller skallande. Den tyske lingvisten Ulrich Heid (Universität Stuttgart) uttrycker saken på följande sätt: ”The combination of exactly the two items appearing in the collocation is lexically determined; it is often not predictable; but native speakers are quite good at identifying non-collocational combinations in other people’s texts, and they feel that non-collocational texts are not fluent, not elegant or just not the ’usual way’ how one would express a given idea”. På svenska använder man exempelvis den fasta frasen borsta tänderna (inte *putsa tänderna; tvätta tänderna förekommer bara i finlands­svenskan som följd av inflytande från finskans pestä hampaansa), liksom man på tyska måste säga sich die Zähne putzen (inte *sich die Zähne bürsten) och på franska se brosser les dents (inte *nettoyer les dents).

Kollokationer lyfter språket

Kunskaper om kollokationer är inte minst viktiga för andraspråksinläraren, som ofta inte är medveten om att orden ingår i en fast fras med allt vad det innebär av lexikala, morfologiska och syntaktiska restriktioner. Det heter således Lina och Per har ont i halsen (inte *halsarna/sina halsar) och Johan sparkar boll (inte *bollen/bollar/bollarna). Den sista frasen är så lexikaliserad att det inte ens behöver röra sig om en riktig boll, som i Han sparkade boll med sin kudde.

En andraspråksinlärare måste vanligen lära in fraserna som lexikala helheter, vilket ofta är mödo­samt, men ofrånkomligen ger resultat och gör att språket ”lyfter”. För en svensk som studerar ett främmande språk är det självfallet lika väsentligt att lära sig känna igen och memorera de fasta fraserna – svårt, men spännande och utvecklande. Vad heter t. ex. verbfrasen slå upp/resa ett tält på de vanligaste skolspråken? Hur översätts kollokationen allvarligt/svårt skadad? På engelska, tyska och franska lyder fraserna: pitch a tent, ein Zelt aufstellen/aufschlagen, dresser une tente respektive seriously­ injured, schwer verletzt, grièvement blessé. Den som behärskar ett stort antal fasta fraser har nått långt i sina språkstudier. Olle Josephson (Svenska språknämnden) konstaterar i en artikel: ”Kollokationer är till exempel utmärkt lämpade för språkfärdighetstest. Det är en god mätare på avancerade språkkunskaper om man kan välja rätt alternativ som ’när hon var 45 bildade/skapade/byggde/gjorde hon ny familj och levde sedan i frid och lugn/glädje/ro/fröjd’”. Med visst fog skulle man följaktligen kunna säga att man kan ett ord först när man känner till dess kollokationella profil.

I en doktorsavhandling vid Stockholms universitet av Jan Svanlund, ”Metaforen som konvention”, behandlas kollokationer inom det övergripande semantiska fältet vikt–tyngd i både konkret och abstrakt språkbruk. Svanlund tar bl.a. upp motsatsparen tung–lätt och svår–lätt, som samtliga ingår i en stor mängd kollokationer (oftast i mer eller mindre bildlig betydelse). Svår är mest frekvent av de tre adjektiven och är oftare än tung motsats till lätt. Särskilt lätt har många olika betydelser (och är också motsats till t. ex. hård eller kraftig). Både tung och lätt kan ingå i kollokationer som beskriver olika aspekter av mat och dryck, exempelvis hos vin. De kan vidare användas om musik, men också här har lätt en bredare användning än tung. Den fasta frasen lätt musik har således flera skilda betydelser: dansant till sin karaktär (motsats: tung); lättlyssnat, enkelt att spela tekniskt, okomplicerat komponerat (motsats: svår).

Tung har en tydligare koppling till fysisk tyngd än lätt och betecknar ofta konkreta föremål som har tyngd: gardiner, möbler, lass. Det kombineras ofta med ord för kropp och kroppsdelar (axlar, bröst, hjärta, huvud). Tung kan dock förlora det mesta av sin koppling till tyngd–vikt-aspekten i fasta fraser som en tung politiker, ett tungt argument eller en tung sorg, där adjektiven används metaforiskt (snarast i betydelsen viktig, betydelse­full respektive stor). Som exemplen visar kan kollokationerna användas för att beskriva små nyanser och betydelseförskjutningar – och ha både bildlig och bokstavlig betydelse. I detta sammanhang bör man kanske även nämna det slag av parallella uttryck som har både en metaforiserad och en icke-metaforiserad variant (t. ex. spela teater och slå näven i bordet); i den förra betydelsen skulle de kunna kallas idiom.

Idiomatiska uttryck

Idiomen (de idiomatiska uttrycken) är en sär­skild grupp av fasta fraser. Med idiom menar man vanligen metaforiserade uttryck där innebörden i regel inte framgår av betydelsen hos de enskilda ord som ingår. Ett exempel på ett typiskt ogenom­skinligt idiom som med smärre variationer finns representerat i flera europeiska språk är köpa grisen i säcken, vilket på finska, engelska, franska, tyska och nederländska motsvaras av ostaa sika säkissä, buy a pig in a poke, acheter un chat en poche, die Katze im Sack kaufen och een kat in de zak kopen. I dessa fall har samtliga ord en bildlig betydelse som starkt avviker från den vanliga, bokstavliga. Idiomens innebörd framgår inte av betydelsen hos de enskilda ord som ingår i dem (dvs. de är ogenomskinliga). Som exempelvis Herbert Görner (Leipzig) påpekar är idiomen i huvudsak fasta, vilket innebär att möjligheterna att ändra eller lägga till någon konstituent är ytterst begränsade. Trots dessa stränga restriktioner vad gäller syntaktisk struktur före­kommer det att ett led kan varieras utan att den lexikaliserade betydelsen förändras. Variationen kan vara av olika slag: lexikal (ge tillbaka/igen med samma mynt, inte säga flaska/flasklock), där de alternativa orden i huvudsak är synonymer, eller morfosyntaktisk (väcka ont/ond blod, i runt/runda tal, sätta fingret på en öm punkt/den ömma punkten), där skillnaderna gäller genus, numerus eller species.

 Emma Sköldberg (Göteborgs universitet) kallar exemplen ovan för idiomvarianter. Med idiomsynonymer menar hon uttryck med ett flertal gemensamma konstituenter och i stort sett  samma lexikaliserade betydelse, men där de alternativa huvudordens betydelse skiljer sig avsevärt från varandra när de inte ingår i ett idiom. Exempel på detta är lägga vantarna/rabarber på något eller sticka huvudet i busken/sanden. Skillnaderna mellan idiomvarianter och idiomsynonymer är dock inte entydig,­ utan det rör sig snarast om ett kontinuum mellan dem.

En underavdelning till idiomen utgörs av ordparen (eller paruttrycken). Ordparen känne­tecknas av att de har två likvärdiga huvudord från samma ordklass, exempelvis bära eller brista (verb), eld och lågor (substantiv) eller fix och färdig (adjektiv). Mellan (och ibland också före) huvudorden finns en preposition (hack i häl, i ur och skur) eller en konjunktion (pigg och nyter, sakta men säkert).

Huvudorden är vidare ofta sammanlänkade av slutrim (sus och dus), allitteration (hals över huvud) eller assonans (liv och kiv). De kan vara såväl synonymer (buller och bång) som antonymer (i nöd och lust). I motsats till idiomvarianterna/idiomsynonymerna kan huvud­orden­ i ett ordpar vanligen inte ersättas av ett annat ord eller en annan form. Ett välkänt undantag är dock kors/härs och tvärs (ordet härs ingår veterligen endast i detta paruttryck, vilket ju även är fallet med exempelvis efterkälken i idiomet komma på efterkälken).

Liknelser och talesätt

Andra slag av fasta fraser – närmast besläktade med idiomen – är liknelser och talesätt. Liknelser innebär tvåledade jämförelser med den komparativa markören som (from som ett lamm), talesätt är självständiga satser, där det vanligen explicit finns ett modalt inslag: man ska/får/bör/måste etc. göra något (man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten eller var sak har sin tid). I motsats till de typiska idiomen är dock liknelser och talesätt endast delvis metaforiserade och vissa ord har behållit sin bokstavliga betydelse.

Kollokationer och idiom är ett spännande och lustfyllt område inom språkforskningen och det kommer säkerligen att väcka anklang (fast fras!) bland språkstuderande på olika nivåer. Att få upp ögonen för språkets mångfald och ge sig i kast med fasta fraser – inte minst idiom – är på ett visst vis att plocka russinen ur den språkliga kakan.

 

Böcker skrivna av Urban Östberg:

Gunnel Arklund, Eva Bergner och Urban Östberg: Fokus på Sverige. Nybörjarbok i svenska som främmande språk (1997)

Anna Hallström och Urban Östberg: Klara grammatiktest i svenska som främmande språk (1997)

Anna Hallström och Urban Östberg: Svår svenska. Idiom och slang i urval (1998, recenserad i Språkbruk 1/1999)

Anna Hallström och Urban Östberg: Fasta fraser (1999, anmäld i Språkbruk 1/1999)

Anna Hallström och Urban Östberg: Svår grammatik och ordbildning (2001, anmäld i Språkbruk 2/2001)