Den empiriska grunden för denna artikel kommer från det EU-finansierade forskningsprojektet ELDIA(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun), European Language Diversity for All (2010–2013). I projektet undersöktes Institutionell flerspråkighet hos finsk-ugriska minoriteter i Europa.
I projektet ELDIA undersöktes finsk-ugriska minoriteter i Europa, från kväner uppe vid Ishavskusten till ungrare nere i Slovenien. Finsk-ugriska minoriteter är intressanta för att de omfattar nästan alla tänkbara typer av flerspråkighetssituationer i Europa, i alla möjliga sociopolitiska kontexter. Det finns etablerade och alldeles unga skriftspråk, det finns urfolk (samerna i Norge), s.k. gamla minoriteter och invandrargrupper, både urgamla migrationsmönster och nutida ”EU-invandring” (såsom esterna i Finland).
Vissa grupper trotsar alla kategoriseringsförsök. Sverigefinnarna härstammar till största delen från 1960- och 70-talets stora invandring men har också erkänts som en nationell minoritet i Sverige, eftersom det finska språket har existerat i Sverige i århundraden. Ungrarna i Österrike hör delvis till den gamla minoriteten i Burgenland i de västliga gränsregionerna av f.d. kungariket Ungern, och därigenom har ungerskan så att säga legitimerat sin existens i nutida Österrike – men största delen av de österrikiska ungrarna, i synnerhet i huvudstaden Wien och andra stora städer, är invandrare från Ungern och dess grannländer.
I södra Estland vill många aktivister emancipera võro- och setodialekterna, och få dem erkända som minoritetsspråk, men de flesta som talar võrodialekt identifierar sig med den estniska nationen och ser inte sig själva som ett minoritetsfolk. De nyaste invandrargrupperna, som esterna i Finland eller i Tyskland, bildar inga traditionella invandrargemenskaper: antingen vill de integreras och anpassa sig eller så ser de utvandringen som en förbigående fas i sin individuella livs- och karriärplan och definierar sig genom sin anknytning till hemlandet.
Finland representeras i undersökningen av två minoriteter: karelarna och esterna.
Vissa grupper trotsar alla kategoriseringsförsök.
Stockholms universitet var dessvärre tvunget att lämna projektet och därför kunde ingen fallstudie med sverigefinnarna göras. Även de stora finsk-ugriska minoriteterna i det europeiska Ryssland (mordviner, marier, komier och udmurter) samt seto-minoriteten på den ryska sidan av den rysk-estniska gränsen måste av olika skäl lämnas utanför projektet.
De svagaste språken i Norden
Några av våra minoriteter har tidigare undersökts mycket intensivt och språkgemenskaperna själva kunde bli trötta på att ständigt besökas av utomstående forskare. Ofta var det ändå så att forskningen hade utförts inom den nationella forskningstraditionen och var opublicerad i en internationell kontext. Och om vissa minoriteter fanns det mycket litet systematisk forskning. Karelarna i Finland, som först 2010 blev erkända som minoritet, har knappt alls undersökts. Även om karelskan allmänt accepteras som ett självständigt språk, har man nästan lyckats glömma dess närvaro i Finland.
Inom projektet utförde vi likadana undersökningar hos alla dessa grupper, för att få jämförbara resultat. Vi utvecklade även EuLaViBar, en europeisk språkvitalitetsbarometer.
I EuLaViBar-modellen studeras språkets vitalitet via fyra s.k. fokusområden. Tre av dem motsvarar François Grins tre faktorer: språkets fortbestånd förutsätter att språkgemenskapen har förmågan (capacity), tillfället (opportunity) och viljan (desire) att använda språket. Det fjärde fokusområdet, language products, inspirerades av Miquel Strubells idé om språklig marknadsekonomi, det ömsesidiga förhållandet mellan utbud och efterfrågan av språkprodukter och språktjänster: tillgången till språkprodukter skapar förtroende för språkets användbarhet, nyttighet, och stimulerar efterfrågan. Inom de fyra fokusområdena undersöktes fyra dimensioner: språkbruket, skolan och utbildningen, lagstiftningen och medierna.
Inte ens demokratiska medborgarsamhällen med allmänna antidiskrimineringsprinciper kan kompensera språkförlust till följd av tidigare assimilationspolitik: det behövs effektivare åtgärder än så.
För varje dimension analyserades resultaten av vissa frågor som ställts i frågeformulär och kalkylerades till värden på en enkel vitalitetsskala från noll till fyra: noll betyder att språket bara existerar i ”det kollektiva minnet” eller kanske i ritualiserade sammanhang men att det inte används i aktiv kommunikation. På den högsta, fjärde nivån finns det ingenting som tyder på att språkets bruk på någon av dimensionerna skulle vara hotat.
Tyvärr överraskade inte de slutgiltiga resultaten: alla minoritetsspråk i ELDIA-projektet är på något sätt hotade. De minoriteter som har ett starkt, standardiserat skriftspråk är minst hotade, och förutom ungersk- och estniskspråkiga grupper klarar sig nordsamiskan i Norge också ganska bra. Intressant är också att de som placerar sig lägst på skalan – kvänskan i Norge, karelskan i Finland och meänkieli i Sverige – talas i de nordiska länderna, som ju annars brukar placera sig bland de främsta demokratierna i världen. Inte ens demokratiska medborgarsamhällen med allmänna antidiskrimineringsprinciper kan alltså kompensera språkförlust till följd av tidigare assimilationspolitik: det behövs effektivare åtgärder än så.
Ingen barometer i världen kan förutspå vad som kommer att hända med ett språk i framtiden: allt beror på vad språkgemenskapen vill och kan göra med sitt språk. EuLaViBar är inte någon kristallkula som beslutsfattarna kan använda för att bestämma om det överhuvudtaget lönar sig att satsa på ett hotat språk. Vad EuLaViBar i bästa fall kan göra är att visa vilka komponenter av språkbruket som behöver särskilt stöd.
Förutom frågeformuläret och EuLaViBar-analyserna utfördes intervjuer med olika åldersgrupper, och utgående från allt detta skrev projektforskarna varsin fallstudierapport. I dessa rapporter ingick också resultaten av två andra delprojekt: (1) medieanalyser och (2) rättsvetenskapliga forskningsrapporter för varje land. Den juridiska arbetsgruppen analyserade lagstiftning och institutioner för att förstå hur attityder och politiska processer institutionaliseras och hur lagar och institutioner formar språkminoriteternas roll i samhället och deras språkliga handlingsrum.
Elitflerspråkighet och flerspråkighet som handikapp
I vår tid, i synnerhet bland högutbildade västeuropéer, förstås begreppen flerspråkighet och språklig diversitet som något positivt. Det är fint och viktigt att kunna kommunicera på många språk, det hör till EU:s officiella målsättningar att utveckla språkundervisningen i skolorna, och naturligtvis har minoriteternas rätt till eget språk ofta tematiserats i diverse människorättsdebatter. Men samtidigt finns det en djup klyfta mellan de två sätten att betrakta flerspråkigheten. Å ena sidan finns det flerspråkighet som består av (i idealfall tidig) inlärning av ”nyttiga” språk såsom engelska, tvåspråkiga familjer vars barn växer upp med både finska och svenska eller både tyska och franska, kanske de har en barnflicka som lär dem kinesiska och sedan går till en English Playschool eller Lycée Française. Det är en investering som de europeiska samhällena behöver, och alla ser denna typ av flerspråkighet som något positivt, som elitflerspråkighet. Alla som blir funktionellt flerspråkiga på det här sättet behöver ändå inte höra till den egentliga eliten: ofta räcker det att man föds i en normal familj i ett rikt västeuropeiskt land där alla förväntas lära sig främmande språk i skolan och via medierna, och som sagt hör dessa möjligheter också till EU:s officiella målsättningar.
Å andra sidan har vi flerspråkigheten hos minoriteterna, människorna med det ”medfödda handikappet” att de måste ”offra” en del av sin tid och hjärnkapacitet åt ett minoritetsspråk, ett språk som är ”onyttigt”, och därför kanske inte får samma chanser att lära sig majoritetsspråket eller andra ”nyttiga språk”. Ännu ”värre” blir det för hela samhället som måste stödja dessa ”onödiga språk” finansiellt. Det är denna fråga som dominerar den stora invandrings- och integrationsdebatten i många västeuropeiska länder. Resultatet blir förstås en paradox: skolan förväntas skapa flerspråkighet hos barn ur enspråkiga familjer men i praktiken utrota flerspråkigheten hos minoritets- och invandrarbarn – i några fall även om det handlar om precis samma språk. Jag vet inte vilka språkpar det är som Claire Bowern i citatet nedan har tänkt på, men det kunde handla om t.ex. kinesiska eller spanska i kombination med engelska i USA:
To put it bluntly, bilingualism is often seen as ”good” when it’s rich English speakers adding a language as a hobby or another international language, but ”bad” when it involves poor, minority, or indigenous groups adding English to their first language, even when the same two languages are involved.
Språk- och skolexperternas röster hörs inte i den här debatten, och det är karakteristiskt att också EU:s språkpolitiska målsättningar – inlärning av nyttiga främmande språk å ena sidan, minoriteternas rättigheter och de utrotningshotade språken å andra sidan – reproducerar och förstärker just denna dubbelhet, som om flerspråkighet inte vore samma sak som flerspråkighet. Den här dubbelheten var en av ELDIA:s utgångspunkter.
Frågan om flerspråkigheten är svår. Själva begreppet flerspråkighet är svårt att definiera. Att kriterierna för ”modersmål” eller ”språkbehärskning” är problematiska vet man sedan länge. Hur bra måste man behärska ett språk för att få kalla det sitt modersmål? Finns det någon skarp gräns mellan ”äkta”, balanserade flerspråkiga som behärskar två eller flera språk på ”modersmålsnivå” och sådana som är endast ”funktionellt” flerspråkiga?
Hur bra måste man behärska ett språk för att få kalla det sitt modersmål?
Särskilt problematiskt blir det med utrotningshotade språk: om majoritetsspråket dominerar i nästan alla kontexter har man knappast någon chans att lära sig och använda minoritetsspråket som det primära, det starkaste språket. Kriterier som betonar språkkunskaper kan utesluta människor som gärna identifierar sig med språket trots att deras kunskaper är svaga, och därmed cementerar man den språk- och identitetsförlust som majoritetspolitiken har orsakat.
Men det handlar inte bara om vem som har rätt att kalla ett språk sitt modersmål. Många ifrågasätter själva begreppet språk och talar hellre om språkliga resurser som kan vara en- eller flerspråkiga: det gäller språkbrukarens synvinkel och handlingar som kan kallas languaging och i fall av flerspråkighet naturligtvis polylanguaging, hellre än språket som ett system. Vissa hävdar att språken i sig inte är självständigt existerande entiteter utan sociala konstruktioner eller t.o.m. epistemiskt våld, nationalistiska och kolonialistiska strukturer som tvingas på människorna, i stället för deras naturliga och fria flerspråkighet och språklig variation. Ur denna synpunkt är språket som institution och konstruktion helt enkelt något som beslutsfattarna kan använda för att etnifiera och förvalta den språkliga mångfalden och för att kontrollera och tygla den ”farliga flerspråkigheten”.
Problemet med hur man definierar ett språk aktualiserades i många av våra fallstudier. Meänkieli i svenska Tornedalen erkändes som ett eget språk i stället för en varietet av finskan och utvecklar sina egna normer för att den tornedalsfinska befolkningen inte ville identifiera sig med den moderna finska/finländska nationella identiteten eller det nyfinska standardspråket. Men numera används ändå namnet meänkieli ofta också för dialekten som talas på den finska sidan av Tornedalen, av personer som definierar sig som finnar och lever i en standardfinskspråkig kultur.
Språklig mångfald – superdiversitet
Efter kolonialismens och nationalromantikens tid och dess ideologier, med skarpa gränser för språk och nationer, påstår många forskare att den språkliga mångfalden nu existerar i alldeles nya former. Det kallas superdiversitet. Med superdiversitet avser man den postmoderna och postkoloniala mångfald av språkliga resurser, stilar och kommunikationskanaler som har skapats av våra tiders mobilitet och de nya kommunikationsteknologierna. För varje lingvist som sysslar med finsk-ugriska minoritetsspråk torde det vara klart hur otillräckliga eller t.o.m. vilseledande de officiella språkpolitiska begreppen – och därmed också det institutionella stödet för flerspråkigheten – kan vara i dessa fall.
De officiella språkpolitiska begreppen – och därmed också det institutionella stödet för flerspråkigheten – kan vara otillräckliga eller vilseledande.
Den egentliga utmaningen för vårt projekt var ändå inte superdiversiteten utan det som jag gärna kallar metadiversitet. Med andra ord: språklig mångfald, som man så gärna talar om, existerar i många former, och de relevanta begreppen kan tolkas på många sätt. Modersmål är inte samma sak för dem som har vuxit och fått sin utbildning i ett nationalspråkligt system som för dem som har vuxit upp i en flerspråkig familj och gemenskap, vars modersmål inte används utanför den lilla språkgemenskapen eller kanske inte ens erkänns som ett självständigt språk. Frågan ”om språket används i skolan” betyder något alldeles annat för ungrare i Österrike eller ester i Finland, som i det typiska fallet har studerat i ett skolsystem som är enspråkigt och präglat av en stark enspråkig och preskriptiv ideologi, än för karelare eller vepser, vars språk inte alls existerar i skolsystemet, eller i bästa fall som ett ämne med några timmar undervisning i veckan.
Institutionell flerspråkighet
Vår juridiska arbetsgrupp har kunnat konstatera att flerspråkigheten som begrepp inte existerar i lagstiftningen i något av de undersökta landen, eller åtminstone inte har något institutionellt stöd – trots att alla länder som undersöktes i ELDIA har stiftat nya språklagar eller minoritetslagar eller reviderat gamla lagar de senaste åren. Vad som stöds med lagarna, förordningarna och institutionerna är, i bästa fall, en viss grupps rätt att använda sitt etniska språk på ett visst område, i en idealiserad enspråkig liten värld där inga dubbelidentiteter, oskarpa gränszoner, omstridda eller överlappande etnisk-nationella definitioner finns. Flerspråkighet som option existerar inte: ingenstans erkänner lagarna de flerspråkiga som en kategori eller betraktar flerspråkigheten som en mänsklig rättighet.
Lagarna skapar också hierarkier mellan språken och situationer, där några är jämlikare än andra. Samerna har som ett urfolk numera en ganska stark position i Norge, i synnerhet i jämförelse med kvänerna (urfolksstatus verkar innebära ett starkare skydd än att bli erkänd som minoritetsfolk). Detsamma gäller för meänkieli i jämförelse med samiskan i Sverige. I Ryssland räknas vepserna till ”de fåtaliga folken av Norden och Fjärran Östern”, men inte karelarna – eftersom gränsen till ”fåtalig” har dragits vid 50 000 och i den sista folkräkningen fanns det lite över 60 000 ryska medborgare som definierade sig som etniska karelare.
Lagarna gör vissa språk synliga, medan andra förblir osynliga eller inte erkänns alls. Territorialprincipen gör att traditionella minoriteter bara får speciellt skydd i sina traditionella områden. Största delen av Finlands samiska barn och ungdomar bor i dag i Helsingforsregionen och andra större städer, där deras samiska modersmål i princip är i samma läge som vilket invandrarspråk som helst. Också invandrarna förblir ofta utanför språklagarna, och likaså utanför den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. ELDIA-studien om tysklandsesternas rättsliga situation var mycket intressant just därför att esterna som en ny, liten och spridd minoritet inte alls uppmärksammas i den tyska offentliga diskursen – studien visade oss den lucka små och otypiska minoriteter kan hamna i.
Karakteristiskt för språklagarna är också en viss tandlöshet. Lagarna som borde främja användningen av minoritetsspråken medför ofta inga sanktioner. Ofta är lagarna också mycket allmänt formulerade och innehåller inga detaljerade anvisningar om hur de ska tillämpas i praktiken.
På institutionell nivå är det alltså svårt att tala om flerspråkighet i sig – flerspråkighet uppstår i bästa fall endast som en biprodukt av minoritetsspråkens institutionaliserade närvaro i samhället. Ofta skapar lagarna och institutionerna reservat eller gömställen för minoritetsspråken men inga verkliga kontexter eller tillfällen för flerspråkighet i praktiken. Detta kan ske t.o.m. i sådana förhållanden där man verkligen har försökt skapa officiell tvåspråkighet.
Skolor är viktiga
Skolan är den viktigaste kontexten för flerspråkighet hos många av våra minoriteter, och det är också i skolan som klyftan mellan lagens bokstav och den språksociologiska realiteten är som tydligast. Skolan spelar en central roll för minoritetsspråkets synlighet och minoritetens medvetenhet om sina rättigheter. Ett särskilt klart exempel fanns i fallstudien om ungrarna i Österrike. Där hade vi nämligen möjligheten att jämföra ungrarna i delstaten Burgenland, där det finns en särskild skollag om minoritets- eller tvåspråkiga skolprogram för den ungerska och kroatiska minoriteten, och i Wien, där ungrarna är officiellt erkända som en etnisk minoritet (Volksgruppe) men inte har någon som helst institutionaliserad position i skolsystemet. I Burgenland var ungrarna betydligt bättre informerade om sina rättigheter och det minoritetsskydd som lagen erbjuder.
Skolan spelar en central roll för minoritetsspråkets synlighet och minoritetens medvetenhet om sina rättigheter.
Förutom i fråga om skolan verkar de finsk-ugriska minoriteterna i Europa föga medvetna om sina rättigheter eller det skydd som lagarna i princip bjuder.
För språk- och arbetspolitiska beslutsfattare är gränsen mellan den offentliga språkplaneringen och det privata oklar. För åtta år sedan överklagade några sverigefinska socialarbetare i Uppsala hos diskrimineringsombudsmannen, efter att de hade förbjudits att tala finska i arbetsplatsens korridor. Själva problemet löstes genom förhandlingar, men juristerna i ELDIA-projektet konstaterade att det är oroväckande att ombudsmannen så lätt accepterade idén att kafferum och korridorer är offentliga rum där människornas språkval kan och får regleras.
I projektet ELDIA undersöktes finsk-ugriska minoritetsspråk i norra och södra Europa,
både urfolk eller så kallade gamla minoriteter och alldeles nya invandrargrupper, som t.ex. esterna i Finland och Tyskland.
Information om ELDIA-projektet >>(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)
Projektets publikationer >>(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun)