Denna artikel handlar om EU-översättning och då i första hand om översättning av författnings­texter: direktiv, förordningar, beslut, konventioner och liknande. Det jag från mina grammatisk-stilistiska utgångspunkter intresserar mig för är kultur­kollisionen mellan källtexternas tunga menings­byggnad och de speci­fikt svenska kraven på ett enkelt och begripligt juridiskt språk – krav som i Sverige finns kodifierade i de gram­matiska an­visningarna i ”Myndigheternas före­skrifter. Hand­bok i författningsskrivning” och i ”Myndig­heternas skrivregler”.

Dessa anvisningar har gällt också för EU-översättning. Ett centralt in­slag i anvisningarna, när det gäller den grammatiska formen, är tanken att klar­het och begriplighet uppnås genom vad vi språk­vetare kallar muntlighet, alltså genom att ut­nyttja former och konstruktioner som är gemen­samma för skrift­språket och det vårdade talspråket. Anvis­ningarna är väldigt kon­sekventa på denna punkt: Det vårdade talspråkets former och konstruk­tioner skapar begriplighet, och traditionella exklusivt skrift­språkliga former och kon­struktioner skapar obegriplighet.

Ökar muntlighet i skrift verkligen begripligheten?

Mina hittillsvarande undersökningar av språk och stil i översatta EU-författningar ger mig anled­ning att ifrågasätta om muntlighet i skrift alltid är ett bra medel att åstadkomma ett begripligt för­fattnings­språk. Jag har kunnat visa att denna strategi inte fungerar vid EU-över­sättning, så länge över­sättarna av olika skäl är tvungna att bevara käll­texternas tunga menings­byggnad, dessutom med nära anknytning på sats- och frasnivå. Återgången till en mera tradi­tionell menings­byggnad medför med nöd­vändighet att en rad traditionella skrifts­pråkliga konstruktioner och formord måste utnyttjas om resultatet ska bli lyckat från begrip­lighets­synpunkt. Av samma skäl aktualiseras också vad jag har kallat ”nygamla Wellanderdygder”, dvs. iakttagandet av traditionella språkriktighetsregler som inte läng­re ges något större utrymme vare sig i skolorna eller i anvisningarna för författnings­språkets utformning (t.ex. symmetri­regeln och reg­ler­na för s.k. dubbel syftning).

I det följande kommer jag att ut­veckla dessa idéer om EU-översättning. Även om min forskning så här långt i första hand tar fasta på en särsvensk översättningsproblematik (genom an­knyt­ningen till svenska språkvårdande myndig­heters klarspråksanvisningar), vill jag i samman­hanget betona de nordiska aspekterna på arbetet med över­sättningen av EU:s rättsakter. Dels är över­sättningen till svenska en gemensam sverigesvensk och finlands­svensk an­gelägenhet, dels menar jag att de danska översättarna genom sin längre erfarenhet utvecklat lösningar på ”skrift­språklighetens” pro­blem som på många områden kunde tjäna som förebild för över­sätt­ningarna till svenska, t.ex. vad gäller hanteringen av käll­text­ernas tunga koordinations­uttryck (där det inte sällan brister i de svenska översättningarna). Omvänt kommer både Danmark och Finland på sikt att kunna dra nytta av de beslutsamma svenska ansträng­ning­arna att få till stånd enklare och begripligare originaltexter.

Det centrala temat är alltså munt­lighetens pro­blem vid översättning till svenska av EU:s författningstexter, så som dessa föreligger i dag. Men mitt ifrågasättande av muntligheten som ett universalmedel att åstadkomma begripliga för­fatt­nings­texter gör det också naturligt att, avslutningsvis, diskutera den språkliga gestaltningen av inhemska svenska författningstexter.

EU-svenskan och förenklingen av det svenska författningsspråket

EU-svenskans tunga meningsbyggnad har inneburit bekymmer för det långvariga och på många sätt framgångsrika arbetet med att förenkla det svenska författnings­språket, som på allvar inleddes med skriften ”Språket i lagar och andra författ­ningar” (1967, i fortsättningen SIL). Detta förenk­lingsarbete har handlat om att stilistiskt närma författnings­språket till vanlig bruks­prosa. I stället för de specifikt kansli­språkliga uttrycks­medel som karakteriserat det traditionella juridiska språket anbefalls nu en enklare menings­byggnad och ett utnytt­jande av ”natur­liga” ord­följds­mönster, konstruk­tioner och former. Den förenklade meningsbyggnaden och syn­taxen har gått hand i hand med (och haft som för­utsättning) djup­gående förändringar av traditionella text­mönster och perspek­tiv.

Redan i SIL:s grammatiska anvisningar spelar muntligheten en central roll. Utöver en förenklad meningsbyggnad anbefaller SIL att man i för­fatt­ningsspråket i görligaste mån ska utnyttja tal­språk­liga former och konstruktioner som de följande i stället för motsvarande traditionella exklusivt skrift­språkliga uttryckssätt:

 (1) konjunktionen och i stället för samt

(2) prepositionsuttryck som för det(ta) i stället för adverb med förlederna här- och där- (härför)

(3) relativpronomenet som i stället för vilken (vilket, vilka)

(4)  relativ bisats, prepositionsattribut m.m. i stället för framförställd attributiv satsförkortning: av honom lämnade uppgifter (bättre: hans uppgifter eller uppgifterna han lämnat)

(5)  en ”naturlig” ordföljd med tunga adverbial först eller sist i satsen, inte i satsens mittfält: Sökanden skall med beaktande av bestämmelserna i 13 § inkomma med — (bättre: med beaktande av bestämmelserna i 13 § skall sökanden inkomma med —).

SIL tar emellertid också upp sådana fall där de traditionella uttrycks­möjlig­heterna kan ha en funk­tion och alltså bör användas, t.ex. attributiva sats­förkort­ningar om meningen redan innehåller en eller flera relativsatser eller om andra bestämningar följer där bisatsen skulle satts in. SIL anknyter också till Erik Wellanders arbeten och ger en hel del anvisningar för hur mera komplexa meningar ska hanteras i enlighet med den traditionella skrift­språksnormen. Exempelvis innehåller SIL ett avsnitt om upprepning och variation, som bland annat beskriver hur strukturen i kom­plexa koordinations­uttryck (samordningar) kan tydlig­göras genom upprepning av formord: risken för den underåriges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet. Avsnittet om ”svävande syft­ning” tar bland annat upp den klassiska subjekts­regeln.

De grammatiska anvisningarna i dag i Myndig­heternas föreskrifter (MF) och Myndigheternas skrivregler (MS) är långt mer förbehållslösa än SIL i sina rekommendationer av talspråkliga kon­struk­tioner och former. SIL:s uttryckliga reservation att vilken/vilket/vilka bör an­vändas i stället för som om tydligheten så kräver, återkommer inte när MS rekommenderar som. MS betonar i stället att som kan användas i stället för vilken också när relativ­satsen inleds av preposition (som då placeras sist): den hyresgäst som hyresrätten över­låtits till. Också rekommendationen att an­vända och i stället för samt är långt mera kategorisk i MS än i SIL: ”Samt bör inte användas när det går lika bra med och (och det gör det nästan alltid).” På flera ställen i MF och MS antyds också att även sådana skriftspråkliga kon­struktions­möj­ligheter som helt normalt an­vänds i dagens formella skrift­språk, t.ex. passiv konstruk­tion och nominalisering, i sig kan innebära en fara för begripligheten.

Dubbla målsättningar

En huvudlinje i arbetet med att ge det svenska författningsspråket en begripligare språkform har alltså varit en allt starkare koppling mellan begrip­lighet och muntlighet. Det finns en annan huvud­linje, som är minst lika viktig om man vill förstå de problem som aktualiseras av arbetet med över­sätt­ning av EU:s rättsakter. Jag tänker här på det förhållandet att arbetet med författningsspråkets förenkling efter­hand fått en alltmer uttalad stra­tegisk dimension. Eftersom författningsspråket fung­erar som språk­ligt mönster för andra offentliga texter, har kampen mot det tradi­tio­nella tunga­ juridiska språket alltmer blivit ett viktigt led i kam­pen mot krångel­svens­kan i allmänhet. Arbetet med att bryta traditionella juri­diska text­mönster har varit ett centralt in­slag i den språkpolitik som syftat till att göra myndig­heter­nas texter tillgängligare för de berörda och för en intresserad allmänhet.

Dessa strategiska aspekter på lagspråks­förenk­lingen betonas starkt i en rad skrifter av språk­experten Barbro Ehrenberg-Sundin (se artikel(avautuu uuteen ikkunaan)). Lagspråksförenklingen fram­ställs i dessa skrifter mindre som ett mål i sig än som ett medel att uppnå centrala, allmänt omfattade och viktiga språkpolitiska mål för myndigheternas all­männa skrivande. Som jag får anledning att åter­komma till längre fram finns det en uppenbar fara i denna dubbla målsättning, nämligen att lag­språkets speciella förutsättningar inte beaktas i tillräckligt hög grad vid utarbetandet av anvis­ningarna om språk och stil.

Rädsla för smitta

På motsvarande sätt verkar det som om diskussionen om EU-översättningarnas osvenska meningsbyggnad – inte minst inom Klarspråks­gruppen – i mycket handlat om farhågor för spridningseffekterna snarare än om EU-texterna som sådana och de specifika översättnings­problem som över­sättarna ställs inför. Ett belysande citat från en artikel publicerad på Klarspråksgruppens webb­plats: ”En mobilisering av krafterna för ett klart och enkelt för­fatt­nings­språk är särskilt viktigt nu när EU:s franska lagstil smyger sig på och för oss tillbaka till gamla tiders menings­byggnadsideal.” Man kunde annars ha väntat sig att mobilisering­en skulle gälla översättningsuppgiften som sådan, och frågan hur denna bäst ska lösas. Även om den bästa långsiktiga lösningen naturligtvis är att med all kraft arbeta för att originaltexterna ska bli bättre – den svenska linjen –, så finns det ju ingen anledning att inte försöka göra det bästa under tiden. Behovet av så goda och begripliga översättningar som möjligt faller ju inte för att sådana uppenbarligen inte kan åstadkommas med hjälp av ett enkelt, talspråksnära språk. Som jag ser det har EU-översättningen på detta sätt i grunden varit ett språkpolitiskt problem snarare än ett översättningsproblem. Den strategi jag kommer att utveckla i det följande – skrift­språk­lighet i stället för muntlighet – innebär egentligen bara att EU-texterna hanteras på samma sätt som andra källtexter vid översättning: Man utnyttjar den del av målspråkets stilistiska repertoar som bäst passar för översättningsuppgiften.

”Svåra” former och konstruk­tioner som klarspråksmedel

I själva verket förutsätter översättningen av EU:s rättsakter en ganska extrem form av skrift­språk­lighet. Detta sammanhänger med den nära an­knytning på sats- och frasnivå som karakteriserar de olika språkversionerna. Det torde snarare vara regel än undantag att varje enskilt satsled i den svenska versionen har en klart urskiljbar motsvarighet i de franska, engelska och tyska versionerna. En sådan nära anknytning (på menings- och frasnivå) till originaltexten anbefalls också i de svenska anvisningarna för översättnings­arbetet: ”Det skall aldrig vara ett självändamål att ändra på en menings uppbyggnad vid översättningen till svenska.” Vad jag förstår finns det både praktiska skäl (t.ex. hanteringen av de många ändrings­förslag som föregår slutversionen) och juridiska skäl till att de olika språkversionerna på detta sätt normalt kan relateras till varandra också på frasnivå.

Vad jag här vill visa är hur över­sättningarna genom bundenheten till original­texter­nas me­nings­byggnad förutsätter en återgång till ett något äldre stilideal om optimal klarhet och begrip­lighet ska uppnås. Detta stilideal skulle grovt kunna beskrivas som det som förfäktas i Erik Wellanders klassiska ”Riktig svenska” i den omarbetade versionen från 1973. I det följande ska jag demonstrera hur den tyngre meningsbyggnaden med många och tunga satsled direkt nödvändiggör ett ökat utnyttjande av en rad grammatiska uttrycks­medel med stilistisk hemvist i Wellandertraditionen. Detta stilhistoriska återtåg innebär att många av de traditionellt skrift­språkliga konstruktions­möjligheter man av be­griplighetsskäl försökt undvika i arbetet på att förenkla författnings­språket får viktiga funktioner som klarspråksmedel. Jag ska här inskränka mig till några få belysande exempel. För en utförligare exemplifiering och analys hänvisas till min artikel ”Klar komplexitet”, tryckt i antologin ”Svenskan som EU-språk”, redigerad av Björn Melander (Hallgren & Fallgren 2000).

Vi kan utgå från de fem exempel som ovan fått exemplifiera muntliga uttryckssätt som anbefalls i SIL och, mera reservationslöst, i nu gällande anvis­ningar för författningsspråket. Följande meningar illustrerar hur käll­texternas komplexa substantiv­uttryck medför att det talspråkliga som ofta inte räcker till för att klargöra syftningen, och därför måste ersättas av det genus- och numerus­differentierade vilken:

[Arbetsgivaren skall] utveckla en enhetlig över-gripande policy för det före-byggande arbetet, vilken omfattar teknik, arbetsorganisation, arbetsbetingelser, sociala relationer och påverkan från faktorer i arbetsmiljön.

[Europaparlamentet] anser att Europeiska unionen måste utveckla starka band till Ryssland, vilka sträcker sig bortom partner-skaps- och samarbets-avtalet, men under-stryker att [...]

Också andra exklusivt skriftspråkliga uttrycksmedel utnyttjas för övrigt i EU-texterna för att klargöra vilket av flera möjliga substantivuttryck som är korrelat till relativ­satsen. Hit hör inte minst ”determinativförbindelser”, dvs. den skriftspråk­liga konstruktionstypen det hus som Jack byggde (i stället för vardagsspråkets huset som Jack byggde). Determinativförbindelser är utomordentligt vanliga i EU-texterna. Konstruktionen har flera viktiga struk­turerande funktioner. Följande exempel visar hur den kan utnyttjas för att klargöra huruvida bara det ena samordningsledet eller bägge fungerar som korrelat till relativsatsen:

så att arbetstagare får tillgång till det register och de rapporter som åsyftas i artikel 9.1 c och d [jfr registret och rapporterna som åsyftas i artikel 9.1 c och d]

I detta syfte skall rådet och Europa-parlamentet i tur och ordning granska räkenskaperna och de redovisningar som avses i artikel 205a [jfr räkenskaperna och redovisningarna som avses i artikel 205a]

Till de traditionella konstruktionsmöjligheter som bör undvikas enligt anvisningarna hör vidare placeringen av tunga adverbial i mittfältet. I EU-översättningarna är mittfälts­positionen inte något som kan undvikas som i anvisningarnas demonstrationsexempel. I de informationstäta över­satta författningstexterna framstår mittfältsposi­tionen tvärtom som en naturlig plats att föra samman tunga adverbiella uttryck som representerar information av bakgrundskaraktär utan att den grammatiska tolkningen äventyras.

I följande exempel har tre adverbial som står åtskilda i den engelska originaltexten kunnat föras samman i mittfältet på ett tämligen vällyckat sätt:

The Contracting Parties, within the framework of the present Convention, shall by means of ex-changes of information, consultation, research and monitoring, develop without undue delay poli-tics and strategies which [...].                  

De avtalsslutande parterna skall inom ramen för denna konvention genom informationsutbyte, konsultationer, forskning och övervakning utan otillbörlig försening utarbeta åtgärdsprogram och strategier som [...]

De övriga tre traditionella grammatiska uttrycks­medel som fått exemplifiera SIL:s anvisningar är användningarna av konjunktionen samt i stället för och, prono­minaladverb som härför i stället för prepositions­uttryck som för det(ta) och attributiv satsförkortning i stället för (bland annat) relativ bisats. I följande exempel­mening, ur en rådsför­ordning om organi­seringen av banan­marknaden, har översättaren – på goda grunder menar jag – frångått rekommendationerna om muntlighet på alla dessa tre punkter. Exemplet ger dessutom ytterligare belägg för hur viktig mittfältspositionen är för den gram­matiska struktu­reringen av komplexa meningar:

Genom det samarbete som avses i punkt 1 skall de behöriga myndig-heterna vid utarbetandet av de åtgärder som avses däri så långt det är möjligt låta delta i arbetet de inom banansektorn verksamma grupper, samman-slutningar och organisationer som avses i artiklarna 5, 7 respektive 8 samt tekniska och ekonomiska forskningscentra.

För att börja med mittfältsadverbialen, så ser vi hur trängseln av satsled medför att två tunga adverbial måste hamna där (och att arrangemang­et fungerar utmärkt från begriplighetssynpunkt) eftersom de varken kan placeras först eller sist, som i anvisning­arnas korta exempelmeningar: skall de behöriga myndigheterna vid utarbetandet av de åtgärder som avses däri så långt det är möjligt låta delta [—].

Om användningen av formorden samt och däri kan noteras att bägge är funktionellt välmotiverade. Samt bidrar verksamt till att underlätta den gram­matiska tolkningen av det avslutande kom­plexa koordina­tions­uttrycket: de inom banan­sektorn verk­samma grupper, samman­slutningar och orga­nisationer som av­ses i artiklarna 5, 7 respek­tive 8 samt tekniska och ekonomiska forskningscentra. Och pro­nominaladverbet däri har faktiskt en tydlig­görande funktion om man jämför med alternativet att använda prepositionsuttrycket i denna punkt: Pro­nominaladverbet klargör entydigt den anaforiska syftningen (att man refererar till den tidigare nämnda punkt 1), medan prepositions­uttrycket alternativt hade kunnat tolkas deiktiskt, alltså som en hän­visning till den punkt som just här och nu håller på att utvecklas. (Någon större potential vid EU-översättning torde dock pronominaladverben knappast ha, eftersom uttrycks­typen i mycket hör hemma i vår språkhistoria, snarare än i nuet. Men det är icke desto mindre intressant att de kan dyka upp igen när komplexi­teten ökar och syftnings­alternativen blir fler.)

Den understrukna attributiva satsförkortning­en de inom banansektorn verksamma grupper etc. (= de grupper etc. som är verksamma inom banan­sektorn), slutligen, representerar det fall då SIL menar att konstruktionen har en funktion. Substantiv­uttrycket innehåller redan en relativsats och den attributiva satsförkortningen kan därför inte lösas upp i en relativ bisats. På ett mera generellt plan illustrerar exemplet hur skrift­språkliga sats­förkortningar ofta kan vara att före­dra framför fullständiga talspråksnära bisatser i så här komplexa meningar. Detta samman­hänger med att satsförkort­ningarna genom sin korthet och sin distinktare avgränsning mot resten av meningen bidrar till att klargöra meningens grundstruktur. Av detta skäl tycker jag det är välmotiverat att i samma mening behålla den (sannolikt) franska källtextens nominalisering (à la défini­tion des actions visées au paragraphe 1; sv. vid utarbetandet av de åtgärder som avses däri). Att lösa upp denna i en bisats (när man utarbetar etc.) hade inte bidragit till att öka begripligheten.

Sammanfattningsvis finner vi alltså att många av det traditionella skriftspråkets specifika form­ord och konstruktioner har viktiga strukturerande funktioner i texter med så avancerad meningsbyggnad som de översatta EU-texternas. Klarhet och begriplighet kan därför, paradoxalt nog, bara uppnås genom ett skickligt utnyttjande av sådana formord och konstruktioner som i nuvarande anvis­ningar för författningsspråkets språkliga gestalt­ning närmast ses som hinder för klarspråk.

Nygamla Wellanderdygder

Det är inte bara så att uppgiften att strukturera EU-texternas komplexa meningar förutsätter utnyttjandet av formord och konstruktioner med stilistisk hemvist i det traditionella formella skriftspråket. Minst lika viktigt är att översättningsarbetet aktualiserar de allmänna grammatisk-stilistiska överväganden och tekniker man förbinder med den traditionella skriftspråksnormen, och därmed också de konkreta språkriktighets­reglerna i Erik Wellanders ”Riktig svenska”. Hit hör inte minst de regler som är knutna till hanteringen av källtexternas komplexa koordinationsfraser, dvs. symmetriregeln och reglerna för s.k. dubbel syftning.

Reglerna för dubbel syftning handlar om tillåtna och icke tillåtna sammandragningar i koordinationsfraser. (Ottillåtna sammandragningar som i Wellanderexemplet i Skåne och Gotland är inte så ovanliga i de svenska EU-texter jag studerat.) Symmetriregeln innebär att mot varandra svarande led ska ha samma form, och att led som inte svarar mot varandra ska ha olika form. Följande exempelmening (ur en icke färdiggranskad parlamentstext) får illustrera hur viktiga dessa klassiska språkriktighetsregler kan vara som medel att klargöra meningens grundstruktur och enskildheternas plats i helheten.

[Parlamentet] uppmanar EU och det inter-nationella samfundet att stödja den ryska regeringen när det gäller att utarbeta specifika strukturella reformprogram på det ekonomiska, sociala och institutionella området, som är anpassade till den ryska övergångsekonomin och att samtidigt ägna mer uppmärksamhet än tidigare åt att upplösa ekonomiska konglomerat, se till att de anställda direkt och på en hållbar basis kan ta del av kapitalet samt ta hänsyn till de sociala effekterna av den ekonomiska förvandlingen,

Mitt resonemang handlar om de understrukna infinitivuttrycken, som aktualiserar den negativa varianten av symmetriregeln: ”Led som inte svarar mot varandra skall inte ges samma form.” Meningens grundstruktur är följande: ”[Parlamentet] upp­manar EU och det internationella samfundet (a) att stödja X och (b) att samtidigt ägna mer uppmärksamhet åt Y”. Den avsedda tolkningen fördunklas av att b-ledet riskerar att tolkas som koordinationsled i när-satsen: ”när det gäller att utarbeta X och att samtidigt ägna mer uppmärk­samhet åt Y”. Denna oklarhet kan avlägsnas genom att när-satsens infini­tivuttryck ges annan form, till exempel genom att man behåller den tyska källtextens nominalisering i stället för att lösa upp den:   

[Parlamentet] uppmanar EU och det internationella samfundet att stödja den ryska regeringen i utarbetandet av specifika, till den ryska övergångsekonomin anpassade strukturella reformprogram på det ekonomiska, sociala och institutionella området, och att samtidigt ägna mer uppmärksamhet än tidigare åt att [—].

Vad gäller reglerna för ”dubbel syftning” har översättaren framgångsrikt undvikit risk för ytter­ligare felläsningar genom att inte upprepa in­fini­tivmärket i de två sista av de understrukna infinitivuttrycken. Denna ”utbrytning” av infinitivmärket klargör effektivt att dessa uttryck är sam­ordnade med att upplösa ekonomiska konglomerat, inte med något annat infinitiv­uttryck.

Slutsatser om EU-översättning

Den fråga som avhandlats har varit möjligheterna att under nuvarande betingelser åstadkomma goda över­sättningar av EU:s rättsakter (och av andra EU-texter som omfattas av kraven på nära anknytning till originaltexterna). Jag har visat att den upp­givenhet inför uppgiften som präglat debatten om EU-svenskan i grunden handlar om besvikelsen över att centrala språkpolitiska mål inte kan uppnås, snarare än om att översättnings­uppgiften i sig skulle vara omöjlig. Uppfattning­en om uppgiftens omöjlig­het baseras på en felsyn: idén att språklig klarhet och begriplighet generellt kan uppnås genom att för­fattaren/översättaren så långt möjligt begränsar sitt språk till det vårdade tal­språkets konstruktioner och form­ord. Även om sådana rekommendationer varit ett fruktbart inslag i arbetet på att förenkla den offentliga svenskan, är de helt enkelt inte tillämpliga på texter med en så komplicerad meningsbyggnad som de svenska EU-texterna tills vidare måste ha. I så komplexa meningar skapas klarhet och begrip­lighet genom skriftspråklighet, inte genom muntlig­het.

Som en konsekvens av detta är de nuvarande anvisningarna för författningsspråkets utformning inte tillämpliga på EU-översättning. Det är intressant att konstatera att översättarna i sitt praktiska arbete insett detta och tvärtemot anvisningarna tenderar att utnyttja tradi­tionella tekniker och konstruktioner där så krävs. Icke desto mindre menar jag att det är viktigt att realistiska mål formuleras och adekvata anvisningar utformas. Inte minst viktigt är detta när det gäller utnyttjandet av sådana traditionella språkriktighetsregler och tekniker som inte längre uppmärksammas i skolorna. Hit hör teknikerna för hanteringen av källtexternas tunga koordinationsstrukturer.

Muntlighet och lagspråk

Avslutningsvis vill jag peka på ett problem knutet till de grammatiska anvisningarna för utformningen av inhemska författningar, men analogt med problemen kring EU-texternas språkliga utformning. När det gäller EU-texterna har vi sett hur synen på den rent språkliga översättningsproblematiken fördunklats av de språkpolitiska aspekterna: EU-texterna har upplevts som ett hot mot det pågående arbetet med att förenkla inhemska författningar, och hotbilden har inneburit ett hinder för en rationell analys av över­sättningsuppgiften som sådan. På motsvarande sätt menar jag att det finns en fara i den strategiska betydelse lagspråksförenklingen tillmäts vid arbetet med att förenkla den offentliga svenskan i allmänhet, nämligen att lagspråkets specifika grammatiska förutsättningar inte uppmärksammas. Till dessa förutsättningar hör alldeles uppenbart att inte ens ett modernt, enkelt lagspråk kan åstadkommas med de muntliga grepp som utnyttjas i myndigheternas information till allmänheten. Studera till exempel följande paragraf i personuppgiftslagen (SFS 1998:204):

28 § Den personuppgiftsansvarige är skyldig att på begäran av den registrerade snarast rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med denna lag eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen. Den person-uppgiftsansvarige skall också underrätta tredje man till vilken uppgifterna har lämnats ut om åtgärden, om den registrerade begär det eller om mera betydande skada eller olägenhet för den registrerade skulle kunna undvikas genom en underrättelse. Någon sådan underrättelse behöver dock inte lämnas, om detta visar sig vara omöjligt eller skulle innebära en oproportionerligt stor arbetsinsats.

I varje fall i jämförelse med hur lagar skrevs för några decennier sedan framstår den citerade paragrafen för mig som ett exempel på relativt enkelt och lättbegripligt modernt lagspråk. Men dessa kvaliteter har inte uppnåtts genom muntlighet, utan snarare genom ett skickligt utnyttjande av ganska avancerade skriftspråkliga tekniker. Allra minst karak­teriseras texten av någon begränsning­ till de muntliga grammatiska uttrycksmedel som rekommen­deras i myndigheternas anvis­ningar.­

Man eller passiv?

Hur arbetet med lagspråksförenkling måste hållas åtskilt från arbetet med att förenkla den offentliga svenskan i allmänhet illustreras ganska väl av en artikel publicerad på Klarspråks­gruppens webbsida: ”Var gömmer sig agenten? Om hemlighetsmakeri och handlings­förlamning i departe­mentens texter.” Artikeln handlar om passiv konstruktion i myndigheternas skrivelser och vänder sig mot bruket att ”gömma agenten” genom att skriva t.ex. Härigenom föreslås i stället för Kommittén föreslår. Men författaren kommer också in på an­vändningen av passiv i lagspråk: ”Ibland är det naturligtvis inte möjligt att täcka in agenten med ett entydigt ord som ’bilägaren’ eller ’enhetschefen’. Men varför kan man inte (som i denna mening) i sådana fall få använda ordet ’man’? Det kan man och det får man. Det har också högst kompetenta jurister med all rätt gjort, inte minst i författningar: ’Är gravrättsinnehavaren ej känd eller vet man ej var han finnes, skall föreläggandet införas i Post- och Inrikes Tidningar’.”

Här är det lätt att se att det rekommenderade bruket av pronomenet man kan vara ett synnerligen välmotiverat grepp i myndighetsinforma­tion till allmänheten. En rubrik som Var lämnar man sin ansökan? är trevligare och andas mer empati än Var skall ansökan lämnas? Däremot är hävdandet av man-konstruktionens möjligheter i författningar mera tvivelaktigt. Det anförda exemplet är, vad jag kan se, det enda exemplet på man-konstruktion i den aktuella lagen om gravrätt, som inte oväntat vimlar av passiv­kon­struk­tioner. Jag har sökt igenom ytterligare fem lagar i Rixlex utan att finna ett enda exempel på pronomenet man. Däremot har jag funnit hundratals och åter hundratals passivformer. Verkligheten tycks alltså vara den att passiv konstruktion är ett essentiellt grammatiskt uttrycksmedel i lagspråk, där konstruktionen har funktioner (i typfallet att tematisera sakobjektet) som skiljer ut lagspråket från den vanliga myndighetssvenskan. (Detta återspeglas i att parafrasering med man inte är naturligt.) Min poäng är att arbetet med att åstadkomma ett bättre inhemskt författningsspråk måste baseras på insikter om hur författningsspråket fungerar, inte på allmänna föreställningar om muntlighet som den enda vägen att åstadkomma ett enkelt och begripligt språk.