I denna artikel kommer jag i första hand att diskutera det lexikala inflytandet från engelskan i svenskan och försöka påvisa att domänförlust och lexikalt inflytande är fenomen som hör ihop och som påverkas av varandra. Enligt min uppfattning kan också det lexikala inflytandet utgöra ett ”hot” mot svenskan på samma sätt som domänförlusten.

Jag kommer att betrakta domänförlust och lexikalt inflytande både ur ett skriftligt och ur ett muntligt perspektiv. Inom dessa perspektiv kommer jag att argumentera mot två påståenden som är allmänt accepterade inom den svenska språkvården:

1. Domänförlust till engelska (men inte lexikalt inflytande från engelska) orsakar språkliga klyftor som förstärker de sociala klyftorna i samhället (se t.ex. Josephson 2004).

2. Engelska lån är en tillgång, och engelskan ett hjälpspråk för talare inom vissa domäner i svenskan, och utgör således inget hot mot svenskan (Sharp 2001).

Jag ska alltså med hjälp av exempel försöka visa att det lexikala inflytandet är en del av, eller kan leda till, domänförlust och att påståendena ovan därmed kan motbevisas.

Med lexikalt inflytande avser jag här direkta lån som t.ex. beat, sound, freelancer, men också kodväxling såsom let´s go!. Även översättningslån och betydelselån räknas in i denna definition. Ett typiskt betydelselån är ordet papper (paper = uppsats, artikel) i rubriken ovan. Med domän­förlust avses att man inom vissa områden helt övergår till att tala och skriva engelska.

Svenskan håller redan nu på att bli ett blandspråk mellan engelska och svenska på flera nivåer, både på en lexikal och delvis på en strukturell nivå. I och med att lånorden allt mer sällan anpassas till svenskan finns det en risk att delar av det svenska språksystemet vittrar sönder. Till exempel hävdar Olle Josephson, chef för Språkrådet i Sverige, att det svenska ortografiska systemet kan vara i upplösning p.g.a. ”inre svagheter och tryck från engelskan”.

Det engelska inflytandet är således påtagligt både när det gäller det svenska ordförrådet och delvis när det gäller strukturen. I det följande kommer jag in på hur den svenska språkvården betraktar skillnaden mellan domänförlust till engelska och inlåning av engelska ord.

Domänförlusten som hot  - det lexikala inflytandet som positivt inslag

Den svenska språkvården oroar sig framför allt för domänförlusten, dvs. att svenskan inte längre kan användas i vissa domäner utan engelskan tar över som kommunikationsspråk. Detta kan i värsta fall leda till diglossi – dvs. en funktionsuppdelning mellan språken. Engelskan är det språk som används inom företag och ute i samhället, medan svenskan reduceras till ett hem- och gruppspråk, eller ett språk för de icke bildade och utbildade. De mest utsatta domänerna i dag är bl.a. naturvetenskap, ekonomi och medicin.

Begreppet domänförlust har således definierats som ett fenomen där man övergår från att tala och skriva ett språk som har lägre status, till att tala och skriva ett språk som har högre status. Påpekas bör att man kanske ska göra en skillnad mellan talat och skrivet språk i detta fall, men vi återkommer till det senare. Domänförlust är också något som är en mer kollektiv handling än lexikalt inflytande, och det handlar naturligtvis delvis om fenomen på olika nivåer. Om en professor i naturvetenskap en gång övergår till engelska i ett samtal med en kollega, kan detta kanske inte definieras som domänförlust. Om han däremot alltid har ett behov av att diskutera sitt ämne på engelska, och hans kolleger följer hans exempel, så är det en domänförlust för svenskan åtminstone inom den relativt lilla domän där dessa forskare verkar.

Varför bör då domänförluster motarbetas? Enligt Olle Josephson är orsaken till att domänförluster ska motarbetas inte i första hand en vilja att hålla språket intakt - argumentet är således inte språkligt. Domänförlusten upplevs som ett hot eftersom de sociala klyftorna riskerar att förstärkas av språkliga klyftor. De svagaste i samhället blir svagare då maktens språk är ett annat än deras modersmål.

Eftersom det lexikala inflytandet anses verka enbart på ett språkligt plan, uppfattas det således som ett positivt fenomen i svenskan. Så här uttrycker sig Olle Josephson:

”Lånord är mestadels välkomna tillskott [i svenskan], och kodväxling är inte sällan ett positivt utslag av ett breddat uttrycksregister. Men domänförluster är inte bara ett hot mot ett språk; de hotar också att skapa klyftor och motsättningar mellan olika grupper av samhällsmedborgare. Domänförluster måste motarbetas.”

Också i undersökningar gjorda om engelskans inflytande på svenskan finns det ofta ett klart ställningstagande att lexikalt inflytande, lånord, är en tillgång för svenskan. Följande citat är taget ur Harriet Sharps doktorsavhandling om kodväxling till engelska.

”It is my firm belief that English does not pose a threat to the survival of Swedish. Although English is present in many different contexts, it is in principle used as an auxiliary language for specific purposes in Swedish discourse domains. […] English words are thus an asset rather than a liability for Swedish speakers.”

De engelska lånen ses alltså som en möjlighet för svenskan – inte som ett nödvändigt ont. Det finns en allmän öppenhet för engelskan i det svenska samhället – engelskan är ett klart prestigespråk. Catharina Nyström Höög påstår dock att det inte är p.g.a. att engelskan har så hög status som inlåningen av engelska ord och uttryck är så omfattande, utan svenska språkbrukare saknar ett intresse för och en kunskap om svenskan som fenomen, som gör att de oreflekterat använder engelska när de talar och skriver svenska. En fråga man naturligtvis kan ställa sig är vad detta beror på.

Ett antagande som framförts av bl.a. Endre Brunstad är att Sverige på en lång tid inte har varit utsatt för ”hot utifrån”, landet har t.ex. inte deltagit i ett krig på flera hundra år. Sverige och svenskarna har alltså inget behov av att ”försvara sig” eftersom de inte känner sig hotade. Rent allmänt präglas således det svenska samhället av en öppenhet för det ”främmande” – i många fall på ett positivt sätt - bl.a. när det gäller invandrarpolitiken.

I och med denna liberala inställning har också purismen och med den en vilja att mota det engelska inflytandet i det svenska samhället tidvis tolkats som ett tecken på nationalism. Därför har ett av argumenten inom den svenska språkvården varit – och är – att ett språk måste få utrymme att utvecklas och att det är något som är ”naturligt” för ett språk. På ett visst plan är detta naturligtvis sant – svenskan är uppbyggd av influenser från andra språk. Men enligt min åsikt har bl.a. rädslan för att en stramare språkvård ska tolkas i nationalistiska termer orsakat en laissez-faire-anda inom den svenska språkpolitiken, som kan ha förödande följder för hur vi i framtiden skriver, talar och tänker på svenska.

En annan orsak till att det lexikala inflytandet upplevs som icke-hotfullt är att det uppfattas som obetydligt, vilket undersökningar gjorda av bl.a. Chrystal och Sharp också pekar på. I skrift är andelen lånord under 1 %, medan den är en aning högre i tal. Vad som kan definieras som ett ”obetydligt” inslag är relativt, och kommer att diskuteras närmare i nästa kapitel.

Enligt Olle Josephson är målet att svenskan ska vara ”komplett och samhällsbärande” och att svenskan ska fungera parallellt med engelskan. Det ska publiceras vetenskap på både svenska och engelska, och svenska forskare ska kunna tala och skriva om sitt ämne på sitt modersmål. Om svenskan är komplett och samhällsbärande kan engelskan och svenskan fungera parallellt – dvs. det uppstår inte domänförluster till engelskan.

Vad innebär då detta att kunna tala och skriva på sitt modersmål? Kan t.ex. engelska vetenskapliga begrepp utan motsvarighet på svenska också räknas som ett ”positivt inslag” i svenskan? Var går egentligen gränsen mellan lexikalt inflytande och domänförlust? Och hur tar dessa sig uttryck i praktiken? I det följande kommer jag att argumentera för varför också ett lexikalt inflytande, på samma sätt som domänförluster, kan öka de sociala klyftorna i samhället. Som utgångspunkt använder jag ett autentiskt exempel ur en tidningstext. 

Det engelska inflytandet i skrift – påstående 1

Det direkta engelska inflytandet i tidningstext uppgår alltså generellt till ca 1 % av alla löpord, dvs. alla ord i en text, beroende på var man placerar gränsen för vilka ord som ska räknas som lånord. Inom projektet Moderna importord i språken i Norden sattes gränsen för vad som är ett lånord vid 1945. Alla främmande ord som belagts i svenskan efter 1945 betraktades således som lånord. Namn räknades inte med, och inte heller betydelse- och översättningslån av den enkla orsaken att dessa är så svåra att avgränsa tack vare att engelskan och svenskan ligger så nära varandra typologiskt.

Följande citat är en autentisk text ur Göteborgsposten 2004. Hela texten består av 282 ord, varav 11 ord är engelska lånord. Frekvensmässigt är det således 3,9 lånord per 100 löpord.

Det här var Aten-OS för mig: Cykelloppen runt Akropolis, Stefan Holms glädjefnatt, Kelly Holmes dubbla guld, den absurda Kenteris-historien, brottningsfinalen ingen begrep, Danmarks handbollsspelande kvinnor, de tysta och starka kanotisterna, den arge lille grekiske diktatorn vars lydrike var kanotstadion, en massa fjärdeplatser, de udda övningar i torrsim konstsimmarna utför innan de hoppar i vattnet, den coole amerikanske 400-meterslöparen Wariner, OS för gycklare på beachvolleystadion, SvD-kören på GP:s kontor, Puerto Ricos seger över USA i basket, overkligheten ute vid seglingsanläggningen, den tvåprocentiga grekiska yoghurten, misstänksamheten som spridit sig efter alla dopningsavslöjanden, Dick Pounds aforismer, stiffadon jag aldrig hittade, Rebeccas hysteriskt roliga imitation av den paranta ridsportsskribenten, Brasiliens damer i fotboll, den gången jag åkte med en trevlig taxichaufför, alla svenska magplask på simstadion, den drama queen som representerade Grekland i tennisens damsingel, är verkligen studsmatta OS-gren?, kemtvätten Top Dry   där totalt kaos råder och jag har några kalsonger och strumpor kvar, den andlöst spännande upplösningen på 1 500 meter, Carinas terrass, de 20 medaljerna Sverige skulle ta, de många märkliga grekiska tv-kanalerna, indiern i Frölunda-tröjan, saluhallen i centrum, Borzakovskis spurt på 800 meter, grekisk sallad, artisten J-O Waldners seger över Boll, den engelske journalisten på vårt hotell som ser ut som pianisten i The Shine, Parthenon, Carolina Klüfts överlägsenhet, Saravakos restaurang, Christian Olssons bäst-när-det-gäller-inställning, den misslyckade utflykten till skyttepaviljongen, Ceges nye spanske favorit i mountainbike, Atens hemska trottoarer, de två hundradelarna som skilde Therese Alshammar från bronset, The Truman Show-känslan i Olympiabyn, damkula och Fani Halkias seger på 400 meter häck. *** Är du folkilsk, korkad, ovillig att lära dig saker samt arbetslös  så bekymra dig inte över det. Du kan alltid bli taxichaufför i Aten. Du behöver inte ens körkort.

Det engelska inslaget i texten torde inte vara stör­ande för den vanlige svenske läsaren. Orsaken till att det råder en uppfattning om att svenskan i dag innehåller väldigt mycket lånord från engelskan, vilket bl.a. Leila Mattfolk påpekar, kan kanske bero på att antalet främmande ord är så litet i en text att de därför märks så tydligt. Den aspekten bör inte helt uteslutas – men faktum är att orsaken till att lånorden lyser så tydligt med sin närvaro snarare är att de ofta utgör de mest betydelsebärande och innehållstunga orden i satsen.    

Samtidigt är de innehållstunga orden också de som gör att förståelsen av texten lider om läsaren inte kan engelska. Det behövs inte många nya engelska lån i en text för att den ska bli delvis obegriplig för någon som inte kan engelska eller som inte är delaktig av den amerikanska kulturen. Vad säger The Shine eller The Truman Show en läsare som inte tittar på amerikanska filmer? Inte heller är det självklart för alla svenskspråkiga att en mountainbike är en cykel eller en drama queen en överdramatisk kvinna. Problemet med lånord är att de ofta inte är genomskinliga för dem som inte kan det främmande språket i fråga - man kan alltså inte ens ana vad ordet betyder, vilket man ofta kan med ”svenska” ord även om själva företeelsen är obekant (jfr *bergscykel).

Här kommer vi således in på påstående 1; Domänförlust till engelska (men inte lexikalt inflytande från engelska) orsakar språkliga klyftor som förstärker de sociala klyftorna i samhället.

Jag vill alltså hävda att det lexikala inslaget av engelska lån kan ha lika förödande inverkan på de sociala klyftorna som domänförlusten. Att vi som svenskspråkiga inte inser detta beror alldeles säkert på att alla vi som ”bestämmer” huruvida det lexikala inslaget är ett hot inte upplever det som ett hot eftersom vi kan engelska. Vi som språkvårdare och bildade är en del av den samtida, postmodernistiska utvecklingen, och vår uppfattning om vad som utgör ett hot mot svenskan konstrueras utgående från den verkligheten. Den som inte kan engelska, och den som inte är ”med” i den utvecklingen, utesluts ur den professionella diskursen i samhället oberoende av om engelskan förekommer som lexikala inslag i svenskan eller som ett dominerande språk som tränger undan svenskan.

Därför kan också det lexikala inflytandet uppfattas som ett hot ur ett socialt perspektiv - om man väljer att betrakta domänförlust och lexikalt inflyt­ande som två olika fenomen. I det följande kommer jag att argumentera för varför man inte kan se det engelska inflytandet enbart som en tillgång, utan som ett steg på vägen mot domänförlust. Jag betraktar således lexikalt inflytande som en del av det fenomen som domänförlusten utgör.

Det engelska inflytandet i tal – påstående 2

Det engelska inslaget i tal har ansetts vara en aning högre än i skrift. Harriet Sharp undersökte i sin doktorsavhandling två grupper i samhället som antogs vara mycket influerade av engelskan – ungdomar och affärsmän. Hennes syfte med undersökningen var att ta reda på hur ofta engelska uttryck används i svenskan och i vilken mån dessa är integrerade i svenskan.

Resultatet av undersökningen visade att 2,5 % av de ord som yttrades av affärsmännen och ungdomarna var engelska ord. Det bör påpekas att Sharp tillämpade en relativt vid definition av begreppet lånord - hon räknade alla främmande ord som kommit in i svenskan efter 1850.

Andelen lånord i ungdomarnas och affärsmännens svenska är således inte förhållandevis hög, men Sharp noterade dessutom att affärsmännen kodväxlade till engelska var 14:e sekund, medan ungdomarna kodväxlade var 58:e sekund. Affärsmännen var alltså tvungna att byta/bytte till engelska 4 gånger i minuten – vilket kan anses vara relativt ofta.

Följande exempel visar ett yttrande av en affärsman.

(1.) Så marknaden har väl ännu inte [paus] dippat på på time charterperiod [paus] versus spot eller har jag fel?

I yttrandet ovan föregås kodväxlingen av pauser, vilket kan tolkas som om talaren har svårt att uttrycka det han eller hon vill säga och därför är tvungen att ta till ett s.k. hjälpspråk som i detta fall är engelska. Intressant att notera är också att det är just innehållsorden som talaren har svårt att uttrycka på svenska - och för en utomstående är yttrandet därför oförståeligt. Men var slutar då det lexikala inflytandet, och var börjar domänförlusten?

I det följande ser vi två exempel på talat språk – det ena, exempel 1, definieras enligt Sharp som lexikalt inflytande och det andra, exempel 2, är ett autentiskt citat av en student som enligt Olle Josephson är ”på väg mot domänförlust”.

Exempel 1

E. Sharp 2001, diskussion affärsmän emellan:

T: Det lät som government  tyckte jag

M: Ja de e re. Macao ehh [paus]

T: Foreign Ministry, eller vad fan det hette

Exempel 2

O. Josephson 2004, samtal mellan två studenter i mikrobiologi:

        – Vad heter functional genomics på svenska?

        – Funktionsgenomik

        – Hmm ... Låter konstigt ... OK då.

        - Vad heter alignment?

        – ???

        – Kan man skriva jämförelse? Nej det blir ju inte riktigt … äsch jag måste skriva på engelska, det går ju inte annars.

En språklig situation som exempel 1 belyser kan alltså enligt den svenska språkvården inte uppfattas som ett hot, medan den språkliga situationen som exempel 2 visar kan göra det. Det är dock uppenbart att språkbrukarna i båda exemplen saknar ett kärnordförråd inom det ämne som diskuteras, uppenbarligen för att de vanligtvis diskuterar dessa ämnen på engelska. Dessa två exempel visar inte minst också det att domänförlust från ett språk till ett annat inleds med att språket med lägre status tar emot lånord från ett språk med högre status. Och därmed har påstående 2 mot­bevisats: Engelska lån är en tillgång, och engelskan ett hjälpspråk för talare inom vissa domäner i svenskan, och utgör således inget hot mot svenskan.

Domänförlust som fenomen kan således överhuvudtaget inte påstås vara frikopplat från att svenskan tar emot mängder av lånord – det går inte att omhulda det ena och motarbeta det andra. Tvärtom – den liberala attityden till lånord från engelska som den svenska språkvården förespråkar i dag leder mer eller mindre direkt till det som språkvårdarna fruktar mest, nämligen domänförlust, och i och med domänförlust också till att de sociala klyftorna i samhället ökar. Istället för att tugga sig själv i svansen som språkvården för tillfället gör, kanske man borde förhålla sig mer kritisk till den språkpolitik som förs i dag, och framför allt våga diskutera de problem som det stora engelska lexikala inflytandet för med sig. Det som också borde diskuteras mer öppet är den märkliga kopplingen mellan språk/språklig purism och nationalism som existerar inom den svenska språkvården. En vilja att vårda min svenska gör mig inte till svensknationalist, speciellt inte eftersom jag är finländare.

Litteratur

Brunstad, Endre. 2001. Det reine språket. Om purisme i dansk, svensk, færøysk og norsk. Nordisk institut. Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Bergen.

Chrystal, Judith-Ann. 1988. Engelskan i svensk dagspress. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 74). Stockholm: Esselte studium.

Josephson, Olle. 2003. Prowsy crights eller prausi krajts? Engelskt inflytande, ortografisk norm och språkvårdsideologi. I: Boken om våra modersmål. Festskrift till Mikael Reuter på hans 60-årsdag den 17 maj 2003. Schildts: Helsingfors.

 – 2004. Ju. Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. Skrifter utgivna av svenska språknämnden, 91. Norstedts ordbok: Stockholm.

Mattfolk, Leila & Tore Kristiansen. 2006. Svenskfinland. I: Nordiske sprogholdninger. En masketest. Tore Kristiansen (red.). Moderne importord i språka i  Norden. Novus forlag: Oslo. S. 117-141.

Nyström-Höög, Catharina. 2008. Sila mygg och svälja kameler? Om svenska attityder till hot mot svenskan. I: Svenskan i Finland 10. Nordica Helsingiensia 11. 

Sandøy, Helge.2002. Moderne importord i Norden. Ei gransking av bruk, normer och språkholdningar. I: Språk i Norden 2002, s. 73-100.

Sharp, Harriet. 2001. English in Spoken Swedish. A Corpus Study of Two Discourse Domains. Almqvist & Wiksell International: Stockholm.