Den 30 augusti i fjol inbjöd Estlandssvenskarnas Kulturförening Svenska odlingens vänner till en speciell hembygdsdag i Barockhallen i Historiska museet i Stockholm. Det var en minneshögtid med anledning av att det gått 70 år sedan de sista flyktingbåtarna med estlandssvenskar ombord nådde Sverige.
Sammanlagt flydde under krigsåren 1940–1945 drygt 7 900 män, kvinnor och barn över havet. Det började 1940, då ryssarna första gången ockuperade landet, fortsatte under den tyska perioden, då legala transporter med de större fartygen Odin, Virgo och Juhan i viss mån tilläts, men blockerades på nytt efter ryssarnas andra erövring 1944.
Jubileumsprogrammet
Sammankomsten, som jag hade glädjen att delta i, var både stämningsfull och rolig. Det var festtal, sång och musik och Rågöbornas danslag som uppträdde med danserna Äinkroken och Tvåkroken. Hälsningar framfördes från när och fjärran och så presenterades den digra (441 sidor) historiken Estlandssvenskarnas flykt över Östersjön, redigerad av Margareta Hammerman. Underrubriken lyder Flyktberättelser och namnförteckning över anlända 1940–1945. Berättelserna nedtecknades av flyktingarna, bl.a. tack vare folkskolläraren Viktor Aman från Nuckö som hörde till mottagningskommittén i Stockholm.
Festen avslutades, som brukligt är vid finlandssvenska och estlandssvenska tillställningar, med J. F. Hagfors Modersmålets sång. Men i estlandssvenskarnas version har de avslutande orden i frasen ljud högt, ljud fritt från strand till strand i tusen sjöars land bytts ut mot i våra fäders land. Estlands insjöar är ju lätt räknade!
Uppbrott och färd över havet
Estlandssvenskarna hade alla de århundraden de bott i Estland – främst på öar och i kustområden – till stor del livnärt sig som fiskare och sjöfarare och därmed lärt känna sina farvatten. Säljägare från Runö sökte sig ända upp i Kvarken, har det berättats mig, och höstens fiskmarknad i Helsingfors var heller inte okänd. Sina båtar hade de ofta byggt själva.
En Ormsöbos flyktberättelse
Då sade han, iag har en gamal skuta som har legat på land i tre år. Då sade ia, låtom ås gära den i ordning.
I det följande återges avsnitt ur Ormsöbon Anders Marks beskrivning av hans och släktens förberedelser och flykt till Sverige 4.9.1943. Deras färd, liksom många andras, gick först till den nyländska kusten, vidare med tåg till Åbo och sedan med båt till Stockholm. Berättelsen är skriven på en blandning av skriftspråk och dialekt och återges här i original. Särdrag i ormsömålet är bl.a. att riksspråkets y-ljud ofta övergått till i och långt ö till e. Utdragen lyder så här:
Min tanke på denna flitningsresa har varit ganska (’mycket’) stor allt ifrån däna tid då bålsevikerna böriade bårtreva (’-röva’) våra ledande män ifrån vår ö. Men den böriade ochså stundom i melanåt slakna (’slockna’), då när tiskarna kåmmo och slogo utt däm. Men tanken därpå var ännu icke kal(l), den höll på att bliva varm på nitt, när man böriade få uppleva dena nia tid.
Hur som alt blev det så, att jag år 1943 om våren ... träffade Anders Grundsten och så började iag tala min tanke fer honom, hurusom dätt skulle gå med vår resa till Svärie. Då sade han, iag har en gamal skuta som har legat på land i tre år. Då sade ia, låtom ås gära den i ordning. Men när ia gik dit fer att se på den, då hade tiskarna hunit fär (’före’) ... och såga den i två bitar. Men ia lämnade den ändå icke, utan iag tog den ena hälften färst och lagde den på vagnen och kerde den till mitt häm ...
Klåkan tålv lagde vi utt på vattnet, vi voro 6 man, 5 kvinor och 7 barn. Mörkt var de, icke vågade man tända upp någon älld så att man kunde se på konpasen. En litten tändstika drogo (vi) upp fer att färst få taga kurs och sedan få giva akt på himelns stiernor. Vinden var ganska svag. Skindsamt skule dett gå och seglet var ganska liitet. Vi måste ta åran och ro hela vägen. I bärjan hialpte kvinorna till men så blevo dåm siesuka ... Klåkan 4-tiden voro vi nedanfer Hange ... kropskrafta höllo på att taga slut ... men med dett sama kom en uttav finska tullbåtana och hiälpte (oss) in till Hange. Der blevo vi vänlikt emottagna uttav finan och så lagdes alla våra saker och ting på en lastbil, alla pasaserare änu upå kramhegen och sen så bar dett iväg upp till ett natt härbärge ... – Till sist nådde de Stockholm där de fick ett krypin på Sabbatsbergs ålderdomshem.
Förnamn och släktnamn
Hela 143 sidor av historiken omfattas av förteckningar över flyktingarna med fullständiga uppgifter om bl.a. deras för- och släktnamn, hemort och födelsetid. De äldsta var födda på 1870-talet, de yngsta 1944. En namnforskare kan inte låta bli att titta närmare på personnamnen!
Landsbygdens befolkning var den sista att anta släktnamn.
En snabb genomgång av registret visar att de som föddes före 1925 ofta bar endast ett förnamn. Bland de populäraste hittar man Alexander, Anders, Elmar, Herman, Johan och Voldemar; Agneta, Hilda, Johanna, Katarina, Maria och Marta. På dialekt lydde de Anet, Kate, Mare och som gårdsnamn Härmasa, Joansa osv.
Efter 1925 ökade antalet två och tre förnamn, samtidigt som urvalet blev modernare. Söner döptes då till Gunnar Sven, Olle Ivar, Signar Gottfrid Ingvar och Ville Nils Alvar. Större var variationen bland döttrarna: från Astrid Elin, till Armilde Miranda, Elvine Edita, Liljan Maj-Britt, Rosine Leontine och Ottilia Aldine Gunhild.
Släktnamn togs på de estlandssvenska områdena i bruk stegvis. Först dyker de upp bland den balttyska adeln. Sedan kom turen till prästerskapet som antog latiniserade namn, såsom Maureus och Yngerus. Därnäst spred sig bruket till borgerskapet. På Nargö, som efter stora ofreden anslöts till Reval, möter man det första belägget 1732: en Luther som med sin familj rymt från Kyrkslätt. Något yngre är det enledade Rosen som går tillbaka på ett officersnamn Rosenörn.
Landsbygdens befolkning var den sista att anta släktnamn. Den kunde mot slutet av 1800-talet få råd av församlingens präst, på t.ex. Ormsö av Alexander Nordgren, bördig från Åbo. Följden var att några familjer behöll sina gårdsnamn, på Ormsö Blees < Blasius och Marks < Markus, på Runö Lorenz och Ullisgård. Soldatnamn döljer sig väl bakom Enkel och Vaksam. Några namn nybildades, såsom Gärdström efter gården Gärdesa, Peterberg efter gården Petosja och Hammerman efter farfadern som var snickare. Bland de nytagna traditionella släktnamnen kan nämnas Berggren, Bäckman, Rönnkvist, bland de originella Blomman, Enggrön och Strömfelt. Men hur förhöll det sig med Runestam från Runö? Hade vår nationalskald inspirerat till det släktnamnet?
Estlandssvenskarnas flykt över Östersjön är ett innehållsrikt, väl upplagt arbete. Att det ges ut först 70 år efter flertalets flykt, förvånar kanske, men har sin förklaring: man ville skydda släktingar som valt att stanna i det av Sovjet ockuperade Estland. Det var ingen nöjesresa flyktingarna företog över havet. Det skedde nattetid, ofta i storm eller regn, ibland roende p.g.a. motorstopp. Men glädjande att läsa är, att de som mellanlandade i Hangötrakten blev väl omhändertagna.