I sina artiklar ”Vägnamn på två språk” (Språkbruk 2/1995) och ”Ortnamnsproblem i våra bygder” (Budkavlen 1992) har fil.dr Peter Slotte, svensk namnsakkunnig inom Forskningscentralen för de inhemska språken, tagit upp flera viktiga frågor som aktualiseras vid namngivning av vägar och gator inom tvåspråkiga områden. Artiklarna är välkomna, för principfrågorna inom namnplaneringen har tidigare behandlats i rätt liten utsträckning. Dessutom har diskussionen länge varit ensidig: finnarna har skrivit om finska namn, svenskarna om svenska namn. Mera sällan har sådana situationer beaktats där namngivarna har att samtidigt ta hänsyn till båda språketn

Trots Slottes tvåspråksperspektiv saknar jag en del synpunkter, och därför vill jag som medagerande i namnarbetet inom en officiellt tvåspråkig kommun, Esbo, föra fram några synpunkter på kommunal namngivning som har aktualiserats i mitt dagliga arbete med namnplanering.

En utgångspunkt för den kommunala namnplaneringen i Esbo har i enlighet med vedertagna namngivningsprinciper i första hand varit de gamla ortnamnen; först i en situation då det traditionella namnförrådet inte längre har räckt till eller varit för litet särpräglat i förhållande till namn i andra delar av kommunen har vi gripit till gruppnamn (kategorinamn). Motiven har då valts ur lokalhistorien eller också har vi byggt ut något tema som har fåtts fram ur något av de traditionella namnen inom området. Orsaken till namngivning med gruppnamn har alltid varit ett verkligt namnbehov; namnplanen för ett visst område kan ibland kräva 40–60 olika namn.

Allmänna principer för översättning av namn

Slotte anser att traditionella ortnamn som inte har någon officiell eller inofficiell motsvarighet på det andra språket inte skall översättas för vägnamnens skull och att det i princip räcker med att efterleden i vägnamnet (t.ex. -tie/-vägen) anges på båda språken för att namnparet skall vara tvåspråkigt. Han understryker att bara typiska fritt bildade nybildningar av det slag som är vanliga i kommunal namnplanering kan bildas med hjälp av synonyma ord ur de båda språken, t.ex. Kuusipolku–Granstigen. Som exempel på korrekta bildningar anför han bl.a. Tikanojas konsthem (efter konstsamlaren Frithiof Tikanoja),  Lillträsk-   vägen–Lillträskintie och Korsnäsvägen–Korsnäsintie (s. 4–6). Olämpliga och vilseledande vore däremot översättningar som *Pitkälahdentie för en väg till Långviken, *Ribackavägen för att beteckna en väg till Riihimäki stad eller *Ristiniementie för en väg till Korsnäs i Österbotten.

Mot detta finns ingenting att invända. Det är viktigt att de traditionella ortnamnen och deras historiska vittnesbörd inte fördärvas. Namn behöver inte och skall inte heller översättas schablonmässigt, lyder Slottes varning.

 I Esbo har den här principen tillämpats bl.a. på så sätt att det i det av gammalt finskdominerade norra Esbo har bildats vägnamn som Kalajärventie–Kalajärvivägen och Skogbyntie–Skogbyvägen, i det svenska kustområdet åter t.ex. Sävasundintie–Sävasundsvägen. Som arvegods från de tidigare namnnämndernas och –kommittéernas tid finns det visserligen kvar lösningar också av annat slag, många av dem tillkomna i brådskande namngivningssituationer, t.ex. i samband med postnummerreformen år 1974.

Stads- och befolkningsstrukturens betydelse

Slottes klara och enkla riktlinjer förefaller att vara bäst lämpade för områden där namnskicket, namnbruket och bebyggelsestrukturen präglas av stabilitet och där förändringarna är måttfulla. En stor del av våra tvåspråkiga kommuner är just av det slaget att rekommendationerna i Slottes artiklar fullt ut kan tillämpas vid namngivningen.

 Enom tätare bebyggda områden har det hänt att ett namn som har kommit att bli allmänt brukat – oberoende av om det är av finskt eller svenskt ursprung – i bästa välmening har getts en särskild parallellform på det andra språket t.ex. genom översättning, vilket sedan har medfört oförutsedda komplikationer. Exempel finner vi bland resultaten av en aktion år 1950 att ge de svenska bynamnen i Esbo finska paralleller. Då fick Gumböle den finska motsvarigheten Kumpyöli, och Bodom skulle på finska heta Puotinen. På 1960-talet fastställdes nybildningarna officiellt, och de blev med tiden också fastslagna som stadsdelsnamn. I överensstämmelse härmed tillkom också vägnamnen Kumpyölintie–Gumbölevägen och Puotistentie–Bodomvägen. De finska vägnamnen slog dock aldrig igenom, och Kumpyöli och Puotinen betecknades som ”förvrängningar” och blev föremål för återkommande kritik. Det förra namnet ansågs vara en svåruttalad besynnerlighet, och i fråga om  Puotinen undrade folk jämt och ständigt var det egentligen finns. På invånarnas begäran ändrades vägarnas finska namn till Gumbölentie och Bodomintie, och 1995 korrigerades också stadsdelsnamnen till Gumböle och Bodom, på båda språken. Båda språk-grupperna kunde dra en suck av lättnad. De två namnen är sedan länge allmänt vedertagna och kända, och dessutom har de ett starkt stöd i namnen på två kända gårdar, Gumböle och Bodom.

Ett kapitel för sig utgör de namn som har blivit så fördunklade att mannen på gatan knappast har någon möjlighet att prestera en korrekt översättning. Hösmärintie–Hösmärvägen som bygger på ett gammalt åkernamn fungerar bra, och man måste gå till flera hundra år gamla dokument för att kunna rekonstruera det bakomliggande åkernamnet (Hässmyr 1555, Hästmyråkern 1699, Hösmyr 1755).

När det däremot gäller stadsbyggande i större skala avsett att ge stora grupper, av vilka flertalet inte ens har några rötter i trakten, möjligheter att leva och verka kan Slottes rekommendationer inte följas till alla delar – och de skall det kanske inte heller. Av artikeln i Språkbruk 2/1995 blir det inte riktigt klart om Slotte anser att hans anvisningar skall gälla alla namn utan undantag, alltså också namn med en mycket begränsad brukarkrets, t.ex. odlingsnamn. Ifall så är fallet medför tillämpningen vissa problem. Om nämligen en namnplanerare inom ett tvåspråkigt område ”förbjuds” att översätta ett vedertaget ortnamn återstår bara två vägar:

1. Namnskicket kan av den som representerar det ”nya” språket förefalla styvt och svårhanterligt – eller rentav främmande – ifall han inte förstår innehållet i ett namn fast han har en känsla av att han ”borde” göra det. För oberoende av att ”namn är namn” har den som använder ett namn ofta behov av att kunna associera det med något eller t.o.m. förklara det för sig själv, åtminstone om det innehåller ett element som liknar något känt ord. Och om namnet är genomskinligt händer det lätt att namnet råkar ut för översättning mer eller mindre oreflekterat, så som det sedan länge har skett i tvåspråkiga miljöer ifall resultatet inte verkar onaturligt. I synnerhet namn på smålokaler (Riihipelto/Riåkern,  Lillträsket osv.) påminner så ofta om sammansatta appellativer att namnbrukarna inte nödvändigtvis upplever dem som ”riktiga ortnamn”. Språkkunniga personer kan alltså oreflekterat ha valt ett visst uttryck beroende på samtalspartnerns språk. I Esbo finns det sålunda tre större sjöar med parallellnamnen Pitkäjärvi och Långträsket. Namnen är gamla, och det är totalt omöjligt att få reda på när översättningslånen har ägt rum.

Men nu över till odlings- och naturnamnen. Invånarna i Esbo Rödskog ville ha ett adressnamn åt sin väg. I närheten finns en backe   Ängesbacken och en äng Västerängen. Jag föreslog namnet  Länsiniityntie–Västerängsvägen, eftersom invånarna inte ville veta av något Västerängintie. De ansåg ändå att  Ängesbacken var ett mera känt namn och en bättre utgångspunkt för det behövliga vägnamnet och föreslog därför Niittymäentie, med Ängesbacksvägen som svensk motsvarighet. Det visade sig emellertid att det finns liknande namn i Esbo Ängskulla (fi. Niittykumpu) varför förslaget inte kunde godkännas. Resultatet blev slutligen det korta Niittymäki–Ängesbacken. Backens svenska namn finns bevarad i det svenska vägnamnet, i det finska namnet ingår det i översatt form. Men egentligen är det invånarna själva som svarar för översättningen; de översatte namnet redan i själva namnvalssituationen – på samma sätt som det säkert har gått till i tvåspråkiga sammanhang i forna tiders Esbo. På det här sättet fick invånarna i Rödskog en fungerande och hanterlig adress. Men namnet på själva backen har alltså inte översatts; backen heter fortfarande bara Ängesbacken.

2. Alternativet att för att slippa besvärliga översättningar inte alls använda sig av det traditionella namnförrådet utan bara införa konstgjorda gruppnamn är inte nödvändigtvis den bästa utvägen inom ett tvåspråkigt område, fast resultatet i princip kan se snyggt ut.

Det finns nämligen här en fara för att de traditionella lokala ortnamnen inte alls skulle komma att användas. Och utan det stöd som vägnamnen erbjuder skulle de gamla namnen löpa stor risk att helt glömmas bort. Redan nu börjar åkrar och ängar vara delar av ett försvinnande kulturarv, och om odlingslandskapet dessutom täcks över med asfalt och betong är det snart ingen som längre minns de gamla namnen.

Kompromisser?

I praktiken blir man ofta tvungen att söka gyllene medelvägar. Vissa spelregler behövs, men de måste vara flexibla, och man borde kunna ge sig tid att stanna upp ett tag inför varje enskilt namn och tänka sig för en gång till.

Översättande av personnamn har man kommit ifrån på flertalet orter; man har allmänt insett att de är så intimt förbundna med namnbäraren att de inte kan översättas. Det kan vem som helst testa genom att försöka översätta sitt eget namn till något annat språk. Tankeexperimentet avslöjar omedelbart det omöjliga i företaget.

Också bebyggelsenamnen är för det mesta klara fall; de är dessutom införda i officiella register. Namn på gårdar, torp och herrgårdar bör få komma till synes i vägnamnen som sådana; bara på det här sättet kan vi få en uppfattning om hur namnen och orterna hänger ihop.

Sålunda skulle vägen till gården Svidibacka i dagens läge inte på finska få namnet  Huhtamäentie, utan det skulle bli Svidibackantie. Men eftersom namnet är etablerat får det stå kvar som ett vittnesbörd om sin tids namnhantering. Vägstumpen till det forna torpet Norrkulla – för mången fortfarande ett levande minne – får heta  Norrkulla rätt och slätt, för användning i såväl finska som svenska. Vägen uppför backen intill heter Norrkullanmäki–Norrkullabacken.  På motsvarande sätt har en väg i norra Esbo fått namnet Hankalahti eftersom den leder till en gård som heter just så och vägen används av dem som bor här. Annorlunda är det förstås om de inofficiella varianterna har rotat sig. T.ex. Esbo gård har av gammalt i finskt tal kallats Espoon kartano, och Backby gård har på finska kommit att heta antingen Pakankylän kartano eller enbart Pakpyy.

Bland registernamnen finns det många som har förblivit bara registernamn som ingen annan än ägaren känner till. I samband med utstyckning har de ändå kunnat komma att bli underlag för gruppnamn, bland vilka man t.o.m. kan hitta grekiska gudar, skogsväsen, terrängbeteckningar eller egentligen vad som helst. Också de här namnen kan ge uppslag till vägnamn, namn som ibland kan bli riktigt lyckade. Eftersom fastighetsnamn av den här typen aldrig har använts som adresser utan varit mer eller mindre okända har inte heller översättningar avsedda att åstadkomma smidiga adresser lett till några större problem.

Hur skall man sedan gå till väga när det är fråga om natur- och odlingsnamn? I sådana fall då det inte finns genuina motsvarigheter på båda språken kunde man kanske tillämpa följande praxis: etablerade namn med en klart orienterande funktion bör inte översättas vid bildning av vägnamn. Till den här gruppen vill jag hänföra bl.a. namn på framträdande terrängpartier såsom större backar, allmänt bekanta kärr och mossar samt sjöar och vattendrag, vilkas namn är kända bland folk inom vardera språkgruppen.

När det däremot är fråga om namn på mindre framträdande terrängpunkter och odlingar, kanske namn som förekommer bara på gamla kartor och som löper risk att försvinna helt och hållet borde man kunna tillåta sig att ”återuppliva” dem för nutida bruk också med hjälp av översättning, ifall namnet är genomskinligt (t.ex. Silkesängen–Silkkiniitty i Hagalund).

Jag vill inte heller utdöma de fall då en ung, spontant tillkommen motsvarighet i det andra språket inte stämmer med namnets ”egentliga” innebörd. I Esbos skärgård finns arkipelagen Kopplorna bestående av holmarna Kopplokobben, Hög-, Träsk-, Malm-  och  Hamnkopplan, ett konglomerat som på 1930-talet gavs det finska namnet Koppelosaaret av radioredaktören och författaren Reino Hirviseppä alias R.W. Palmroth som hade slagit sig ner här. I artikeln ”Koppeloita koluamassa” berättar han (s. 19) i Sommarö-Sällskapets årsbok 1972–73 följande:

Traktens rika djurliv skänkte omväxling i vardagsrytmen, och det är säkert ingen tillfällighet att när t.ex. undertecknad tog de första stegen på Malmkopplan flög en tjäderhöna [fi. koppelo] med ett brak upp framför fötterna på mig, vilket samtidigt gav mig uppslaget till den finska benämningen på holmen.

Benämningen Koppelosaaret, ofta förkortad till Koppelot, tycks ha stabiliserat sig som holmarnas finska namn senast på 1970-talet, också om den inte har upptagits på officiella kartor. Invånarna betecknas på finska som koppelolaiset. För att bevaka sina intressen bildade de 1978 Koppelosaarten hoitotoimikunta – Kopplornas förvaltningskommitté. Det nybildade finska namnet har inget semantiskt samband med det ursprungliga namnet; det bygger enbart på ljudlikheten, och namnbildaren påstår inte heller någonting annat.

 Å andra sidan finns det i Esbo skärgård namn som fungerar bra på båda språken (Pentala, Herrö), men det finns också namn som i sen tid har fått finska motsvarigheter (Stora Lövö–Iso Lehtisaari;  Lövöarna–Lehtisaaret). Om man försöker pressa in det svenska Kopplorna i finskans böjningssystem inser man lätt att Koppelosaaret är en mycket behändigare lösning.

Många av de namnvarianter som finns också inom andra språkkontaktområden torde ha framkallats av strävan att undvika svårigheter av olika slag, och för varianterna svarar såväl olärt som lärt folk. – Levande namn lever; de kan bytas ut, förändras eller få parallellformer. Från namnbrukarens synpunkt är ett nytt namn inte sämre än ett gammalt. Och ibland föråldras också de unga.

Namnets uppgift är att lokalisera orten. Namnet måste också vara lätt att använda, och det är ofrånkomligt att det kommer att innehålla en del kulturella värden från tillkomsttiden. Men det behöver inte vara en slavisk kopia av ett namn som har funnits någon gång tidigare. I vårt land finns det talrika exempel på ortnamn som med tiden har avlägsnat sig från sin ursprungliga form men ändå gör god tjänst. Namnplanerarens och namnvårdarens uppgift är enligt min mening inte att återföra ett namn på den etymologiskt sett rätta vägen, och man skall inte behöva kräva mer av ett nybildat vägnamn än av de gamla namnen. De avslöjar ju sin hemlighet bara för dem som kan uppfatta dem rätt och ställa de riktiga frågorna, och dessutom finns det nyanser i vars och ens tolkning av namnen. Frågan om historien bakom de namn som ingår i vägnamn kan vi överlämna åt namnhistorikern. Det är hans uppgift som for-skare att  undersöka på vilket sätt det gamla materialet använts i vägnamnen och att berätta om det underliggande namnets historia och eventuellt också om dess ursprung. Hans uppgift är också att beskriva namn inom olika åldersskikt, så opartiskt och fördomsfritt som möjligt.

De traditionella ortnamnen är levande kulturminnen bara så länge som de lever. Namnen har likväl inte någonsin levt något eget liv utanför samhället, utan de är födda in i det, avsedda att fylla något behov. Det räcker inte bara med att skydda namnen, de måste också användas. Och viktigt är att de är tillräckligt synliga för att den intresserade skall gripas av lust att börja studera dem lite närmare.

Namnplaneringen och tidsandan

Människans verksamhet, attityder och värderingar är bundna till tiden. Det här syns också i namnplaneringen: t.ex. när Esbo på 1950-talet blev officiellt tvåspråkigt och på 1960-talet fick en stark finsk majoritet fick den förändade befolkningsstrukturen också namnpolitiska konsekvenser. Man krävde att bynamnen och skärgårdsnamnen skulle förfinskas; och bynamnen fick sina finska motsvarigheter. I några fall var man tvungen att bilda helt nya namn; för t.ex. Bodom föreslogs alternativen  Puotinen, Majala och Putu. De högsta sakkunnigorganen på finskt håll avgav på den här tiden utlåtanden om lämpliga finska motsvarigheter till de svenska namnen. Själva principen att skapa finska parallellnamn ifrågasattes aldrig, inte ens i något enskilt fall.

Attityden är begriplig. Likadant har det gått till också annanstans i världen, och det kommer att fortsätta på samma sätt närhelst stora människomassor är i rörelse. Man tvingas till överhetliga namnbeslut, som kan vara snabba och oövertänkta. Det verkar som om utvecklingen hos oss jämfört med läget under tidigare decennier nu hade förändrats i så måtto att man förmår lyssna också till andra parter. Samarbetet förutsätter likväl kompromisser. Efter 1950- och 1960-talens strukturförändringar och inflyttningsvågor har läget stabiliserats och den språkliga chocken i någon mån gått över. Som ett exempel på detta kan man nämna följande notis i Helsingin Sanomat 29.12.1991:

Esbo vill undvika krystade förfinskningar

Esbo avstår i mån av möjlighet från konstlade förfinskningar av ortnamn. Stadsstyrelsen har uppmanat stadsplaneringsverkets namnnämnd att utarbeta nya instruktioner enligt vilka de vedertagna namnen bibehålls oavsett språk. I fortsättningen vill man undvika namnmonster som Gumböle–Kumpyöli som knappt någon vill ta i sin mun. Saken har på nytt aktualiserats av att invånarna vid Östra strandvägen i Mattby har gjort uppror. En vägstump vid Strandvägen höll på att få det finska namnet Hämärniementie. Någon udde Hämärniemi har det aldrig funnits här, men nog Blindudd.

Det kan tilläggas att det aktuella Hämärniemi–Blindudd var ett barn av sin tid, ett arv efter 1970-talets namnnämnder, som hade överlevt i den utdragna behandlingen av stadsplanen.

Linjedragningar

Efter detta kan vi kanske försöka antyda vissa allmänna principer eller snarast strategier där man kan tillämpa tankegångar baserade på den ”hållbara utveckling” som det har talats så mycket om under de senaste åren:

Vi utvecklar och vidmakthåller ett funktionellt, smidigt, trivselbefrämjande och omväxlande namnförråd som fyller namnbrukarnas alla behov och tar hänsyn till kulturella värden men också låter de olika åldersskikten bland namnen komma till synes. Namnförändringar som aktualiseras av invånaraktioner eller trafiktekniska omläggningar tillåts bara om de existerande namnen inte fyller de ovannämnda kraven. Om det behövs nya namn inom områden där det redan finns bebyggelse bör de utarbetas i samråd med namnbrukarna; avgörande är kontakten till människorna. Skrivsättet för de nya namnen bör motsvara moderna principer. Och till sist: vi måste vara medvetna om att både kommunerna och deras invånare är av olika slag och att det därför inte går att finna några verkligt allmängiltiga principer.

För att kontinuiteten skall bevaras krävs det också detaljerade, konkreta namnplanerings- och namnvårdsinstruktioner. Den ständiga utvecklingen medför nya utmaningar och impulser som kan tvinga oss att justera och ompröva våra riktlinjer. Och kanske vi småningom kunde övergå till att i stället för att tala om att skydda gamla namn tala om att bevaka namntraditionen – och acceptera möjligheten att namn kan förändra sig.

 

Översättning: Peter Slotte