Hur många barn har kronprinsessan nedkommit med i vinter?
Enligt nyhetsrapporterna rör det sig om en bebis, vilket om man ser närmare på saken utgör ett dubbelt budskap. Den engelska motsvarigheten till spädbarn stavas som vi alla vet baby, i pluralis babies. Av denna pluralform har sedan den allmänna singularformen bebis bildats, enligt en logik som undandrar sig min bedömning.
Konstruktionen bebis är naturligtvis inte ensamstående i svenska språket. Sedan decennier tillbaka finns vid det här laget mindre iögonenfallande prejudikat som keps och kex. I bakgrunden finner vi engelskans cape, pl. capes, respektive cake, cakes. Med cape förstås kappkrage; i samband med den språkliga metamorfosen har detta plagg tagit ett kliv uppåt och ökat i antal. Ta skärmmössorna på när du går ut! Samma utveckling har drabbat cake. Får det lov att vara en kakor?
En gång hade jag förmånen att prata språk med Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Sture Allén. Jag passade på att be honom motivera den bisarra tendens i modern svenska som går ut på att förvandla engelsk pluralis till svensk singularis, varvid man mången gång får lov att lägga till ytterligare en pluralform, typ en parkas, flera parkasar eller parkaser. Medge att de pluralformerna snuddar vid det groteska. Vad är det för fel på parka? Varför duger inte en muffin, ett chip, en tank (i betydelsen stridsvagn)?
Sture Allén svarade med ett längre anförande. Vad han sa har jag glömt, det enda jag minns är att min inställning till fenomenet inte genomgick någon förändring. Mot keps och kex har jag för all del aldrig haft några invändningar, de orden har för länge sedan fått hemortsrätt i språket. Men är det riktigt säkert att inte Victoria fått tvillingar?
Apropå Victoria så stavar hon sitt namn just så. En fråga inställer sig här: hur kommer historikerna i en förhoppningsvis avlägsen framtid att stava namnet? När det gäller kungliga namn på svenska föreligger en egendomlighet, för vilken jag inte har funnit någon hållbar motivering. En regent vid namn Carl Gustaf får, så länge han är i livet, stava sitt namn efter eget gottfinnande – men i samma ögonblick han kallas till sina fäder införs stavningen Karl Gustav. Logiken sitter inte precis i högsätet, lika litet som respekten för en bortgången persons nominala integritet.
Från en lektion i finska under tidiga pojkår minns jag ett textavsnitt om Yrjö Washington. Jag minns också min upprördhet över ingreppet. I det fallet torde det ha rört sig om en övernitisk översättare, men en fullt vedertagen kutym är ju också i svenskan att transkribera utländska regentnamn, företrädesvis i fråga om historiska personer: Louis blir Ludvig, Charles Karl, William Wilhelm, Mary Maria. Varför har jag aldrig begripit.
Lika litet förstår jag mig på översättningar av geografiska namn. Ett avsevärt godtycke verkar råda på detta fält. I svenskan får visserligen det mesta stå som det står, finskan med sina Tukholma och Göötepori – för att inte tala om Juutinrauma – är långt mer klåfingrig, men vissa märkliga försvenskningar har gjorts. Tänk på den franska staden Nice. Klingar faktiskt den italienska namnformen Nizza svenskare i örat? I vilket avseende är Lissabon mer svenskt än Lisboa? Eller Hongkong snarare än Hong Kong? Och varför Kapstaden? Sydafrikanerna skriver ju ingalunda Oak Neck eller Castle Creek. Napoli duger t.o.m åt finnarna.
I samma veva passar jag på att framhålla att en rad länder under årens lopp bytt namn, utan att jag blivit tillfrågad. Som en slags parallell till Greshams lag, enligt vilken det sämre myntet fördriver det bättre, har vackra gamla former bytts ut mot estetiskt mindre tilltalande. Sålunda blev Persien Iran, Mesopotamien Irak, Ceylon Sri Lanka, Sydrhodesia Zimbabwe, Tanganjika Tanzania, Burma Myanmar, Kambodja Kampuchea; än tidigare transformerades Cathay till Kina och Zipangu till Japan. Detta är lika beklagligt som att Peking förvanskats till Beijing, Königsberg till Kaliningrad, New Amsterdam till New York, Kristiania till Oslo och Helsinge till Vanda.
S:t Petersburg är dock ett vackert undantag från regeln. Men så är det också en gammal namnform som tagits till heders, som ett manande exempel för den svenska språkvården. Om Napoli kan bli Neapel, utan att camorran ingriper, bör det också vara möjligt att återinföra gamla vackra namn i vårt språk. Ned med Gresham! Ge oss guldmyntfoten åter! Ta en kakor till och sätt igång!